Föraktar mig själv

Självförakt är jobbigt. Självförakt är riktigt jobbigt. Jag är inte bra nog. Inte på något. Jag mår grymt dåligt, sätter upp en fasad emellanåt bara, men för det mesta så gråter jag innan jag somnar. Inget förlösande gråt som är befriande och sedan mår man bättre. Utan uppgivet gråt. Försöker andas djupt och försöker intala mig själv att jag duger. Men, jag kan inte ens övertyga mig själv.
Hur ser andra på mig när jag ser mig själv på detta sätt? Jag är inte värd något. Jag orkar inte kämpa för att bli värd något heller.
Jag har sådan lust att ta piller. Inte för att dö, utan för att försvinna för en stund. In i dimman. Men jag kan inte göra det. Då blir jag av med ansvaret över mina egna mediciner och det har jag varit i tillräckligt många år.
Jag är less på människor runt omkring mig. Som säger att skönheten sitter i betraktarens ögon. Men vad spelar det för roll när jag föraktar mig själv och hur jag ser ut? Det viktigaste är väl att jag trivs med mig själv? Och det gör jag inte.
Saknar rakbladen ibland. Eller, ofta nuförtiden. Dom kunde ge lättnad. För stunden. Jag saknar tiden när överdoserna avlöste varandra. Det jag inte saknar med den tiden är hur jag skadade mina nära.
Just nu vet jag inte om det är värt att fortsätta. Känns inte som det. Känns som att jag konstant bara misslyckas.
Jag vet inte hur jag ska orka.

Önskar att min smärta i själen kunde minska. Försvinna kommer den aldrig att göra. Men minska. Tårarna rinner stilla ner för mina kinder.
Ta vara på er!