Diagnos TIA

Låg inne en natt på ASN, det blev inte längre på grund av andra omständigheter. Men det gjordes ett ultraljud på kranskärlen samt aorta. Det såg bra ut. Men troligtvis får jag TIA attacker bakom ögat. Så jag ska till Strokemottagningen om en månad till en sköterska och sedan om 3 månader till läkare. Körförbud fick jag med, tur jag inte har körkort. Så nu har jag fått trombyl som är lätt blodförtunnande. 36 år gammal och ska gå på Strokemottagningen. Sen kommer läkaren där ta beslut om det ska utredas vidare om varför jag får dessa attacker. Just nu är det för mycket. Sen har jag fått feber på det också. Hoppas det är snabbt övergående då jag behöver träna. Negativ stress är big no no. Men träning var bara bra. Ändå ligger saker över mig som ett stort stressmoln över mig. Känner mig pressad.

Nu vet ni snabbt vad som händer.

Ta vara på er!

Inte alls som jag tänkt mig. Inlagd på ASN

För några veckor sedan så började jag tappa synen på mitt högra öga. Det har bråkat med mig innan och jag har ju en förändring i synfältet där. Men det blev som att släcka lampan. Kolsvart. För att efter ganska kort tid bli normalt igen. Det tog några dagar innan jag berättade för mamma. Hon är den första som jag berättar något för. Hon trodde på ögonmigrän då det är det vanligast när man har problem med ögonen. Tillslut så vaöde jag att sms:a en vännina till mamma och mig som jobbar på ögon. Hon ringde upp i fredags och när man tappar synen helt så är det inte ögonmigrän. Jag behövde inte åka akut där och då. Utan jag kunde vänta till idag, måndag. Jag fick tid idag 12.55 till jouren på ögonmottagningen och fick då träffa den läkare som utredde mig för min synfältsförändring. Hon tittade i ögat och det ser ju friskt ut. Hade inte väntat mig något annat direkt heller. Sen ville hon tänka om hon skulle skicka mig till medicin eller inte. Jag gick ut och väntade i väntrummet. Fick pupillvidgande droppar och efter en stund så blev jag inkallad igen.
Hon tittade i ögonen igen nu när pupillerna var stora men det såg ut som vanligt. Hon valde då att skicka mig till medicinakuten. Jag trodde ju inte jag skulle behöva till akuten direkt. Men det behövde jag.
Där så blev det en den väntan. Min älskade mamma kom och gick och köpte mat åt mig. Hungrig som en varg. Sen kommer läkaren in och säger att det blir ingen datortomografi idag utan dom vill lägga in mig för vidare utredning. Jag blev lätt stressad och fick lite panik då jag inte riktigt klarar av att vara inlagd. Men dom var så oroliga för mig att dom verkligen ville det. Så jag sa okej, mamma (älskade mamma) åkte hem och hämtade lite saker, mina antidepressiva finns inte på en avdelning oftast så behöver min dosett, och då blev det klart att jag skulle upp på avdelningen ASN som står för Akut Stroke och Neurologi. Så här ligger jag i sängen. Blivit så ompysslad man kan bli på en avdelning. Fått valt mat mellan 50 rätter. Vi har lyx här. Sen har dom ju Wi-Fi. Så det känns lyxigt. Om något är lyxigt på ett sjukhus.
Idag händer väl inte så mycket mer. Blir att sova om en stund. Men först ska jag se Hem till gården på TV4-play.
Just när jag kommit in så i träningen så blir det så här. Men vad ska jag göra? Gilla läget.

Ta vara på er! Och var rädda om varandra!

Jag är lite kär i Indoor Walking

Längtar mer och mer till att det är dags att köra IW. Från 1 gång i veckan till 2. Kör numera måndagar och då är det 50 minuter soft. Och sedan kör jag även ett pulspass. Pulspassen är extremt roliga. Man ser hela tiden sin puls på en skärm. Detta är verkligen en träning för mig. Jag älskar det verkligen. Hur klarade jag mig när jag bara gick 1 gång i veckan? Nu kör jag normalt sett 4 pass i veckan på Friskis & Svettis. 2 Jympa bas och 2 IW-pass. I måndags missade jag dock eftersom jag fick kortisonsprutor i 2 fingrar. Det gjorde så ont så jag hade inte klarat det i vilket fall som helst. Men igår var jag på Jympa. Imorgon blir det IW-puls. Kan knappt vänta. Sen blir det bas igen på fredag innan jag tar helg.

Ville bara skriva lite snabbt. Måste verkligen lägga mig nu.

Ta vara på er!

