Smärtan avtar. Jag kan gå i den takt jag vill igen. Jag har dock inte lika bra kondition just nu. Men jag tror det kommer det också. Smärtan har påverkat mig mer än vad jag förstått. Jag har varit lättretlig och tyckt att träning har varit en pina. Allt har bara gjort ont. Riktigt ont. Jag har sovit som en kratta i ett par månader åtminstone. Jag sover inte bra än. Eller jo, jag sover bra, men jag sover i korta perioder. Men just nu skulle jag kunna studsa fram. Missförstå mig inte, jag har fortfarande ont. Men det är ingenting mot vad det har varit. Därav att jag känner att jag kan studsa fram.
Kampen för att få reda på om jag kunde använda dess plåster är jag glad att jag inte gav upp. Jag gav upp några dagar när ena läkaren sa nej och den andra ja. Nu så blev det dom som gör mina antidepressiva, Meda, som sa sitt. Att det visst går. Jag ska erkänna, jag var livrädd när jag satte på plåstret i tisdags. Igår var det jobbigt med en trötthet och seghet som inte var av denna värld. Idag har jag mycket mindre smärta och endast lite seghet. Trött är jag ju alltid. Det hör ju sjukdomarna till.
Det tar ca 3 dygn innan man får full effekt av norspan. Det är imorgon. Jag är glad om det håller sig där det är nu. Och då har jag ändå den lägsta dosen.
Jag är glad att jag vågade testa. Jag har väldig respekt för morfin och liknande preparat. Det är inget jag gärna använder. Men ibland har man ju inget val. Jag var så djupt deprimerad av smärta och sömnbrist att jag kände att jag inte orkade mer. Det gick ut över min älskade mamma och mina katter, tyvärr. Jag var vresig och hade noll tålamod. Så jag har inte varit elak direkt. Men snäsig. Känner mig bättre idag. Och det lär nog bli ännu bättre. Jag börjar nu fundera på hur länge jag har haft så där riktigt ont. Allt är egentligen en dimma.
Nu ska jag sluta för denna gång. Håll tummarna för mig att jag når min målvikt imorgon efter 1 års kämpande. Då har jag gått ned 25 kilo eller lite mer.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar