Viktklubb.se

I början av januari gick jag med i Viktklubb.se. Började ordentligt den 5/1. Jag har valt ganska långsam viktnedgång för att det ska hålla längre. Så i tisdags vägde jag mig på Vårdcentralen, har valt att inte ha våg hemma utan bara mäta mig, då hade jag gått ned 2.6 kg. Jag är riktigt nöjd. Jag äter vad jag vill. Men räknar kalorier och rör på mig lite mer. Tror det här kan fungera i längden. Då jag verkligen får äta allt.
Snälla håll tummarna att jag fortsätter gå ned i vikt.

Läget är annars sådär. Mycket utgifter och mycket oro.
Mer om det när jag skriver på datorn.

Ta vara på er!

Det lunkar på

Dagarna tickar på. Söndagen var fruktansvärt jobbig. Mycket ångest och rädsla över att misslyckas.

I måndags gick jag över 4 km igen på över en vecka. Kändes skönt, men det känns att jag inte är van. Konditionen sinar snabbt. Men jag vet också att den snabbt kommer tillbaka igen. Så idag tog jag på mig mammas broddar och tog en promenad på precis 4 km. Jag är inte van med broddar så det kändes riktigt mysko, men efter ett tag så började jag känna mig säker. Det tycker jag är viktigt när man promenerar.
Att promenera är skönt, men ack så drygt innan man kommer iväg. Tror det blir lättare nu när det börjar bli ljusare ute.

Annars då? Sover dåligt. Riktigt dåligt. Men det får gå. Blir det under längre tid så kanske jag och min läkare får se över det. Men just nu är det bara att gilla läget. Oftast blir det bättre.

Nu ska jag lägga mig och lyssna på ljudbok tills jag somnar.
Ta vara på er!

Kommer aldrig bli mig själv

Jag är förstörd. Så fruktansvärt förstörd. Samhället vi lever i idag är vidrigt. Att känna att man måste vara smal för att duga. Att ha panik för att jag ätit 200 kcal över det jag "får" på en dag. Att vara så rädd att misslyckas, att hela livet behöva banta för att vara smal.
Jag är inte smal av mig själv. Jag går lätt upp i vikt. Jag är reumatiker och kräver kortison till och från och tyvärr så går jag upp i vikt av den. Utan att jag äter mer.

All hets kring vikt får mig ärligt att vilja dö. Jag vill inte leva i denna värld där jag inte passar in. Banta, träna leva på luft. Jag gör det. För att det är ju det man ska. Jag är arg och jag är ledsen.
Hur ska jag orka med allt tjat om vikt, mat, dieter osv? Jag får panik. Idag har jag mått så fruktansvärt dåligt. Jag vill inte må så här. Jag vill inte.

Så ledsen och vet inte hur jag ska orka.

Panikslagen

Sen i slutet av förra veckan så har jag haft lock för mitt öra och tryckkänsla. Detta på grund av mim sjukdom Menieres. Det slutar oftast med ett kraftigt yrselanfall som varar upp till 8 timmar. Trycket släpper då den kraftiga yrseln börjar och jag får samtidigt svår tinnitus på det örat. Natten till idag vaknade jag med det. Fy fan. Jag har aldrig varit så yr i hela mitt liv. Jag har alltid kunnat ta mig upp för att ta postafen eller primperan. Men jag kunde inte röra mig alls. Tack och lov då bor jag inte ensam så väckte mamma genom att skrika på henne. Hon fick komma med postafen samt en Stesolid på 5 mg. Tänkte det skulle få mig att somna. Men nej då. Det var riktigt nära att jag fick gå upp för att kräkas. Jag tror att om jag inte haft min fobi så hade nog så varit fallet. Efter ett par timmar kunde jag gå upp och på toa, sen somnade jag. Samt att efter frukost så sov jag igen.

Nu är jag panikslagen att jag ska vakna likadant i natt. Men, det troliga är att det inte blir så.
Jag ska till öronläkaren imorgon och jag hoppas på annan behandling.

Ta vara på er

Jag borde vara glad

Jag borde verkligen vara glad. Ändå rinner tårarna. Dessa jävla tårar. Vad och hur ska jag göra för att få dessa att sluta rinna nästan dagligen.
Egentligen måste jag ju ta bort det i mitt liv som gör mig ledsen. Men, ibland så finns det ju ljusglimtar där med. Ibland.

Oron finns alltid där. Över någonting. Det är nästan alltid olika vad som gör mig orolig.

Jag borde vara glad för det jag har, inte sörja det som en gång var. Men det gör jag. Tyvärr.
Jag borde sova. Men numera är det nästan omöjligt att somna. Önskar jag vågade ge mig ut på en promenad. Men inte denna timme på dygnet.

Nej, nu ska jag sätta igång Storytel och försöka tänka på annat.

Ta vara på er!

Lika bra

Känns som det är lika bra att bestämma dag och metod så man slipper detta. Jag vill inte leva mer. Jag tänker inte leva mer för andra. Varför skulle jag? Livet tog slut för en väldig massa år sedan. Sista 14 åren ca har jag levt för andra.

När man inte längre kan respektera mig och min diagnos Borderline/Emotionell instabil personlighetsstörning. Då kan jag lika gärna dö. Jag är den jag är. Jag har den personlighet jag har. Jag kan inte bli bättre än jag redan är i min personlighetsstörning. Jag har jobbat med den i många år. Jag är långt ifrån lika dålig som förr. Men ändå får jag skit för den personlighet jag har.

Jag kan inte ändra mer på mig. Då känner jag inte igen mig själv. Jag kan finslipa vissa saker. Men jag orkar inte mer. Varför är det bara jag som ska ändra på mig? Varför ska jag alltid behöva förklara mig? 2015 blir nog det år mitt liv tar slut. Istället för att bli mitt år, så blir det mitt slut.

Att leva med psykisk och fysisk ohälsa är bland det svåraste man kan göra. Vad det än handlar om. Och jag, ja, jag har kämpat klart.
Jag ska bara ordna med allt. Göra klart så att säga. Sen får vi se vad som finns i livet efter detta.

Det här är inget självmordsbrev, det är mina tankar och känslor om hur jag inte orkar kämpa mer.

Oroa er inte, när dagen är kommen så kommer ni inte sakna mig. Jag kommer nog fortsätta blogga fram tills det blir tyst. Och när det blir, tänk på att jag har det bättre där jag är då. Om jag kommer så långt.

Kram på er som fått mig att kämpa så här långt.

När man känner sig lämnad åt sitt öde

Jag känner mig ensam. På sin höjd ringer min mobil 1 gång per dag. Jag kanske får ett sms om dagen. Oftast är det från Landstinget som påminner på om en tid. Tragiskt? Kanske inte enligt er. Men med tanke på hur "många" jag har omkring mig så är det tragiskt enligt mig.
Varför skriver jag ens det här? Det är ju ingen direkt som kommenterar. Som gör sig hörd. Jag ser att jag har läsare. Men jag orkar inte leta reda på vilka som läser. Jag fiskar inte efter kommentarer. Men när någonting är positivt, här, på instagram eller facebook så får man hejarop och så. Men, när man mår dåligt så är det inte många som skriver. Jag har några underbara själar som gör det. Tack för det. Det värmer. Dock gör det fruktansvärt ont när det är tyst.

Jag vill dö. Jag orkar inte kämpa mer. Varför? Vem bryr sig om jag dör? Kommer inte ens bli saknad om jag dör. Skit i mig bara. Jag kämpar som fan för att överleva. För att orka en minut till. Och ett samtal kanske skulle göra det hela lite drägligare. Ett sms. Men, jag syns inte. Det är som i affären när man står i kö och folk ställer sig framför en. Fast man står i kö. Osynlig, inte värd det och så vidare.

