Jag är ledsen. Känns som att jag inte riktigt kan skriva över vad. But It's not the same anymore. I give up. I don't give a crap. Pallar inte. Denna avundsjuka, besvikelse och ledsamhet tar över. Måste göra mig av med det. Men det är svårt. Då blir det till att ta bort Facebook och låsa bloggen.
Jag skiter fullständigt i det här nu. Jag är sjuk, ja. Jag blir inte friskare av att folk tar avstånd från mig. Det finns vissa som jag vill träffa. Men jag orkar helt enkelt inte. För jag orkar inte stänga dörren och glömma. Jag har gjort det så många gånger, så jag klarar det inte mer. Jag har alltid fått bara gå vidare, utan att prata ut.
Sen, så känns det tufft på Facebook när jag ser vissa saker. Men jag är liksom inte med i det, någonsin.
Sen vill jag flytta från Västerås. Flytta långt bort. Kanske träffa nya neutrala människor.
Fick avslag för ECT. Kollar på boendemöjligheter uppåt i landet. Tar självklart inte förgivet att mamma min ska flytta med. Men, jag måste bort. Väck. Orkar inte. Hoppas att det går att lösa.
Orkar inte ens be er ta vara på er. F*ck.
tisdag 28 januari 2014
söndag 26 januari 2014
Misstänkt Irit och tunn synnerv
Haft ont i mitt högra öga några dagar. Som nålar rakt in i ögat. Samma känsla som dom 2 gångerna innan som jag haft irit. Så igår kväll ringde jag 1177 och fick tid till ögonjouren 18.30. Dock är det på vanliga akuten, så lite ångest är det allt efter alla gånger man varit där på sista tiden. Eller, ja, nu är det ju ett tag sen, men ändå.
Fick vänta en stund då hon hade andra patienter också 18.30. Men hellre en ungefärlig tid än att vänta i all evighet.
Kom väl in strax före sju. Och vi pratade om hur jag kände och kollade synen. Den var inte så bra. Typiskt vid irit är att man får sämre syn, eller dimsyn. Sen så kollade hon in i ögat och den lampan var inte skön i ögat kan jag lova. Pupillen rörde sig normalt, och det såg normalt ut. Men, pga symtomen så blev det diagnosen irit och behandling med kortisondroppar i 3 veckor. Känns pyttelite bättre idag. Droppar 3 gånger om dagen. Och eftersom pupillen rörde sig så slapp jag pupillvidgande droppar. Vi tog det tidigt så att säga.
Däremot så såg min synnerv på höger öga inte normal ut. Den var tunn?! Jag vet inte alls vad det betyder. Jag har ingen aning. Men jag skulle kallas på synfält och ögonfoto av synnerven. Trycket låg bra tack och lov. Då jag har högt tryck både på pappas och mammas sida.
Nu vet ni lite vad som händer. Det är snart dags att gå och sova. Har lagt ut ett Apple-paket på blocket med bland annat iPhone 4S 16GB samt iPod Nano 7 generationen 16GB och en dockningsstation. Så vi får se om det blir sålt.
Ta vara på er!
Fick vänta en stund då hon hade andra patienter också 18.30. Men hellre en ungefärlig tid än att vänta i all evighet.
Kom väl in strax före sju. Och vi pratade om hur jag kände och kollade synen. Den var inte så bra. Typiskt vid irit är att man får sämre syn, eller dimsyn. Sen så kollade hon in i ögat och den lampan var inte skön i ögat kan jag lova. Pupillen rörde sig normalt, och det såg normalt ut. Men, pga symtomen så blev det diagnosen irit och behandling med kortisondroppar i 3 veckor. Känns pyttelite bättre idag. Droppar 3 gånger om dagen. Och eftersom pupillen rörde sig så slapp jag pupillvidgande droppar. Vi tog det tidigt så att säga.
Däremot så såg min synnerv på höger öga inte normal ut. Den var tunn?! Jag vet inte alls vad det betyder. Jag har ingen aning. Men jag skulle kallas på synfält och ögonfoto av synnerven. Trycket låg bra tack och lov. Då jag har högt tryck både på pappas och mammas sida.
