Jobbigaste natten i mitt liv?

Nej, kanske inte i mitt liv. Men på dom senaste åren i alla fall. Det hela började med att jag gjorde mig klar för att gå och lägga mig. I mitt rum så svimmade jag. Och jag kom inte upp. Det gjorde så ont. Efter mycket om och men så vaknade mamma av mina ojanden osv. Det slutade med att hon ringde efter ambulans. Jag hade så ont i ryggen och bäckenet. Ambulansen kom och tillslut kom jag upp, dock med tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse. Allt kändes bara så oerhört jobbigt och pinsamt. Jag fick följa med om jag kände så. Men, jag valde att stanna hemma. Jag ville inte göra det valet. Jag var inte kapabel till det då.
Mamma följde med ner för att låsa upp åt dom, då svimmade jag igen tydligen. När mamma kom upp igen bad jag henne att bara lägga på mig täcket. Lika bra att ligga kvar där tyckte jag. Men det är det ju inte. Hon ringde min moster som kom upp hit. Lagom när jag skulle ta mig upp så försvann jag igen.
Efteråt så ryckte det i min högra arm i ca 20 minuter. Det var fruktansvärt obehagligt. Min moster var kvar tills jag låg i sängen. Klockan var då närmare 02.00. Och som jag frös av att ha legat på golvet så länge. Sov med sockor på mig.

Idag pratade jag med sköterskan på neurologen och första tiden dom hade var i slutet på augusti! Va fan, vårdgarantin går ut den 15 juli! Då har det gått 3 månader. Plus att en till remiss är skickad för att skynda på allt. Likaså ringde läkaren från vårdcentralen förra veckan till neurologen för att skynda på allt. Vad är detta? Men, hon skulle kolla igenom tiderna igen för att se om det gick att få snabbare.
Mitt bäcken gör jätteont idag och jag är allmänt sänkt. Isolerad är bara förnamnet. Tycker synd om mamma som imorse fick gå upp för att jobba. Ja, jag vet inte vad jag ska göra?!

Jag ska strax lägga mig. Allt är bara så tröttsamt just nu.

Ta vara på er därute.