Never again

Kommer aldrig mer lita så enormt på människor. Människan är ond. Det finns vissa jag litar på till 100%. Vissa jag trodde jag kunde lita på till 100% men som visade sig vara lögnare och falska. Som sade sig bry sig och förstod mig. Som sen visade sig vara ren bs. Men det är väl tur att det kommer fram. Så slipper man lägga energi på personer som inte alls är värd den. Sen att påstå att det är jag som gjort fel. Nej ni. Denna gång har jag inte gjort fel. Jag blev snarare felinformerad om man ska vara sådan.

Men, dom som finns runt mig nu litar jag på. Jag har varit jätteledsen över det svek som blev. Men jag börjar inse att det inte är någon idé att lägga energi på det nu när jag är så dålig i kroppen. Så jag försöker släppa det. Min Instagram är privat för ett tag. Vill ni följa mig så skicka förfrågan så kommer ni få ett DM från mig. 

Livet ter sig konstigt. Jag har dock lärt mig att inte lita på mänskligheten så lätt. Men nu närmar det sig 2020 och utredningen av hjärtat och jag hoppas verkligen att jag får börja leda pass igen snart. 

Nu ska jag sova. 

Ta vara på er! 

Tappat allt

Just nu är det inte roligt. Jag mår verkligen inte bra fysiskt. Eller psykiskt. I söndags var det nära att ambulans ringdes. Jag mådde så dåligt på grund av hjärtat.

Men efter vila hela dagen fram till eftermiddagen så lättade det lite, lite. Jag kunde varken stå eller sitta utan att nästan kippa efter luft. Dessa dagar är obehagliga. Så enormt jobbiga. 

Detta tar ju på det psykiska så klart. Jag vill orka som förr. Men det gör jag inte idag. Jag är så ledsen att det ska vara så här. Detta har tagit en vänskap ifrån mig. Och det lider jag av mycket. 

Jag försöker att inte tänka. Försöker gå vidare. Men det är så svårt. Men det ska gå. 

Nästa gång jag mår som jag gjorde i söndags så blir det ambulans. För något står inte rätt till. Hoppas verkligen att hjärtmottagningen kan hjälpa mig. 

Ha en fortsatt trevlig jul och ta vara på er! 

Julafton

Julafton. Idag är det julafton och man ska vara glad och lycklig. Jag försöker. Men det är så svårt. Tornadon är kvar. Den minskar i styrka på ett sätt och ökar på ett annat. Jag vet liksom inte vad jag ska göra. Hur jag ska göra för att slippa detta? Jag överlever. Jag är redan starkare. Jag står upp för mig själv äntligen. Och att vissa sen tycker att det är fel får stå för dom.

Jag kämpar med hälsan varje timme. Varje dag. Det förstår inte alla. Men jag är starkare än vad vissa kanske tror. Vissa förstår. Vissa säger sig förstå. Andra förstår inte alls. 

Men det får vara så. 

God Jul och ta vara på er! 

Tornado

Det känns som att jag har hamnat i en storm. I ögat av en tornado och jag vet inte hur jag ska ta mig därifrån.

Som senaste dagarna har varit hemska. Inte hela tiden. Men en stor del av dom. Jag sover riktigt illa och det är inte så positivt med alla mina sjukdomar. Min kropp behöver all vila den kan få. 

Ibland så är det tydligen fel att stå upp för sig själv. Att stoppa när kroppen säger ifrån. Den vrede jag hamnat i är fruktansvärd. Detta på grund av att jag sa ifrån. Min kropp orkar inte. Men jag skulle aldrig sagt något. Jag skulle hållt käften och bara tvingat mig även om kroppen min lagt av. 

Men, jag hoppas att det lugnar ned sig lite. För denna storm klarar inte min kropp av. Jag kommer rasa totalt. 

Ta vara på er! Och acceptera, respektera andra. 

Efter träning

Jag tränade igår. 2 pass. Det var 2 nya ledare som skulle licensieras. Och det var så roligt. Indoor Walking distans. Så himla kul och båda klarade det med bravur.

Idag... Idag känns det som bröstet ska sprängas. Hjärtat bankar och jag är andfådd av att sitta upp. Vad sjutton händer? Ska njuta av julen och nyår. Sen ska jag till hjärtmottagningen 16 januari. Jag behöver svar. Jag behöver börja träna. Men det är obehagligt när det känns som att jag ska gå åt efter varje pass.

Jag saknar träningen. Så enormt mycket. Jag saknar att leda pass enormt. Hoppas kunna komma igång med mina Softpass i alla fall. Så snart som möjligt. 

Nu ska jag snart in till min terapeut. Det är längesen nu. 

Ta vara på er! 