Nu vet ni lite vad som händer. Det är snart dags att gå och sova. Har lagt ut ett Apple-paket på blocket med bland annat iPhone 4S 16GB samt iPod Nano 7 generationen 16GB och en dockningsstation. Så vi får se om det blir sålt.
Ta vara på er!
torsdag 23 januari 2014
Besöket hos käkkirurgen
Det gick bra idag. Det gjorde det faktiskt. Men jag var så nervös. Visst dock att det enbart var en undersökning. Men ändå. Jag var sjukt nervös. Jag kom in, fick ta ut piercingen och göra en annorlunda röntgen än vanligt. Den här som jag gjorde idag gjorde jag ofta när jag hade tandställning. Det är en maskin som går runt huvudet. Sen pratade jag och tandsköterskan om mina diagnoser och mina mediciner.
Jag kan ju inte få adrenalin i bedövningsmedlet dom ger mig när tanden ska bort. Sen så kom tandläkaren in. Han var riktigt bra. Vi gick igenom mina diagnoser. Och han frågade om jag visste varför jag var där. Det kunde jag berätta utförligt. Där är jag inte tappad bakom en vagn. Talade om att jag var väldigt nervös. Han tittade på röntgenbilden och i munnen. Tanden måste rotfyllas eller dras ut. Jag väljer då att dra ut den. Dom kommer behöva skära lite för att få bort den. Jag frågade om jag kunde få lugnande innan och det trodde han inte var några problem. Han skulle kolla upp mina mediciner dock. Men, han trodde att det skulle gå. Så, jag kommer att få midasolam innan. Fick tid 28/2 klockan 08.00. Skönt att ha det gjort. Dock så sa han nej till antibiotikaprofylax. Reumatologen säger att det är ett måste.
Sprang förbi reumatologen för att kolla om det var okej att få Remicade den 14/2, men det var det ej. Ska helst gå 4 veckor efter infusionen innan man gör något ingrepp. Bad om att få en vecka tidigare men sköterskan var osäker. Sa även att tandläkaren sagt nej till profylax. Så hon gick för att prata med min reumatolog. Fick tid för remicade en vecka innan jag skulle haft. Och min reumatolog skriver ut antibiotikaprofylax. Det ska jag ta 1 timma innan jag har tid. Så, det löser sig till det bästa. Får då Remicade den 6/2 istället för 14/2.
Sen ringde min läkare från psyk. Hon hade inga svar än. Men jag fick tid på tisdag. Då vet hon om jag ska få ECT eller inte. Sen måste vi prata om min krånglande sömn.
Så hoppas jag får sova gott inatt. Och inte vakna klockan 04.00 som jag brukar. Sen blir det träning imorgon igen.
Ta vara på er! Och trevlig helg om jag inte skriver nå mer innan.
PS. Dock kommer denna utdragning gå på sammanlagt 3000:-. Och då med rabatter. GAAAAH
Jag kan ju inte få adrenalin i bedövningsmedlet dom ger mig när tanden ska bort. Sen så kom tandläkaren in. Han var riktigt bra. Vi gick igenom mina diagnoser. Och han frågade om jag visste varför jag var där. Det kunde jag berätta utförligt. Där är jag inte tappad bakom en vagn. Talade om att jag var väldigt nervös. Han tittade på röntgenbilden och i munnen. Tanden måste rotfyllas eller dras ut. Jag väljer då att dra ut den. Dom kommer behöva skära lite för att få bort den. Jag frågade om jag kunde få lugnande innan och det trodde han inte var några problem. Han skulle kolla upp mina mediciner dock. Men, han trodde att det skulle gå. Så, jag kommer att få midasolam innan. Fick tid 28/2 klockan 08.00. Skönt att ha det gjort. Dock så sa han nej till antibiotikaprofylax. Reumatologen säger att det är ett måste.
Sprang förbi reumatologen för att kolla om det var okej att få Remicade den 14/2, men det var det ej. Ska helst gå 4 veckor efter infusionen innan man gör något ingrepp. Bad om att få en vecka tidigare men sköterskan var osäker. Sa även att tandläkaren sagt nej till profylax. Så hon gick för att prata med min reumatolog. Fick tid för remicade en vecka innan jag skulle haft. Och min reumatolog skriver ut antibiotikaprofylax. Det ska jag ta 1 timma innan jag har tid. Så, det löser sig till det bästa. Får då Remicade den 6/2 istället för 14/2.
Sen ringde min läkare från psyk. Hon hade inga svar än. Men jag fick tid på tisdag. Då vet hon om jag ska få ECT eller inte. Sen måste vi prata om min krånglande sömn.
Så hoppas jag får sova gott inatt. Och inte vakna klockan 04.00 som jag brukar. Sen blir det träning imorgon igen.
Ta vara på er! Och trevlig helg om jag inte skriver nå mer innan.
PS. Dock kommer denna utdragning gå på sammanlagt 3000:-. Och då med rabatter. GAAAAH
onsdag 22 januari 2014
Imorgon käkkirurg och telefonsamtal med läkare
Imorgon ska jag till käkkirurgen för första gången. Men det är bara en undersökning. Tack och lov. Jag förtränger det lite för jag tycker det är så obehagligt. Men, det kommer gå bra. Bara jag får ur mig hur rädd jag är för själva tandutdragningen. Jag är livrädd. Det måste dom få veta. Jag är ganska bra på att dölja hur jag känner det. Men, dom är ju proffs. Hoppas att 800:- räcker imorgon bara. Får inte mer pengar fören fredag. Men jag är ju uppe i 3000:- och då ska man tydligen få rabatt. Men vi får se.
Sen på eftermiddagen ringer min läkare från psyk. Då får jag veta om det blir som jag vill eller inte. Dvs ECT. Men jag tror inget. Tänker inte hoppas något heller. Men något måste ske då jag är så ledsen och tom hela tiden. Så vi får se. Kanske ska försöka få gå till min kontaktperson 1 gång i månaden också. Kan ju vara bra. Ska göra så.
Sen så har jag nytt abonnemang. Jag har en ny Sony Xperia Z1. Och kommer inom kort sälja min iPhone 4S 16 GB och min docka till den. Men, måste byta nummer på sjukhuset och så innan det är dags. Men känns roligt. Har varit missnöjd med min iPhone sen jag skaffade den egentligen. Men, nu har jag testat. Jag är nog en androidmänniska.
Ta vara på er!
Sen på eftermiddagen ringer min läkare från psyk. Då får jag veta om det blir som jag vill eller inte. Dvs ECT. Men jag tror inget. Tänker inte hoppas något heller. Men något måste ske då jag är så ledsen och tom hela tiden. Så vi får se. Kanske ska försöka få gå till min kontaktperson 1 gång i månaden också. Kan ju vara bra. Ska göra så.
Sen så har jag nytt abonnemang. Jag har en ny Sony Xperia Z1. Och kommer inom kort sälja min iPhone 4S 16 GB och min docka till den. Men, måste byta nummer på sjukhuset och så innan det är dags. Men känns roligt. Har varit missnöjd med min iPhone sen jag skaffade den egentligen. Men, nu har jag testat. Jag är nog en androidmänniska.
Ta vara på er!
fredag 17 januari 2014
En liten ovetandes tjej.
199
En gång i tiden var jag liten. Jag visste inte hur grym världen därute kunde vara. Och det är väl tur. Jag var ju bara en liten tjej. Ovetandes. Jag har alltid varit känslig. Gråtit mycket och haft ångest. Speciellt separationsångest. Vi var på mycket resor när jag var liten. Till släkten i Åbo och släkten i Göteborg. Var hos pappa ofta. Eller, jag var tyvärr inte där så ofta när jag var liten. Jag vet inte varför. Men jag hade sådan separationsångest från mamma så ja. Och det vet jag inte heller vad den kommer ifrån. Jag vet ju att mamma behövde egentiden. Men, jag och min kurator kom aldrig så långt innan hon slutade.
I gymnasiet blev allt värre. Jag hade svårt att klara av praktiken vi hade i varje årskurs. I 2:an på gymnasiet så skulle jag vara på kirurgavdelning 6. Det var mage/tarm. Jag gick dit första dagen och sa att jag inte skulle klara av det så gick jag därifrån. Fick då prata med kuratorn på skolan och efter en vecka så gick jag tillbaka. 6 veckor skulle vi praktisera för att sen ha sportlov. Jag fick praktisera hela sportlovet för att klara den praktiken. Jag tyckte det var hemskt med alla som hade cancer, stomiopererade osv att jag hade konstant panik i 6 veckor. Jag ville hoppa av skolan. Men mamma ville inte det. Och det är jag tacksam för idag. Jag har ju ett slutbetyg och är undersköterska.
Kan dock skryta om att jag hade MVG i Idrott och Hälsa A, valde tillvalsämne Idrott och Hälsa B och fick VG i den kursen. Visst, jag har inga superbetyg. Och jag har några IG, men jag har ett slutbetyg.
Efter studenten så jobbade jag på ett korttidsboende över sommaren och hösten. Men fick inget anställningsbevis och när jag sen skadade knät och blev sjukskriven så fanns min anställning inte kvar helt plötsligt. Men, utan anställningsbevis så var det svårt att bevisa att jag hade ett vikariat. Men lika bra var det. För det var ett riktigt hemskt ställe. Personalen var bra, men inte ledningen. Värdelös.
Efter det så började jag som kanslist på Ögonmottagningen. Det var ett roligt jobb enligt mig. Speciellt när jag fick lära mig receptionen och ta emot patienterna. Jag jobbade där från hösten 1999 till sista augusti 2001 då jag fick ett vikariat på Kvinnokliniken som kanslist. Här började helvetet. Alla var hur snälla som helst, jobbet var bra. Men efter hur det hade varit innan så var jag rädd. Att det var en dröm att alla var så snälla. Att dom uppskattade mitt jobb. Jag kunde inte sova och fick Propavan och blev sjukskriven 50% för att kunna ta igen mig. Inte visste jag att helvetet skulle dra igång.
Under 2000-2001 delade jag lägenhet med en kompis. Och i slutet på oktober eller i början av november 2001 flyttade jag till min egen lägenhet. En 1:a på 43 kvm. Jag kom efter det här aldrig tillbaka till jobbet. Livet rämnade och allt blev mig övermäktigt. Jag fick kämpa för att få sjukskrivning och allt var bara rent helvete. Min älskade Musse (katt) var sjuk under denna tiden med. Så blev en del veterinärbesök och i allt detta köpte jag Ville från Huskatten. Västerås Katthem. Musse började återhämta sig och Ville och han var så goa med varandra.
Året 2001 tog slut. 2002 tog sin början. Det är ett år som jag vill radera ur mitt liv. Jag har här redan opererat min hand och lillfinger 3 gånger. Vad dom än gjorde så blev det inte rakt. Lillfingret alltså. Fick följa min handkirurg till Täby när han började jobba där. Fick botox i muskeln som går till lillfingret några gånger. Kom ihåg att den sista gången så hade jag rispat mig rätt mycket. Jag hade gjort det några gånger innan. Men inför detta besök blev jag ju tvungen att berätta för mamma, eftersom jag skulle in på operation och jag kanske inte fick göra det på grund av mina sår. Det gick dock. Tror detta var efter första våldtäkten. Få visste något. Mamma visste inget.
År 2002 blev jag våldtagen i mitt hem vid 3 tillfällen. Första gången är den gång som jag minns tydligast. Då var jag inte i en dimma av mediciner. Den 17 april 2002 förändrades mitt liv för alltid. Jag hade chattat med en kille via ICQ, som var liknande MSN Messenger, men populärare då. Han var supergullig på chatten. Så tillslut fick han mitt hemnummer. Ett hemnummer som inte är hemligt. Vad kan man göra med det? Jo, hela min adress osv. Jag låste bara dörren när jag skulle sova. Han kom in i mitt hem, och våldtog mig. Jag var vid det här laget oskuld. Jag hade kniven mot strupen. Här försvann jag. Lina försvann. Det hände återigen i juli och sista gången var den 5 augusti 2002. Jag anmälde aldrig. Jag vågade inte.
Tror jag har sett honom på Efterlyst för några år sedan. Sen dess så kan jag inte titta på Efterlyst. Dom ville ha kontakt med offer om det fanns fler. Jag ringde aldrig.
Du som förstörde mitt liv
Känner paniken
Känner dina äckliga händer
Skriker, men ingen hör mina skrik
Gråter, men ingen ser mina tårar
Utom du, men du bryr dig inte
Orkar tillslut inte kämpa emot mera
Känner kniven mot min strupe
Paniken ökar, paniken gör mig lam
Jag bara finns där när du förstör mitt liv
Du tog min glädje, du tog min själ
Du tog mitt liv
Copyright Lina 17/4 2004
Efter allt det här blev jag allt mer självdestruktiv, skar djupare och djupare. Mer och oftare. Fick sy minst 1 gång i veckan. I februari 2004 så ville jag inte leva mer. Då tog jag min första överdos. Jag skar mig och tog överdoser. Jag dissocierade och jag var helt enkelt riktigt sjuk. Jag fick mediciner och var inlagd över 30 gånger på ett par år. Jag fick Apo-dos och jag ville inte mer. Hade jättebra stöd av mamma och min storebror. Vi hade vårdmöten 1 gång i månaden. Och tillslut så var det bara så att man skulle medicinera mig så jag inte skadade mig själv längre. Det gick inte längre.
I slutet av 2005 fick jag ECT (elchocker) och dom antidepressiva Aurorix. Det började sakta vända. Det gick långsamt, men sen 2008 så fanns det hopp. Jag fick börja ta hand om mina egna mediciner. Dock så hade fått svåra problem med ryggen och i slutet av 2008 så sa min mage upp sig. Jag mådde konstant illa och var alltid dålig i magen. Jag gick ned 40 kilo i vikt och man började misstänka Crohns eller Ulcerös Kolit. Men jag klarade inte av undersökningarna. Men läkaren jag träffade på medicin trodde inte det.
2009 fick jag bekräftat att jag hade ett stort diskbråck L5-S1 åt vänster med nervrotspåverkan. Sommaren 2009 fick jag droppfot och allt var eländigt eftersom magen fortfarande krånglade. 2010 så började jag få grymt ont i ryggen och det blev allt värre. Jag trodde det var diskbråcket som bråkade igen eftersom det började på vänster sida. Men det växlade och jag började få ont högre upp också. Jag ignorerade allt. Hade ingen bra Vårdcentral och jag orkade inte söka mer.
I den här vevan så valde min psykiatriker att skicka mig på en sömnutredning i Uppsala. I januari 2011 blev jag kallad för ett första besök och lämnade då en mängd prover. Sov där en natt en vecka senare. Mina prover var åt skogen. Hon sa åt mig att söka för dom. Det var inte akut, men ringde min nya Vårdcentral och fick tid några veckor senare. Allt gick väldigt snabbt. Proverna var fortsatt dåliga och det började misstänkas att jag hade Ankyloserande Spondylit (Becterews sjukdom). Jag var HLA B27 positiv och blev skickad till reumatologen. Dit fick jag komma väldigt snabbt. Sänkan var närmare 100. Var på reumatologen den 29 april 2011, började med kortison och fick tid för Magnetröntgen av ryggen inom 2 veckor. Den visade inflammationer i nästan hela ryggen samt att mitt diskbråck återigen blivit större. Diagnosen var klar. Jag fick börja med Metotrexate för att i augusti börja med Remicade.
Efter det har jag fått diagnosen Menieres sjukdom och även Melkersson Rosenthals Syndrom.
Önskar att jag fortfarande var den där lilla tjejen. Som var ovetandes om hur livet skulle bli. Men det fortsätter bråka.
Grattis om ni orkat läsa allt. Och ta vara på er!
En gång i tiden var jag liten. Jag visste inte hur grym världen därute kunde vara. Och det är väl tur. Jag var ju bara en liten tjej. Ovetandes. Jag har alltid varit känslig. Gråtit mycket och haft ångest. Speciellt separationsångest. Vi var på mycket resor när jag var liten. Till släkten i Åbo och släkten i Göteborg. Var hos pappa ofta. Eller, jag var tyvärr inte där så ofta när jag var liten. Jag vet inte varför. Men jag hade sådan separationsångest från mamma så ja. Och det vet jag inte heller vad den kommer ifrån. Jag vet ju att mamma behövde egentiden. Men, jag och min kurator kom aldrig så långt innan hon slutade.
I gymnasiet blev allt värre. Jag hade svårt att klara av praktiken vi hade i varje årskurs. I 2:an på gymnasiet så skulle jag vara på kirurgavdelning 6. Det var mage/tarm. Jag gick dit första dagen och sa att jag inte skulle klara av det så gick jag därifrån. Fick då prata med kuratorn på skolan och efter en vecka så gick jag tillbaka. 6 veckor skulle vi praktisera för att sen ha sportlov. Jag fick praktisera hela sportlovet för att klara den praktiken. Jag tyckte det var hemskt med alla som hade cancer, stomiopererade osv att jag hade konstant panik i 6 veckor. Jag ville hoppa av skolan. Men mamma ville inte det. Och det är jag tacksam för idag. Jag har ju ett slutbetyg och är undersköterska.
Kan dock skryta om att jag hade MVG i Idrott och Hälsa A, valde tillvalsämne Idrott och Hälsa B och fick VG i den kursen. Visst, jag har inga superbetyg. Och jag har några IG, men jag har ett slutbetyg.
Efter studenten så jobbade jag på ett korttidsboende över sommaren och hösten. Men fick inget anställningsbevis och när jag sen skadade knät och blev sjukskriven så fanns min anställning inte kvar helt plötsligt. Men, utan anställningsbevis så var det svårt att bevisa att jag hade ett vikariat. Men lika bra var det. För det var ett riktigt hemskt ställe. Personalen var bra, men inte ledningen. Värdelös.
Efter det så började jag som kanslist på Ögonmottagningen. Det var ett roligt jobb enligt mig. Speciellt när jag fick lära mig receptionen och ta emot patienterna. Jag jobbade där från hösten 1999 till sista augusti 2001 då jag fick ett vikariat på Kvinnokliniken som kanslist. Här började helvetet. Alla var hur snälla som helst, jobbet var bra. Men efter hur det hade varit innan så var jag rädd. Att det var en dröm att alla var så snälla. Att dom uppskattade mitt jobb. Jag kunde inte sova och fick Propavan och blev sjukskriven 50% för att kunna ta igen mig. Inte visste jag att helvetet skulle dra igång.
Under 2000-2001 delade jag lägenhet med en kompis. Och i slutet på oktober eller i början av november 2001 flyttade jag till min egen lägenhet. En 1:a på 43 kvm. Jag kom efter det här aldrig tillbaka till jobbet. Livet rämnade och allt blev mig övermäktigt. Jag fick kämpa för att få sjukskrivning och allt var bara rent helvete. Min älskade Musse (katt) var sjuk under denna tiden med. Så blev en del veterinärbesök och i allt detta köpte jag Ville från Huskatten. Västerås Katthem. Musse började återhämta sig och Ville och han var så goa med varandra.
Året 2001 tog slut. 2002 tog sin början. Det är ett år som jag vill radera ur mitt liv. Jag har här redan opererat min hand och lillfinger 3 gånger. Vad dom än gjorde så blev det inte rakt. Lillfingret alltså. Fick följa min handkirurg till Täby när han började jobba där. Fick botox i muskeln som går till lillfingret några gånger. Kom ihåg att den sista gången så hade jag rispat mig rätt mycket. Jag hade gjort det några gånger innan. Men inför detta besök blev jag ju tvungen att berätta för mamma, eftersom jag skulle in på operation och jag kanske inte fick göra det på grund av mina sår. Det gick dock. Tror detta var efter första våldtäkten. Få visste något. Mamma visste inget.
År 2002 blev jag våldtagen i mitt hem vid 3 tillfällen. Första gången är den gång som jag minns tydligast. Då var jag inte i en dimma av mediciner. Den 17 april 2002 förändrades mitt liv för alltid. Jag hade chattat med en kille via ICQ, som var liknande MSN Messenger, men populärare då. Han var supergullig på chatten. Så tillslut fick han mitt hemnummer. Ett hemnummer som inte är hemligt. Vad kan man göra med det? Jo, hela min adress osv. Jag låste bara dörren när jag skulle sova. Han kom in i mitt hem, och våldtog mig. Jag var vid det här laget oskuld. Jag hade kniven mot strupen. Här försvann jag. Lina försvann. Det hände återigen i juli och sista gången var den 5 augusti 2002. Jag anmälde aldrig. Jag vågade inte.
Tror jag har sett honom på Efterlyst för några år sedan. Sen dess så kan jag inte titta på Efterlyst. Dom ville ha kontakt med offer om det fanns fler. Jag ringde aldrig.
Känner paniken
Känner dina äckliga händer
Skriker, men ingen hör mina skrik
Gråter, men ingen ser mina tårar
Utom du, men du bryr dig inte
Orkar tillslut inte kämpa emot mera
Känner kniven mot min strupe
Paniken ökar, paniken gör mig lam
Jag bara finns där när du förstör mitt liv
Du tog min glädje, du tog min själ
Du tog mitt liv
Copyright Lina 17/4 2004
Efter allt det här blev jag allt mer självdestruktiv, skar djupare och djupare. Mer och oftare. Fick sy minst 1 gång i veckan. I februari 2004 så ville jag inte leva mer. Då tog jag min första överdos. Jag skar mig och tog överdoser. Jag dissocierade och jag var helt enkelt riktigt sjuk. Jag fick mediciner och var inlagd över 30 gånger på ett par år. Jag fick Apo-dos och jag ville inte mer. Hade jättebra stöd av mamma och min storebror. Vi hade vårdmöten 1 gång i månaden. Och tillslut så var det bara så att man skulle medicinera mig så jag inte skadade mig själv längre. Det gick inte längre.
I slutet av 2005 fick jag ECT (elchocker) och dom antidepressiva Aurorix. Det började sakta vända. Det gick långsamt, men sen 2008 så fanns det hopp. Jag fick börja ta hand om mina egna mediciner. Dock så hade fått svåra problem med ryggen och i slutet av 2008 så sa min mage upp sig. Jag mådde konstant illa och var alltid dålig i magen. Jag gick ned 40 kilo i vikt och man började misstänka Crohns eller Ulcerös Kolit. Men jag klarade inte av undersökningarna. Men läkaren jag träffade på medicin trodde inte det.
2009 fick jag bekräftat att jag hade ett stort diskbråck L5-S1 åt vänster med nervrotspåverkan. Sommaren 2009 fick jag droppfot och allt var eländigt eftersom magen fortfarande krånglade. 2010 så började jag få grymt ont i ryggen och det blev allt värre. Jag trodde det var diskbråcket som bråkade igen eftersom det började på vänster sida. Men det växlade och jag började få ont högre upp också. Jag ignorerade allt. Hade ingen bra Vårdcentral och jag orkade inte söka mer.
I den här vevan så valde min psykiatriker att skicka mig på en sömnutredning i Uppsala. I januari 2011 blev jag kallad för ett första besök och lämnade då en mängd prover. Sov där en natt en vecka senare. Mina prover var åt skogen. Hon sa åt mig att söka för dom. Det var inte akut, men ringde min nya Vårdcentral och fick tid några veckor senare. Allt gick väldigt snabbt. Proverna var fortsatt dåliga och det började misstänkas att jag hade Ankyloserande Spondylit (Becterews sjukdom). Jag var HLA B27 positiv och blev skickad till reumatologen. Dit fick jag komma väldigt snabbt. Sänkan var närmare 100. Var på reumatologen den 29 april 2011, började med kortison och fick tid för Magnetröntgen av ryggen inom 2 veckor. Den visade inflammationer i nästan hela ryggen samt att mitt diskbråck återigen blivit större. Diagnosen var klar. Jag fick börja med Metotrexate för att i augusti börja med Remicade.
Efter det har jag fått diagnosen Menieres sjukdom och även Melkersson Rosenthals Syndrom.
Önskar att jag fortfarande var den där lilla tjejen. Som var ovetandes om hur livet skulle bli. Men det fortsätter bråka.
Grattis om ni orkat läsa allt. Och ta vara på er!
måndag 13 januari 2014
Jahaja, det var det
Kom in till min läkare och tog upp att jag är så himla trött. Hon frågar vilka mediciner jag äter och skriver in i någon databas ordet trötthet. Vips, så kom det fram vilka av mina mediciner som har trötthet som biverkan. Jaha, mediciner jag haft långt innan min trötthet blev så här påtaglig orsakar alltså min trötthet. Enklaste vägen. Varför inte? Så då är det Omeprazol, Propavan, Remicade och Stesolid som kan ge trötthet som biverkan. Ja, Stesolid och Propavan har jag för att sova. För hur trött jag än är, så kan jag inte somna. Men, jag känner igen trötthet som orsakas av lugnande eller sömntabletter. Jag har haft 10 gånger mer än detta. Men, det känner inte hon till. Jag gick inte på den Vårdcentralen då. Men, i alla fall. Remicade kan ge trötthet och påverka blodbilden. Men jag tar prover var åttonde vecka och jag vet att jag har bra blodvärde osv.
