Ni som läser detta får ta det här. Ni kan välja att sluta läsa nu. Det blir inte ett glatt inlägg.
Jag orkar inte kämpa mer med alla jävla sjukdomar och allt skit runt om mig. När man till och med saknar sitt självskadebeteende för att då slapp jag känna som jag gör numera. Slapp känna ångesten för jag tog bort den med rakblad. Blod och rakblad. Och så klart. Överdoser. Flummade iväg till ett ingenstans för att vakna upp och bråka med psykiatrin. Jag saknar den biten. Men ändå inte. Ambivalens kallas det.
Men till saken hör att jag kommer inte välja att leva livet fullt ut. Jag kommer inte välja att dö "naturligt". Jag kommer välja själv när det är dags. Det är inte nu. Inte snart. Vet inte när. Men jag vet att detta är ett liv jag inte vill leva. En ständig kamp mot ångest, yrsel, smärtor och livssituationen överlag. Jag vill inte ha det såhär.
Den jävla yrselsjukdomen som kan sätta igång ett anfall när som helst. Finns inga garantier överhuvudtaget. Kanske jag kommer till Göteborg men ligger däckad dagen efter när vi ska på Metallica? Jag vet inte. Ja, jag erkänner. Den sjukdomen styr mitt liv och har gjort sedan anfallen började även på det högra örat.
Så därför kommer jag att välja bort livet innan det egentligen är min tur att gå.
Förlåt. Det kommer inte bli nu. Inte snart. Men det kommer att bli så.
Sovdags.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar