Tänkte ta upp ett väldigt laddat ämne idag. Självmord. Många har nog någon anknytning till självmord eller självmordsförsök. Nära eller långt borta.
Jag har jagat döden i många år. Jag, när det var som värst, låg nog inne på MAVA 1 gång i veckan för självmordsförsök. Jag använde tabletter. Och jag vet att tabletter dör man oftast inte av. Men, hade jag fortsatt på samma väg så hade jag inte levt idag. Jag hade dött, min kropp hade inte orkat mer.
Jag tog oftast 100-tals tabletter. Jag minns oftast inget trots att jag idag skulle vilja veta. Vad hände egentligen?
Jag ville inte leva. Men jag ville heller inte dö. Jag ville bara inte vara här. Och jag såg ingen annan utväg än att dö.
Många tror att bara för att man pratar om det så är det ingen fara. Men, jag tror inte att det är så. Visst dom flesta som har bestämt sig till 100% säger oftast inget. Dom lever oftast upp innan och dom nära och kära kanske till och med tror att personen i fråga mår bättre.
Jag var så dålig under mina sämsta år att jag knappt minns dom. Jag dissocierade väldigt ofta och var en fara för mig själv. Aldrig för andra, utan bara för mig själv. Min hjärna orkade inte och den stängde av. Tillslut var det så illa att min hjärna stängde av så mycket att jag fick krampanfall och svimmade. Dom hittade inga fel på CT eller på EEG utan det var helt enkelt något som man förr kallade för hysteri.
Jag kunde inte tänka på annat än nästa överdos, och att jag skulle dö då. När man är mitt i det så tänker man inte på sina nära och kära. Man vill bara bort.
Jag skulle, en dag, vilja läsa mina journaler. Speciellt från medicin och kirurgen. Jag har börjat skämmas för mina armar som är fyllda av ärrvävnad. Jag har till och med ärr på handryggen.
Jag kommer få leva med mina ärr. Det enda som går att göra är en hudtransplantation och det vet jag inte om jag klarar. Jag ska begära remiss för konsultation om mina ärr. Men jag tvivlar på att det går att ta bort med laser. Kanske, kanske går dom på handryggen att ta bort. Och den tatuering som jag förstört under mina år som självdestruktiv.
Det är nu över 6 år sedan jag skadade mig allvarligt sist. Men, jag kan aldrig säga aldrig tyvärr. Man vet aldrig.
Ta hand om varandra!
2 kommentarer:
Känner igen mig till 100% vad du skriver... Jag har jätte mkt ärr, särskilt på vänsterarmen, ser nästan ut som brännskada...
Det har du så rätt i så. Ser verkligen ut som brännskada och för mig är vänsterarmen värst också. Men är nog för att man är högerhänt. Det jobbiga är min brorsdotter som är 11 år, när man möter henne och hennes kompisar så undrar jag alltid vad dom tänker. Brorsdottern hon är ju vän, men hennes kompisar. Mja, det är svårt.
Skicka en kommentar