Att kämpa i motvind konstant

Detta år har varit ett helevetets år. Ett vidrigt år rent ut sagt. Jag önskar så att jag hade mer motivation att blogga. För det är verkligen en riktigt bra ventil.
I torsdags var jag hos tandläkaren. Jag mindes inte alls när jag var där senast. Men jag trodde det var förra året och att tandhygienisten var i år. Men nej. 2 år sedan jag var hos tandläkaren och förra våren jag var hos tandhygienisten. Detta år är så gott som bara blurr i min hjärna. När jag tänker tillbaka så vet jag ju att i mars gjorde jag koloskopi och jag sprang inte ens massa hos tandhygienisten då. Jag trodde förra året att detta år skulle bli bättre. Men så fel jag hade. Jag gör ett nytt försök och hoppas 2020 blir så mycket bättre. Men jag tror ingenting. Jag hoppas bara. Men jag tänker inte hoppas för mycket. Det positiva med detta år är att jag tog körkort.
Sista månaderna har dock bestått av tårar, frustration, rädsla och längtan efter att få träna. Jag har haft ont så jag inte vetat vad jag heter och jag äter nu kortison vilket gör att jag sväller och går upp i vikt. Sen att jag inte kan träna på det gör inte saken bättre. Jag får träna så länge jag mår bra av det. Men hittills så har jag inte gjort det. Hjärtat rusar iväg efter träning och det räcker inte med Bisoprolol just då. Jag blir så slut att jag bara ligger och hjärtat pumpar som en galning samt att jag är andfådd. Dessa dagar kan jag inte göra något alls. Då ligger jag bara.
På grund av allt så har jag fått göra en del omfördelningar i jul. Jag kan inte åka till pappa på annandagen. Jag är rädd att jag inte klarar av att köra hem. Jag är ingen trafikfara. Men jag vill inte bli liggandes i flera dagar.
Jag har fått tid på hjärtmottagningen nu i alla fall. Den 16 januari ska jag dit. Jag hoppas verkligen kunna komma tillbaka som ledare snart på Friskis & Svettis. Jag saknar det enormt.

Imorgon ska jag träna dock. Det är licensieringar och jag vill vara med och peppa. Det kommer ta en del av mig. Men jag får försöka kämpa på. Jag ser fram emot det dock.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag hoppas att ni mår bra därute. Jag ska försöka uppdatera oftare. Men jag lovar inget.

Ta vara på er!

Det går inte så bra

Jag ska inte vänta med att skriva ett eget inlägg om körkortet. Jag tog körkort 7 juni. Jag gjorde teorin på morgonen och körde upp på eftermiddagen och klarade allt på första. 20 lektioner på körskola uppdelat på 8 dubbla, 1 trippel och uppvärmning innan uppkörning. Jag kan inte annat än rekommendera Hässlö Trafikskola. Så jag är ute i trafiken ensam nu.

Men resten då? Jo i maj fick jag diagnosen Ulcerös Kolit upppå allt annat jag har. Wimsa fick somna in 12 augusti. Jag blev tvungen att sluta med min medicin mot det reumatiska och börja med en som ska gå på båda. Jag har så ont i kroppen så jag vet inte hur jag ska stå ut. Men på måndag får jag min andra dos Remicade som ska hjälpa mot både Ankyloserande Spondylit och Ulcerös Kolit. Förra fredagen hamnade jag på akuten med misstänkt propp i lungan. Men det visade sig eventuellt bero på hjärtat. Så nu äter jag hög dos betablockerare. Jag har fått pausa mitt ledarskap på Friskis och ja, just nu går inget bra.

Imorgon när jag vaknar kommer jag ha så ont att jag knappt kommer ur sängen. Sen tar jag mitt kortison och sover en stund till så kan jag röra på mig lite igen. 

Men det värsta i allt det här är sorgen efter Wimsa. Den går inte att beskriva. Inte alls. 3 år gammal. Tre. Det är fan i mig inte rättvist. 

Nu ska jag försöka sova. Jo, min diabetes är åt helvete också. Why not? Har haft typ 2 sedan 2006 så det är väl dags.

God natt på er. Var rädda om varandra! 

WIMSA ÄR DÖD!

Den 12 Augusti somnade Wimsa in endast 3 år gammal. Livet är upp och ned efter detta. Hon var mitt allt. HCM är en jävla sjukdom. Vissa lever fullånga liv med denna sjukdom. Men Wimsa blev bara 3 år. Det är inte rättvist. Det är inte rättvist någonstans. Jag vill bara till henne. Avsluta allt skit och komma till henne. Men jag kommer inte göra det. Ibland så är livet bara lite för mycket.
Jag har massor att skriva om. Men det kommer sen. Jag har ju inte skrivit hur uppkörning osv gick. Men just nu är allt ett töcken.

Ta hand om er!

