Kaleorid

Kaleorid. Kalium. Ja jag har fått börja med kaliumtabletter. Äter ju tiaziddiuretika (Salures) för min Menieres. Jag äter maxdos på 10 mg. Tiazider kan göra så att man fäller ut mer kalium med urinen än med andra vätskedrivande läkemedel. Så sedan i torsdags äter jag Kaleorid och nya prover ska tas en månad efter start. Eftersom jag inte kan sänka min dos Salures utan att bli dålig så kommer jag nog behöva stå på en underhållsdos i alla fall.
Men fyll mig med mer tabletter vet ja. Jag är 34 men har en dosett som en som är dubbelt så gammal eller mer. Men, jag är ju sjuk. Det är bra att det finns mediciner mot det. Bara kämpa på.

Nu blir det sängen. Ta vara på er!

För vem kämpar man?

Just nu kommer jag inte på någon. Faktiskt inte ens mina katter. Må låta hårt. Tänkt då min känsla. Känslan av att vilja ta nästa steg, men få dåligt samvete och fortsätta leva för andra än mig själv.
Det är många sådana här inlägg just nu. Men ser inget att leva för.

Hade jag bott ensam hade jag tagit en promenad. För jag orkar inte heller vara hemma. Vill inte vara hemma. Men vem bryr sig?
Kanske ska jag släppa tyglarna och ta till rakbladen igen? Tabletterna? När man frågar något men sen inte vill veta svaret. Fråga inte då. Låt bli.
Vill du att jag ska finnas där när du har tråkigt kan du glömma det. Jag vill finnas för dig annars också. Annars kan du strunta i att höra av dig.

Jag vet att dom flesta andra lever ett helt annat liv än mig. Med familj och barn. Eller utbildning osv. Jag är 34 år och har ingen partner. Då duger jag inte.

När inte ens dom närmaste finns där. Nej, önskar det är kört. Finito. Done. Over. Men nej, jag lever ju fortfarande.

Ta vara på er!

Ankyloserande Spondylit och Enbrel

Igår var jag till min sjukgymnast på reumatologen och efter det hade jag tid till min läkare på reumatologen.
Hos sjukgymnasten var det dags för det årliga spondartritstatusen. Man mäter mig i olika böjningar och så vidare för att se om sjukdomen blir sämre. Eller snarare, om jag blir stelare. Men, det såg likadant ut som förra året. Tack biologiska läkemedel. Dock är inte stelheten problemet med sjukdomen utan snarare smärtan.

Efter sjukgymnasten så gick jag och åt mat i kafeterian på sjukhuset och dölj av min förvåning när Therese stod framför mig helt plötsligt. Mycket trevlig överraskning. Synd bara att tiden gick så fort. Poff så var det dags att gå till reumatologen. Men trevligt var det.

Jag fick komma in nästan direkt och min läkare är helt underbar. Jag har ju Enbrel för min AS och den tar man själv en gång i veckan. Dock har jag börjat känna av dagarna innan att den inte ger full effekt. Så då skrev han ut 25 mg, har 50 mg nu, som jag ska ta 2 gånger i veckan. Kanske blir det lite jämnare för min kropp då. Dosen veckovis blir ju densamma. Men jag kanske behöver kortare intervall men lägre dos. Ja, vi får se. Blir två sprutor i veckan istället för en. Men det gör mig inget. Börjar vänja mig.
Min läkare slutade besöket med att boka in en ordinarie tid för kontroll. Medan han gjorde det så sa han att jag alltid är välkommen. Att han hjälper mig med det han kan och han hoppades att jag kände mig välkommen. Och det har jag gjort i stort sett sedan jag började gå där. Alltid blivit väl omhändertagen.

När jag var på väg till sjukhuset så ringde min öronläkare också. Var jag inte beredd på. Men det tar vi ett annat inlägg.
Sova nu ju.

Ta vara på er!

En massa

Jag har massor att skriva om. Men det är så drygt att blogga via mobilen. Så jag får ta det någon dag via datorn. Det är positivt och negativt som vanligt.
Mycket stress just nu och det påverkar mina sjukdomar negativt. Så måste försöka ta det lugnt. Inte tvinga mig till träning bara för att hjärnan säger att jag måste. Tänker ta en promenad om jag känner för det.

Hoppas ni mår bra därute och ta hand om er!

Vilka?

Ja, jag vet att det är en kryptisk rubrik. Ni kan allt få tänka till lite. Skämt åsido. Jag måste sålla. Sålla bort det som inte ger mig något. Än sen om jag blir ensam? Ja, men vad gör väl det. Jo, mycket så klart. Men ja. Jag är så fruktansvärt slut så jag gråter. Detta av fysisk och mental trötthet. Smärta. Ångest. You name it.

Fått en tid till min läkare. På psyk alltså. Och det är välbehövligt just nu.
Jag försöker allt jag kan. Men känns som jag slår huvudet i en vägg.
Nej usch för detta babbel alltså. Jag är trött och nere och ännu mera trött.

Ta vara på er!

Mitt i natten

När jag får för mig att börja ett projekt som gör jag det. Som ikväll. Tidigare ikväll alltså. Jag skulle fabriksåterställa min dator. Började med detta vid 21-tiden. Jag har precis blivit klar. På slutet fick jag lätt panik för att jag är så trött. Nu är katterna ute på loftet lite sen blir det bums i säng.
Imorgon (idag) ska jag till min kontaktsköterska på psyk. Onsdag ultraljud av njurarna. Hade behövt vara tvärtom. Men förhoppningsvis ser njurarna bra ut. Har nämligen cystnjurar i släkten. Så därav att jag ska på ultraljud. Lika bra att veta. Så om det skulle vara nå, att man har lite extra koll.

Nej, sovdags.
Ta vara på er!

Nej, nej och åter nej.

Jag orkar inte. Jag känner mig värdelös. Allt jag tar i blir till skit. Så rädd. Så fruktansvärt rädd att jag ställt till något. Det känns så. Men jag ställer alltid till något. Gör allt till skit. Känns det som. Livet är riktigt hårt och tufft med smärta, trötthet och hat gentemot mig själv. Det får inte vara så här. Jag orkar inte mer. Jag är utless på allt. Jag är så trött så jag tror inte ni anar. Jag har ont på en skala från 0-10 på 9 nästan dygnet runt just nu. Jag känner mig ensam. Fy vad jag babblar och bara rabblar. Men jag är så ledsen och uppgiven att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet verkligen inte.
Jag går till sängs gråtande. Med smärta. Med en rädsla som jag aldrig kommer att skriva om.

Ta vara på er!