Året 2016

En liten summering av året 2016. Det har varit ett riktigt jobbigt år. Jag kommer göra en lista av saker som hänt under detta år som snart faktiskt är slut. Och jag hoppas självklart på ett bättre 2017 även om vissa saker har varit bra. Men det har varit ett riktigt tufft år på många sätt. Men jag hänger i.


En bild från tidigare i veckan. Håret växer och jag har bra dagar. Fler bra än dåliga, tror jag iaf. Det är min uppfattning.

Kommer skriva i oordning. Jag kommer inte komma på i rätt ordning. Men här är mitt år 2016.

-Miina blir allt sämre och vi får avliva henne i maj endast 2 år sämre efter 2 inläggningar på kort tid, Miina var kroniskt mag och tarmsjuk.

-Zaphire har av höger korsband i januari och blir beordrad vila.

-Jag börjar på gymmet hos fysioterapin på sjukhuset.

-Vi skaffar Wimsa i slutet av Juni.

-Min huvudvärk blir allt värre och jag får tyvärr inte mycket hjälp på min vårdcentral.

-Jag får domningar i underlivet som jag missbedömde och trodde var framfall. Det var det inte utan jag hade tappat känseln i hela underlivet. Det skickades en remiss till neurologen där dom tyckte att jag var så väl utredd 2012 att dom valde att inte göra något trots ökade domningar samt synfältsbortfall sedan augusti förra året.

-Jag börjar med Norspanplåster i februari pga svåra smärtor.

-Jag börjar må fruktansvärt dåligt psykiskt och det känns som att mina antidepressiva inte längre fungerar. Detta visar sig att det troligen beror på att man inte ska blanda Norspan med mina antidepressiva. Så i September tar jag bort Norspanplåstren och börjar så sakteliga må bättre igen. Får OxyNorm vid behov istället.

-Börjar med det biologiska läkemedlet Cosentyx som är nytt för oss med Ankyloserande Spondylit och Psoriasis. Efter andra sprutan har jag så mycket självmordstankar att jag blir rädd för mig själv. Min reumatolog rekommenderar direkt avslut och tillbaka till Enbrel.

-Jag får godkänd skuldsanering och börjar betala i Juni. Klar i maj 2021.

-Åker tåg för första gången på många år. Riktigt många år.

-Får ett antal kortisonsprutor i SI lederna.

-Börjar på Friskis & Svettis. Fastnar för Indoor Walking. Crosstrainer i grupp. Grymt kul.

-Zaphire får somna in då hennes vänstra korsband går av och röntgenbilderna visar på svåra degenerativa förändringar. Försökte med läkemedel men hon fick bara mer och mer ont. Så 5 månader och 7 dagar efter att Miina fick somna in så somnade Zaphire in endast 4 år gammal.

-Byter Vårdcentral och kan inte förstå att jag kan få bra hjälp och bli lyssnad på.

-Jag och min psykolog ska börja fasa ut för att på sikt avsluta.

-Träffar vänner.

-Planerar att börja jobba så smått, den så kallade åttondelen.

-Varit hos Elin vid 2 tillfällen och umgås och myst.

-Erica och David kom och hälsade på.

-Det finns säkert mycket mer. Men jag kommer inte på det bara såhär! Tack alla som funnits för mig under år 2016. Jag önskar er alla ett Gott Nytt År.

Ta vara på er!

Jag mår toppen

När man mår så bra att man nästan hoppar ut ur en bil som åker 70 km/h. Ja då är man nog verkligen redo att sluta med KBT och gå vidare i livet. Detta hände idag. Jag fick panik i bilen av olika orsaker och var på väg att hoppa ur. Av med bältet och upp med dörren.
Jag mår dåligt över att aldrig ha pengar. Att jag är så trött, men proverna som togs förra veckan var ju bra. Att jag har domningar i vänster ben, underliv och ansikte. Att jag i princip har huvudvärk dagligen. Det fysiska tar över och då blir allt pannkaka. Likaså att alltid få vända varenda krona. Jag vet att jag får skylla mig själv där. Att jag satt mig själv i denna sits. Men det är över 10 år sedan. Jag är så tacksam för att jag fått skuldsanering. Tro inget annat. Men att inte ha råd hela tiden är så extremt påfrestande. Jag har inbokat att träffa 2 vänner nästa vecka, men jag har inga pengar så jag kommer få ställa in. Vill jag det? NEJ! Men mitt liv ser ut så här. Jag har inget mer kvar att sälja heller. Jag bara gråter just nu.

Tanken är att jag ska orka skriva en egenremiss till Neurologen i Uppsala. Men hur ska jag orka det när jag inte ens orkar tänka? När fingrarna gör så ont att det knappt går att skriva? Men enligt min reumatolog så är ju det Karpaltunneln. Nej, jag har ont i mina leder. Det domnar inte, det gör ont. I knogarna. Men jag inbillar mig nog bara. Jag mår bara bra. Jag avslutar gärna min samtalskontakt. Why not? Jag mår ju bra!

Nedam kommer jag för min egen skull lista dom symtom jag har just nu, som inte tillhör min reumatiska sjukdom eller min menieres.

*Extrem trötthet som blir värre ju mer jag anstränger mig.
*Domningar i vänster ben, underliv och ansikte
*Huvudvärk dagligen som blir värre vid ansträngning
*Utslag vid munnen (ej herpes)
*Blodsockerfall (utan att jag har medicin som ska sänka blodsockret)
*Det svartnar varje gång jag reser mig upp
*Jag blir yr av att vara ute och gå
*Svårt att koncentrera mig
*Sjukdomskänsla efter att ha varit igång drygt 2 dagar
*Skotom höger öga som man inte kan förklara
*Viktuppgång (jag tränar och äter för att gå ned i vikt, men går upp)

Ja det är vad jag kommer på just nu. Och som jag skrev ovan så är detta inte symtom på min reumatiska sjukdom eller Menieres.

Så nej, jag mår inte bra. Jag må gnälla, men nu fan är det nog. Jag orkar inte mer av detta. Jag vill bara få börja jobba. Orka med det. Jag har drömmar. Men det ligger tjock dimma i vägen. Väldigt tjock dimma.

Livet leker!

Ta vara på er!

Väldigt mycket känslor och en hel del trötthet

Jag vet inte vart jag står någonstans i mina känslor. Saknaden av Zaphire kommer alltid finnas där som med andra katter jag haft. Men min hjärna har ännu inte riktigt förstått. Jag gråter ibland. När det kommer nära inpå. Jag kommer inte glömma henne. Men chocken jag fick alltså när det var så illa. Den glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin. Älskade Zaphire.
Mitt i allt detta så blir jag bara tröttare och tröttare. Jag vet att trötthet är vanligt när man har en reumatisk sjukdom. Men jag borde inte bli så här förlamande trött. Det känns som att livet rinner ur mig. Idag gick jag upp 10.00. Tog kattlådan och gav Wimsa mat. Tog min medicin och åt en väldigt snabb frukost. Sen la jag mig igen. Slocknade direkt. Vaknade vid 12.30 men somnade om igen. Gick upp 14.30 ca. Detta är inte att jag är lat. Eller att jag har tråkigt. Det är för att jag är så förlamande trött att jag inte kan hålla mig vaken. För varje vecka som går så blir det allt värre. Numera svartnar det så fort jag reser mig.
Tränar gör jag ändå. Sover och tränar. Tränar för att jag måste pga min Ankyloserande Spondylit. Jag vill ju inte stelna helt än.
Ska till läkaren med min trötthet på onsdag. Så jag hoppas att den tas på allvar. För jag vet inte hur länge till jag kan ha det så här. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är trött på att vara trött. Jag vill börja jobba lite. Men just nu är det inget som fungerar. Försöker orka vara social. Men det går inte så bra det heller.

Jag har alltså inte uppdaterat på grund av att jag är så trött. Och jag vet inte vad jag ska skriva om.

Bild på mina 2 saknade älsklingar Miina och Zaphire

Ta vara på er!

Jag vet inte hur jag ska hantera dessa förluster?

Miina gick bort 10/5 i år. Zaphire 17/10. Dom var mina bebisar. Mina barn. Ni som inte älskar katter eller djur på ett sådant djupt plan kan inte förstå.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag hade börjat må bättre efter Miinas bortgång. Men så kommer detta så tätt inpå med Zaphire. Och så hastigt. Jag kan inte ens gråta. Jag kan inte hantera det alls. Jag mår bara dåligt. Min kropp mår dåligt. Jag vill bara skrika och gråta men gråten kommer inte.
Idag var jag och hämtade Zaphires journal hos Aros VeterinärCentrum. Tror det kan hjälpa mig att börja sörja istället för att vara i det vakuum jag är i just nu. Ett fruktansvärt vakuum där jag emellanåt tror att Zaphire ligger i rummet intill och sover. Bara väntar på att hon ska möta mig i dörren när jag kommer hem efter att ha varit ute någonstans. Men ingen Zaphire står där.

Wimsa gör det lite lättare. Men jag hade velat ha mina bebisar kvar. Jag hade velat ha dom alla här, hos mig. Nu blev det inte så. Och jag sörjer det. Men jag är samtidigt i fullständig chock. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte det.


Älskade Zaphire. Alltid i mitt hjärta.

Ta vara på er!