I lördags kväll var jag ute och gick lite runt 21.30. Runt området bara. Jag tänker inte så mycket på det. Jag brukar alltid känna mig trygg här. Jag valde att vända när jag kom till mörkare ställen, utan lysen. Jag klarar det om det är upplyst, men inte riktigt kolsvart.
Jag började gå upp mot Bjurhovdaskolan och där hör jag att det är några ungdomar, men tänker inte mer på det då det var lördagskväll. Men när jag hör "Hey bruden" eller något sådant (Minns inte ordagrant precis då allt blev svart) så började jag springa. Jag hade mobilen uppe och jag vet inte om dom var ute efter den eller något annat. Men jag sprang och dom efter. 4 personer. 3 killar och en tjej. Så mycket mer än så vet jag inte. Allt är bara kaos. När jag kommit halvvägs över skolans parkering så vände dom. Jag vill inte ens veta vad som hänt om dom kommit ikapp mig.
Försökte lugna ned mig. Sa inte något om det när jag kom hem. Men efter ca 10 minuter så bröt jag ihop. Sen kom frågan. Ringa polisen eller inte?! Jag ringde upp min fina vän Anneli med gråten i halsen och paniken i kroppen och hon tyckte absolut jag skulle ringa polisen. Så jag ringde 112 och blev kopplad till polisen. Jag grät då som ett barn. Jag hade ren och skär panik. Jag berättade att jag tidigare blivit våldtagen och därför tror jag att jag reagerade som jag gjorde. Livrädd. Polisen jag pratade med var dock helt säker på att dom bara ville skrämmas. Speciellt när det var en tjej med. Eller råna mig. Dom skulle skicka ut en bil och köra runt skolan. Mer än så hände inte.
Jag är fortfarande skräckslagen. Vill inte gå ut när det är mörkt. Sover med en lampa tänd. Kollar dörren flera gånger. Flashbacks från när jag blev våldtagen trots att det var i hemmet.
Imorgon ska jag ut i mörkret igen. Ensam. Visst, inte sent. Men ändå. Jag har ångest redan nu.
Var rädda om er och varandra. Man vet aldrig vad livet ger en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar