Ja ibland undrar jag. Detta är verkligen ett inlägg jag inte vill skriva. Men det är min sanning. Min smärta. I veckan har jag gått igenom bland det svåraste i mitt liv. Vart var ni då? Samtal? SMS? Nej, inget. Det gör mig uppriktigt ledsen. Känner mig som parasiten man varken besöker eller ringer.
Kanske är jobbigt när jag skriver vad jag känner. Och ni kanske tycker jag är orättvis. Men, det är så här jag känner. Jag vill inte göra det, men jag gör det.
Denna vecka har jag varit till veterinären med båda mina katter. Den ena har lungproblem. Den andra föll från tredje våningen och var borta från 22 i onsdags kväll till ca 14 på torsdagen. Akut till Strömsholm med tanke på hur högt fallet var.
Hur vill ni att jag ska vara mot er? Strunta i att fråga hur ni mår? Strunta i att ringa? Jag vet inte. Bara för att jag har det svårt och mår dåligt så behöver inte kontakten brytas. Men det känns som den gjort det.
Trots allt så önskar jag att ni tar vara på er. Om ni läser det här! Och jag älskar er över allt annat. Men jag blir bara ledsen. Förlåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar