Jag vet inte hur folk uppfattar mig? Hur skulle jag kunna veta det. Kanske ni tror att jag är väldigt egoistisk och bara tänker på mig själv?! Men, till saken hör den att jag kämpar allt vad jag kan för att göra andra glada. Jag oroar mig för ALLA i min omgivning. Att dom inte mår bra, att det ska hända dom något eller att jag ska såra någon jag tycker mycket om. Detta gör att jag ibland gör just det, sårar någon nära. Men det är utan mening, det bara händer för att jag oroar mig och bryr mig för mycket.
Jag kanske ska beskriva mig lite. Jag har en mamma och en pappa som är skilda, jag har 1 helsyskon och 3 halvsyskon (vilket inte för mig är någon skillnad, dom är ALLA mina SYSKON). Pappa bor i Dalarna och jag och mamma bor i Västerås, likaså min helbror. Har en syster i Linköping, en i Uppsala och en bror i Avesta. Vi är alltså lite spridda över landet om man säger så.
Jag har gått 12 år i grundskola och i gymnasiet gick jag Omvårdnadsprogrammet och är alltså Undersköterska. Har ett slutbetyg. Trodde det aldrig, men det hände ;). Jag tog studenten 1999 och jobbade då som undersköterska för att sedan jobba som kanslist på Ögonmottagningen och sedan Kvinnokliniken fram tills november 2001 då hela min värld rasade. Just då vet jag inte vad som hände. Kanske gick jag in i väggen? Eller så sa kroppen bara ifrån. Jag blev sjukskriven för depression.
2002 utsattes jag för våldtäkt 3 gånger och mitt liv raserades helt. En internetrelation blev något helt annat. Mitt liv blev förstört för ALL framtid. Det är något jag inte önskar en den värsta av alla människor. I denna veva började jag rispa mig själv. Jag HATADE mig så fruktansvärt. Jag tyckte jag fick skylla mig själv. Det var mitt eget fel. Internet var ju farligt.
Sommaren 2002 fick jag remiss till psykiatrin från vårdcentralen. En då nära vän ringde och tjatade så jag fick komma till psyk för bedömningssamtal ganska så snabbt. Där fick jag höra att jag inte skulle få någon hjälp innan hösten eftersom det var semestrar osv. Men, denna vän räddade mig återigen. Jag fick komma till en kurator på Ångestmottagningen. Fick även en PAL där.
Kuratorn jag fick var mycket bra, men att jobba enligt KBT var bara för mycket för mig att ta in. Jag förstod nästan ingenting. Men hon kämpade på. Jag började våren 2003 på Specialistenheten för rehabilitering och trivdes bra där. Det var som en skyddad verkstad inom psykiatrin (min bror kallade detta för vuxendagis). Mitt självskadebeteende eskalerade, jag började göra mig illa såpass att jag fick sy. Ett par gånger i veckan var jag på akuten och fick sy.
Här tog mamma mig under mina vingar och jag fick flytta hem igen. Sålde min etta där allt det hemska ägt rum för att börja om på nytt igen. Men kaoset bara växte. Det var mig övermäktigt och jag visste inte hur jag skulle hantera ångesten. Jag slutade prata med min kurator och började prata mer med en på rehabiliteringen jag gick på. Hon blev min terapeut under många år.
2004 tog jag min första intox. 10 nitrazepam och 10 stilnoct. Nästan så jag ler åt det minnet. Tror dock att det blev fler tabletter i väntrummet på akuten. Jag sa till i luckan att jag tagit en överdos, men jag skulle sitta ner och vänta på min tur sa dom. När det var min tur var jag inte längre medveten. Det blev ventrikeltömning och kol direkt ner i magsäcken, blev sedan ihopsydd på kirurgen och sedan vidare till psykakuten.
Den gången var jag inlagd 1 vecka. Efter det gjorde jag mitt andra självmordsförsök med tabletter. Ventrikeltömning, kol, motgift, MAVA, psyk och så var karusellen igång. Ett par gånger i veckan var jag på akuten. Jag dissocierade nästan alltid när jag skadade mig själv. Jag fick under denna tid diagnosen Emotionell instabil personlighetsstörning efter en rad utredningar på Neuropsykologiska enheten.
Mamma kämpade sig att hålla sig ovan ytan. Hon kämpade för att få hjälp. Mig kvittade det vilket. Jag ville inte vara med, jag orkade inte må som jag gjorde. Jag hade Apo-dos men lyckades spara tabletter och ta när det blev en del.
Jag var en manipulativ kärring. Men jag visste inget annat.
2 nätter på psyk, det var allt jag fick. Sen hem, och så var karusellen igång igen. Men aldrig mer än 2 nätter på psyk. För folk med borderline blir hospitaliserade för lätt. Jag bönade och bad om att få stanna. Men till ingen nytta.
Jag ville till behandlingshem men det fick jag inte. Det hade inte visat sig ha någon nytta för sådana som mig. Borderlinepersonligheter.
Jag har ätit dom flesta antidepressiva, ingen har haft effekt. Förens 2005 när jag började med ett läkemedel som heter Aurorix, det tillsammans med 6 behandlingar ECT gjorde att jag mådde bättre. Jag slutade skada mig 2006 och min kusin flyttade till Västerås från Göteborg. Mamma sålde sin lgh och köpte 2. Jag flyttade hemifrån igen.
Min kusin flyttade åter till Göterborg i jan 2008.
Då hade jag så fruktansvärt ont i ryggen. Det gav inte med sig och jag började även domna i vänster lår. Hösten 2008 kraschade min mage och jag ville egentligen inte vara med mer. Det var som en magsjuka som inte gick över helt. Jag hade diarréer och mådde illa. Jag kunde inte äta så många olika saker och jag började hata livet igen.
2009 fick jag diagnosen diskbråck och det förklarade mina besvär med höger ben. Men magen vart inte bättre. Jag åt och jag åt för att inte må illa. Blev jag minsta hungrig så mådde jag illa. Mina värden var inte bra men jag var frisk. Sluta röka så går det över.
Sommaren 2009 fick jag droppfot på vänster sida och man gjorde en ny MRT och hittade ytterligare ett diskbråck men det gav inte svaret på varför jag fått droppfot.
2010 led jag mig igenom med magen. Halva året levde jag på enbart pasta. Allt annat mådde jag illa av. Nu hade jag gett upp. Träffade en magspecialist som sa att allt var bra. Jag var frisk.
På hösten 2010 fick jag nå fruktansvärt ont i ryggen. Att gå till affären som tagit mig 5 min innan tog mig 30. Jag trodde det var diskbråcken som spökade, men det gav sig inte. Smärtan började byta sida, från höger till vänster osv. Jag sökte inte vård dock, hade fått nog av att höra att allt var bra.
I januari 2011 så gjorde jag en sömnutredning i Uppsala, där tog dom en massa prover som inte var bra. Läkaren där tyckte jag skulle söka upp min VC så att dom fick utreda. Och det gjorde dom. En massa prover togs, sänkan var på nästan 90, vita var för höga trombocyterna likaså. En inflammation i kroppen var ett faktum. Det visade sig att jag hade HLA-B27 faktorn som kan tyda på Becterews sjukdom och jag fick remiss till reumatologen. Väl där sattes jag på prednisolon direkt och en remiss för MRT skickades.
Svaret kom i maj 2011. Jag har Bechterews sjukdom, troligen därför jag haft magproblemen också. Senare fick jag reda på att jag troligen även har SLE.
Behandlas med Metoject och Humira för Bechterews och står nu i jan 2012 inför en utförsäkran den 1 feb.
Har fortfarande kontakt med psykiatrin och har återigen den kurator jag först träffade 2002. Livet är ganska okej trots att ångesten finns kvar. Jag klarar mig trots att jag numera kommer vara sjuk hela livet.
Snälla döm mig inte. Detta är bara jag!
God Natt och ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar