Medicinakuten all over again

Idag, som en blixt från klar himmel, så fick jag helt plötsligt hängande kind och svårt att le med höger mungipa. Igen. Jag ringde vårdcentralen bara för att jag vill att det ska dokumenteras och hon skrev remiss (utan att jag behövde komma dit) till akuten.
Jag hatar medicinakuten över allt annat. Likaså kirurgakuten. Men, den historien berättar jag inte här och nu.
Jag fick en brits ganska snabbt. Dom kollade puls (106), blodtryck (140/92) och saturation (100). Ja, dom tog tempen också och den var 36,6. Så feber hade jag i alla fall inte. Det jobbiga var att hon i båset bredvid mig började må illa och började kräkas. Panik kan jag erkänna. Jag har spyfobi. Men, tror dom att det är smittsamt så isolerar dom. Men ÄNDÅ! Ganska snabbt efter det fick jag ett eget rum, det var skönt så kunde jag lugna ner mig lite. Jag visade dock inte min panik. Jag vände allt in i mig själv.
Strax efter 16.30 så anlände mamma från jobbet, det är alltid skönt att slippa vara där ensam. Man känner sig ganska lite. Strax därefter så kom läkaren in i alla fall och började undersöka mig. Jag är sned i mungipan. Och det är det jag varit innan med. Men varför kommer det tillbaka undrar jag? Allt annat såg okej ut. Och hon tyckte inte jag behövdes läggas in då jag nyligen varit inlagd för samma sak och proverna såg bra ut. Hon skulle dock prata med neurologen imorgon och ringa om något behövde göras.

Känns bara som att kroppen håller på att ge upp. Men den 15 nov har jag tid till reumatologen och den 16 nov till vårdcentralen för alla mina besvär som jag trots allt har.

Hoppas ni mår bra och ta vara på er!