Pollen, bilkörning och stress

Just nu är det enormt med pollen i luften. Det gör mig galen. Varför kan man inte bara få slippa skiten? Har jag inte tillräckligt eller? Nej, tydligen inte. Vi ger henne en extrem pollenallergi detta år också. Det är värre än någonsin och jag hoppas verkligen att det bara är nu medan det verkligen exploderar därute.
Samtidigt har värmen gett mig enormt ont i ena SI-leden så idag fick jag tyvärr ställa in det pass jag skulle leda på F&S. Känns riktigt surt. Men det gör ju så satans ont. Nu har jag tagit Enbrel och jag hoppas verkligen att den hjälper mirakulöst. Annars blir det att ringa reumatologen imorgon för att få spruta. Det var längesedan jag fick i SI led så det kanske är på tiden. Men jag hoppas jag slipper. För jag har verkligen så mycket framför mig just nu.

Magen har jag inte mer svar om än sist. Jag antar att biopsisvaren ramlar in snart. Då skulle jag få en tid hos läkaren. Så jag återkommer när jag vet mer. När det gäller den MR jag gjorde i februari för att utesluta MS och tumör så har det ramlat in ett svar. Inga tecken på MS eller tumörer, vilket självklart är väldigt positivt. Ska kallas tillbaka till Strokemottagningen i sommar. Men jag kommer skickas därifrån då det inte är Stroke eller neurologiskt. Men vi får se vad som sägs där.

Samtidigt så har jag börjat övningskört. Ja, det gjorde jag för ett par månader sedan. Men nu har jag kört 1 dubbellektion på körskolan. Teori och körprov är bokade. Jag kommer inte skriva ut det här. Många vet om när. Men jag vill inte skylta mer med det. Jag tycker det går bra. Men körskolan är verkligen petiga med att man inte ska känna när man växlar osv. Dvs, bilen ska inte hoppa till det minsta. Sen är det verkligen finliret jag måste jobba med. Jag kör mycket på kopplingen, eller ja, jag försöker lära bort det. Men jag har vant mig vid det. Och det är inte direkt miljövänligt. Men, det går bättre och bättre. Teorin går sådär. Jag har klarat slutprovet en gång på elevcentralen. Så det är väl okej. Men vissa regler som t.ex utfartsregeln står det inte så mycket om. Jag får den inte riktigt klar i huvudet. Dom andra reglerna sitter någorlunda. Men jag kämpar vidare.

Stressen då? Jo, allt detta gör att jag känner mig enormt stressad. Kroppen är elak. Magen bråkar och jag tycker inte jag kör bra. Men, innerst inne vet jag att jag gör det. Dock så utvecklas man inte lika snabbt när man kört så mycket som jag gör. Små saker hela tiden, absolut. Men inte så jag märker enorma skillnader som i början. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv.
Just nu vilar jag, leder pass, försöker orka vara motionär, kör bil. Det är mitt liv just nu. Men jag kan ta det när det är så begränsad tid.

Nu ska jag se ett halvt avsnitt av "The Good Doctor" och sen sova. Jag har ett halvt kvar. Annars hade jag sett ett helt. Ta vara på er.

Och glöm inte att ta vara på era nära och kära!

Jag som skulle blogga oftare. Men livet kom emellan

Jag skrev senast i januari. Nytt år och nya möjligheter. Jag skrev även att jag skulle blogga oftare. Nästan kul ju. Eller, kanske inte. Livet har varit en plåga större delen av tiden tyvärr.

Men det jag tänkte skriva idag handlar mer om senaste dagarna. Jag har haft jobbiga magproblem i ungefär ett år. Men sista 6 månaderna har det eskalerat. Det har verkligen varit hemskt. I februari blev det så illa att jag hamnade på akuten med hjärtklappning. Jag var uttorkad. Jag ledde pass och sov. Det var vad jag gjorde. Drack vatten så klart, men då jag hade såna problem så fick jag inte behålla all vätska. Kroppen hann inte ta upp den då jag dagligen hade diarréer. Blev ordinerad vila, mineralvatten och Dimor. Dimor i stora doser. Jag hade då fått en tid i mars på Mage och tarm. Jag hade sådan tur att det var den läkaren jag träffade på akuten. Så hon hade läst att jag skulle komma och om mina problem. Jag hade på akuten lite lågt kalium och alldeles för högt hb, ett tecken på att man är uttorkad.
Jag hade tid hos henne 11 mars. Jag knaprade dimor och försökte leva så gott det gick. Jag hade mina pass efter en veckas vila. Besöket gick bra, men hon trodde inte jag hade någon inflammatorisk tarmsjukdom då mitt inflammationsvärde i tarmen inte var mer än 5 gånger så högt mot vad det ska vara. IBS trodde hon, eller Mikroskopisk kolit. Men vi bestämde ändå att jag skulle få göra en koloskopi, men inte akut så det kunde ta ett par månader innan jag fick tid. Jag var hos henne en måndag, jag fick kallelse för koloskopi på fredagen samma vecka. Jag hade fått en tid 29 mars. 2 veckor senare bara.
Så, i torsdags började jag fasta. Man får enbart drick klar dryck innan en koloskopi. Så 25 timmar skulle jag fasta varav dom 4 sista helt, alltså jag fick inte dricka alls sista 4 timmarna. Samtidigt så ska man laxera sig. Jag trodde fastan skulle bli det värsta. Jösses så fel jag hade. Laxeringen var ett helvete. Jag skulle ta på torsdagen 18.00. Allt startade vid 22, sen skulle jag ta nästa dos 06.00 på fredagen. Alltså igår. Trodde aldrig det skulle ta slut. Och det sved som helvete. När jag åkte vid 12.30 så hade jag inte slutat gå på toa än. Jag hade tid 13.00. Men det gick bra ändå.