Vill bara skrika ut att "JAG ÄR SJUK, MEN JAG ÄR FORTFARANDE LINA". Snälla stötta mig. Men, ni har tröttnat. Jag förstår det. Jag existerar inte längre. I am invisible. I am nothing. I am not worth it. So don't bother.

Jag väljer att sluta detta inlägg här. Jag är ledsen att jag fått mina sjukdomar och ofta är dålig. Men, jag har inte valt dom själv. Jag gör allt för att orka leva med dom.

Jag vet inte längre vem jag är. Vart jag hör hemma.

Jag vill inte ha det så här som jag har det. Med sådan trötthet att jag inte ens orkar starta datorn. Jo, jag bloggar därifrån nu, men normalt sett så orkar jag inte starta datorn ens. Känslan i kroppen är ren och skär energilöshet. Känns som energin ligger på minus. Jag förstår inte varför. Och jag vill veta varför. Ju mer jag utsätter mig själv för desto tröttare blir jag. Så nej, jag vänjer mig inte vid det och blir piggare ju mer jag gör. Det tömmer min lilla energidepå som jag kanske hade. Eller så hamnar jag ännu mera på minus.
Idag har jag badat och duschat. Jag är helt slut. Jag är som död. Jag orkar ingenting. Och värre blir det. Blodvärdet är det inget fel på. Sänkan och CRP går nedåt stadigt med Enbrel och det borde göra mig piggare, men nej. Tröttheten gör att jag sitter här och skakar. Jag har bra kalium och så vidare. Tar redan B12-sprutor och ja, jag vet inte. Jag orkar ingenting. Jag vill inte vara denna sönderfallna människa jag har blivit. Visst, under mina värsta år med psykisk sjukdom så vände jag på dygnet och sov hela dagarna. Nu går jag och lägger mig 00.00 och går upp 10.00 tar insulin, äter frukost och går och lägger mig igen. Sover i alla fall 2 timmar till. Om jag inte har något inbokat. Har jag det så måste jag se till att var ledig dagen efter då energin är borta.
Jag börjar avsky den jag är och den jag blivit. Nu har jag inte valt mina sjukdomar dock. Och jag vet inte om det är dom som är orsaken till denna fruktansvärda trötthet.
Jag vet bara att jag inte orkar mer snart. Och det är inte för att jag är deprimerad eller så, utan för att jag inte har något energi.
Jag har så många drömmar. Så många mål. Men jag orkar inte kämpa för dom som det ser ut just nu.

2015 skulle bli mitt år. Det skulle bli bättre än 2014. Det kan det ju absolut bli, men känslan är att det inte blir så. Jag ska till min reumatolog imorgon. Då ska jag ta upp tröttheten. Får se om han kan göra någonting. Jag vill höra hemma i den värld jag vet finns där ute.

Ta vara på er!

2015

Första januari går mot sitt slut. Jag har ångest över att detta år ska bli lika jobbigt som 2014. Jag vet att det bara är jag som kan göra det bättre. Men jag har sjukdomar som sätter käppar i hjulen hela tiden.
Många tankar om jag ska fortsätta gå till min psykolog eller inte. Visst är han bra och så, men ibland är jag bara där ca 30 minuter. Och oftast har jag tid 09.00 på morgonen. Alla reumatiker vet hur svårt det är med morgontider. Och sen då vara klar 30 minuter senare gör mig bara frustrerad. Jag ska prata med honom när jag ska dit den 15 januari. Får se om det är värt det eller inte.
Redan på måndag börjar sjukhusbesöken. Det börjar med reumatologen på måndag. Sjukgymnasten på reumatologen på onsdag och diabetessköterskan ringer på fredag nästa vecka.
Veckan efter är det provtagning, psykolog samt ögonbottenfotografering. Veckan efter är det tandläkaren. Och säkert psykologen om jag väljer att fortsätta. Inget ändras, allt bara snurrar på i samma gamla cirkel. Sjukhusbesök på sjukhusbesök. Däremellan ska jag hinna gå på gymmet samt promenera. Och vara social.

Jag hoppas erat 2015 blir som ni tänkt er.
Ta hand om er!