Ibland känns det som att jag står ensam kvar. På perrongen när tåget har gått. Jag är 32 år och har inte ett vanligt liv för att vara en kvinna i mina bästa år. Jag borde ha sambo, barn och egen lägenhet åtminstone, om inte hus till och med. Jag har inte det.
Många runt mig har det och det är ju så det normalt ser ut. Jag vill inte ha sambo, inte vill jag heller ha barn. Men jag sörjer att jag börjar bli ensam kvar. Jag missunnar absolut inte mina nära och kära lyckan, men det känns ändå. Känns som att tåget har gått och jag har missat det.
Ta vara på er!
1 kommentar:
Du kommer nog en dag hitta den personen du vill dela saker med, detta behöver inte vara en sambo, ett barn eller så. Du kommer hitta den och det som passar just dig.
Skicka en kommentar