Väl där så fick jag ta av mig alla kläder, på med en rock med 2 knappar och sen in på ett rum. Blodtryck togs, högt så klart. Men jag var ju så sjukt nervös. Läkaren kom in och jag frågade om jag skulle få sova. Hon sa att det var det smidigaste. Så tacksam för det. Dom satte nål och jag fick syrgas. Fick sen lägga mig på vänster sida med rumpan i vädret. När jag skulle vända mig från rygg till sida så ramlade ena bröstet ur, så jag sa det. Svaret jag fick var lite gulligt. Sköterskan sa bara det att "Vi alla härinne ser likadana ut". Sen så fick jag propofol och somnade direkt. Efter en stund så hör jag hur sköterskan säger att jag håller på att vakna. Läkaren tyckte det var okej då jag nästan var klar. Jag valde att slumra på det sista av ruset jag fick. När dom var klara så hade jag gaser från helvetet. Men det är vanligt. Jag vaknade direkt när dom frågade om jag var vaken. Blev skjutsad till ett rum, dom hämtade min mamma och jag var klarvaken redan.
När läkaren kom så sa hon lätt förvånat att dom hade sett inflammation som vid Ulcerös Kolit. En inflammatorisk tarmsjukdom har jag alltså. Mest trolig Ulcerös Kolit, men det kan vara Crohns också. Det tar ca 4 veckor innan man får svar på biopsierna som togs. Då ska vi träffas igen och så ska vi bestämma behandling.

Jag är lättad. Jag är ledsen. Jag har alla möjliga känslor i mig just nu. Jag ska ta Dimor om jag behöver. Men jag mår inte bra av dom. Men Ondansetron har jag fått också. Det är mot illamående, men även stoppande. Sen har jag Papaverin vid kramper i magen. Så nu börjar en till fas i livet. Detta är min 7 fysiska diagnos jag fått. Jag kämpar på. Jag kommer aldrig att ge upp fast jag så gärna vill ibland.

Jag har även börja övningskört sedan jag skrev sist. Så ska försöka komma ihåg att blogga mer. Jag försöker lova det. Ta hand om er!

Nytt år, nya möjligheter

Jag skrev hela 6 inlägg 2018. Dock hade jag en annan blogg ett tag, men den gillade jag inte riktigt. 2018 var enormt givande men också enormt mycket stress för mig. Jag gick ju 2 intensiva utbildningar via Friskis & Svettis. Dom gav enormt mycket, men det är egentligen lite för mycket för min kropp. Det var dock väldigt roligt. Ettan var 4 dagar och en månad senare gick jag Träningsformsutbildningen som var 3,5 dagar. Sen hade jag 5 veckor på mig att göra mitt pass, öva på det och sen licensieras. Jag klarade allt detta och var då licensierad att köra Indoor Walking. Jag licensierades en söndag. Onsdagen veckan efter hade jag mitt första pass. Sedan dess har jag haft ca 65 pass. Så jag har inte riktigt hunnit med något annat i mitt liv.
2019 började med att jag tog tag i att boka tid för min mage som har bråkat nu i 1 år. Jag skrev egenremiss till Gastro i höstas men fick inte komma dit. DOm tyckte jag skulle gå via vårdcentralen istället. Orkade inte riktigt det, jag har staffetläkare hela tiden. Och när det gäller något som kräver flera besök så är det inte roligt. Men nu ska jag dit den 22 januari. Vi får se vad som händer då.
Men man säger ju ofta, Nytt år, nya möjligheter. Och vi får se om det blir så. Hittills har det ju inte börjat särskilt bra.

Imorgon är jag vikarie på IW Soft sen har jag 2 egna pass denna vecka. Det är min vecka det. Nästa vecka börjar jag leda lunchpass på måndagar. Ska bli så kul. Men en annan blogg.
Jag måste verkligen blogga oftare.

Ta vara på er!