Allt är bara svart just nu.

Ledsen, håglös, meningslös osv. Det är så jag känner mig. Jag har ångest när jag lägger mig för att jag är rädd att morgondagen känns lika jobbig som den dag som gott. Jag kan inte glädjas just nu. Allt är jobbigt och jag gråter väldigt lätt. Jag försöker tänka vad som utlöst allt detta. Men, jag kan inte sätta fingret på det. Visst, det finns en massa saker.
1. Smärtan
2. Cellgifterna
3. Nya diagnosen
4. Remicaden
5. Esidrexen
6. Att jag är kroniker och multisjuk
Vissa av sakerna ovan är ju till viss del också positiva. Men det är inte kul att sticka sprutan i magen varje onsdag för att ge sig själv cellgifter. Visst, det är en väldigt låg dos. Men ändå. Remicade är jag toppenglad att jag fått en ny chans på. Men det är ansträngande att inte veta om kroppen tål den. 1:a behandlingen gick bra. Men gör den 2:a det? Det är inget som är säkert.
Jag är i en dimma. En depressionsdimma. Den lättar inte. Den gör bara mer och mer ont.

Hoppas ni mår bra därute. Ta vara på er!

Jävla tårar

Varje dag rinner tårarna. Kan inte riktigt förstå varför? Jag känner mig låg konstant och vill emellanåt inte mer. Vad är det för fel på mig? Fan.
Dags att sova. Ta vara på er!

Min första behandling

Sitter just nu på reumatologen och får min första behandling Remicade efter över ett års uppehåll eller vad man nu ska skriva. Fick 2 behandlingar i augusti förra året.
Var jättenervös imorse och har knappt sovit i natt. Började morgonen med allergimedicinen Loratadin och på reumatologen fick jag Betapred intravenöst. 30 minuter efter det så påbörjades Remicadebehandlingen. Allt har hittills gått bra och infusionen är snart klar. Sen blir jag kvar 1 timme efteråt.
Får se om den har effekt denna gång. Den var underbar förra året när jag fick den. Men, det är inte säkert det är samma effekt nu.

Nästa behandling är den 10 december och jag ska då premedicineras som nu.
Bilden är på min make just nu.
Ta vara på er!

Mb Ménières

Har inte skrivit på ett tag nu. Eller, några dagar i alla fall. Jag var till öronmottagningen i tisdags. Fick remiss redan i Augusti dit då jag till och från har väldigt mycket yrsel. Börjar med lock i öronen och en massa öronsus för att sedan sluta med flera timmars yrsel. Fick i alla fall tid i tisdags, den 20 november 10.50, och trodde att jag skulle gå hem med ett besked att det beror på spända muskler eller liknande. Öronen såg okej ut, vänster öras trumhinna låg dock lite över nån bendel så jag skulle tryckutjämna ofta för annars kunde det bildas brosk i örat. Men annars såg det bra ut. Jag fick gå ner till Hörcentralen för hörseltest och lite andra tester för att sedan gå upp till Öronmottagningen igen.
Allt gick bra nere på Hörcentralen. Och jag tänkte att ja, det här har jag gjort i onödan. Jag fick komma in till läkaren ganska omgående och hon hade pratat med en överläkare medan jag var borta och han trodde inte det var något med öronen då jag inte kräks vid anfallen. Dock så tar jag alltid postafen när jag får den yrseln. När hon såg resultatet från Hörcentralen gick hon återigen och pratade med överläkaren och när hon kom tillbaka så förklarade hon att jag har en sjukdom som heter Ménières sjukdom och att jag skulle börja äta en kur med vätskedrivande på 14 dagar och sedan äta 14 dagar när jag får symtom. Fick ett läkemedel som heter Sparkal, men dom bytte ut det mot Normorix som var detsamma. Åt det 1 dag och mådde så illa att jag trodde jag skulle kräkas. Tröttheten och huvudvärken var vidrig.
Så igår ringde jag Öron och läkaren ringde mig på eftermiddagen och sa att en del reagerar så på den medicinen. Så hon bytte ut den mot en som heter Esidrex. Den måste jag dock äta dagligen och så måste jag lämna kaliumprover då den inte är kaliumsparande.
Så, jag har ytterligare en kronisk sjukdom.

På tisdag börjar jag med Esidrex. Jag börjar med Remicade på måndag och jag vill inte springa och kissa varje halvtimme under behandlingen. Då man kan göra det i början av vätskedrivande behandling.
Det ska inte vara enkelt att vara jag. Men försöker kämpa vidare.

Länk till sida om Ménières

Det är så svårt

Lyssnar på Michael Jacksons låt "You are not alone", och känner mig så himla ensam. Men jag är inte ensam. Jag har väldigt få, men jag är inte ensam. Jag har en mamma som betyder allt för mig. Som gör mycket för mig. Där känner jag mig ibland otacksam. Jag visar inte alltid hur mycket jag uppskattar det hon gör och att hon finns här för mig.
Just nu kan jag krasst säga att jag lever för henne och mina 2 katter. Jag orkar inte mer. Klockan är 23.30 just nu och jag har ångest över att jag måstesova för att sedan vakna till ytterligare en dag att kämpa mig igenom. Hur ska jag ta mig igenom det här? När kommer det att ljusna? Kommer det verkligen att göra det? Nu har den bytt låt till "You rock my world" också MJ.
Nej, nu är det slut på mitt svammel. 
"Give in to me" dundrar igång. God Natt

Meningen med livet

Ibland har jag svårt att förstå meningen med livet. Det känns som att det sällan är lycka i mitt liv. Må så vara att det är mitt eget fel, men ändå. Idag är en hemsk dag. Jag mår riktigt dåligt och vill just nu inte finnas. Jag är en komplicerad människa. Jag har en Borderlinepersonlighet. Det gör mig ibland till ett ego, till en liten ledsen tös som inte vet vad den vill. Ibland vill jag bara skrika, "passa er för mig, jag har Borderline!!!"
Idag vill jag inte mer. Vill absolut inte kämpa. Smärtan i ryggen är mig övermäktig och jag vill flytta.
Nej, istället för att grubbla om meningen med livet så sover jag istället.

REMICADE!!!

Igår vad jag till reumatologen  klockan 08.30. Trött som satan var jag när klockan ringde. Men var bara att släpa sig upp för att göra sig iordning. Tog en promenad dit och mina SI-leder ville verkligen inte vara med. Men fram kom jag i alla fall. Mamma följde med och fick träffa Fredrik för första gången. Allt gick bra och han gick med på att ge mig Remicade igen. Måste dock få kortison intravenöst innan behandlingen då jag haft den innan och har man varit utan i mer än 16 veckor är risken större för allergiska reaktioner. Men, jag är villig att ge det en chans. För den var riktigt effektiv när jag fick den förra året. Humiran var aldrig riktigt bra.
Så, den 26 november får jag första behandlingen. Ser fram emot det, men är såklart nervös. Men kanske hjälper min extremt ömma kropp.

Trevlig helg på er och ta vara på er!