Hur ska man bete sig?

Ibland är det så svårt att veta. Och ibland så blir det fel hur man än gör. Och man får inte rätta till det. Jag vet inte hur öppen jag kan vara på min blogg när det gäller just detta. Jag vet ju inte vilka som läser min blogg. Och jag vill ju inte göra det värre än vad det redan är. Känns som att mig kvittar det egentligen. Jag är less redan. It's over. Så känns det. När man börjar tro att allt är bra så, PANG, ett skott i nacken och så är helvetet igång igen. FAAAAAAN! Jag orkar inte mer. Jag är över det. Gråter gör jag. Det kommer jag göra länge. Och mycket. Men jag orkar inte mer nu. Mitt psyke klarar inte mer. Det räcker med det kroppen håller på med. Med nya mediciner. Dödsfall. Inte veta vad som händer via neurologen. Jag har bara lust att skrika, JAG ORKAR INTE MER. Men nej, det får man inte göra. För det möts med tystnad.
Jag vill flytta. Seriöst. Fan ska jag bo kvar här i denna jävla stad för? Finns knappt några kvar. Vill flytta närmare Stockholm. Men, jag vill inte byta sjukvård. Det är den ENDA nackdelen med en flytt.
Jag är så ledsen på att se en annan person ledsen med. För det vet jag att personen är. Även om h*n inte vill prata om det. Jag får ju respektera det. Antar att det blir lite sömn dom närmsta dagarna. Och mycket tårar. Men, jag får sörja klart och sen inte se tillbaka mer. Men, dum som man är så gör man väl det.

Det fungerar inte mer. Hoppas neurologen ringer imorgon så jag vet om jag ska till Uppsala eller inte. Och det blir en lumbalpunktion eller inte. Om som ska hjälpa mig överhuvudtaget. Vi får se.

Ta vara på er.