Hon tog dock ett prov på kalcium. Jag har haft förhöjt kalciumvärde tidigare. Men sen vet jag inte om dom tagit det nå mer. Men det tog hon. Så vi får se vad som händer. Om det visar nå. Eller inte.
Blir bara så ledsen när det ska skyllas på det som jag har haft så länge. Jag vet att man kan få biverkningar på sikt. Men, ändå.
Jag hoppas att ni mår bra därute.
Ta vara på er!
Hon tog dock ett prov på kalcium. Jag har haft förhöjt kalciumvärde tidigare. Men sen vet jag inte om dom tagit det nå mer. Men det tog hon. Så vi får se vad som händer. Om det visar nå. Eller inte.
Blir bara så ledsen när det ska skyllas på det som jag har haft så länge. Jag vet att man kan få biverkningar på sikt. Men, ändå.
Jag hoppas att ni mår bra därute.
Ta vara på er!
söndag 12 januari 2014
Hjälp med min trötthet?
Imorgon ska jag träffa min läkare på Vårdcentralen för min extrema trötthet. Jag är så trött hela tiden. Det går inte att beskriva tröttheten, men den går absolut inte att sova bort.
Jag har B12 brist och brist på Folsyra, så det har jag medicin mot redan. Så det kan inte var det. Eller? Kanske behöver ta mina B12-sprutor oftare? Vet en del som får göra det. Men vi får se. Samtidigt så har jag ju en del förändringar på EKG och hög puls till och från. Vet att förändringarna är ofarliga. Men, kan dom vara orsaken till min trötthet? Man behöver ju inte falla död ner bara för att man har EKG-förändringar. Som nu, jag har tagit det lugn över 1 timme och pulsen är uppe i 110. Jag äter Atenolol som är en betablockerare för att få ned pulsen. Och det har jag gjort i några år nu. Eller, ganska många. Åren går rätt snabbt.
Men, det verkar inte som att det har riktigt bra effekt. Har gjort ultraljud av hjärtat och jag vet att det ser bra ut. Alltid något. Hjärtat vill man ju ska fungera. Man behöver det för att överleva.
Men, vi får se vad läkaren säger imorgon. Kanske ingenting. Kanske det händer nå. Ja, det återstår att se.
Nu ska jag ta och flytta mig till sängen och lyssna på ljudbok.
Ta vara på er!
Jag har B12 brist och brist på Folsyra, så det har jag medicin mot redan. Så det kan inte var det. Eller? Kanske behöver ta mina B12-sprutor oftare? Vet en del som får göra det. Men vi får se. Samtidigt så har jag ju en del förändringar på EKG och hög puls till och från. Vet att förändringarna är ofarliga. Men, kan dom vara orsaken till min trötthet? Man behöver ju inte falla död ner bara för att man har EKG-förändringar. Som nu, jag har tagit det lugn över 1 timme och pulsen är uppe i 110. Jag äter Atenolol som är en betablockerare för att få ned pulsen. Och det har jag gjort i några år nu. Eller, ganska många. Åren går rätt snabbt.
Men, det verkar inte som att det har riktigt bra effekt. Har gjort ultraljud av hjärtat och jag vet att det ser bra ut. Alltid något. Hjärtat vill man ju ska fungera. Man behöver det för att överleva.
Men, vi får se vad läkaren säger imorgon. Kanske ingenting. Kanske det händer nå. Ja, det återstår att se.
Nu ska jag ta och flytta mig till sängen och lyssna på ljudbok.
Ta vara på er!
torsdag 9 januari 2014
Operation av käken?
Idag var jag till tandläkaren och lagade ett hål. Nu är jag tillfälligt klar hos honom. Käkkirurgen kvar. Sen så pratade vi idag om hur min käke har förändrats. Hade tandställning när jag var yngre. Så jag har haft ett perfekt bett. Men, det har senaste åren förändrats kraftigt. Så jag kan egentligen bara bita ihop kindtänderna. När jag biter ihop får jag ut tungan mellan framtänderna. Han tog idag upp operation av käkarna. Vad som behöver göras vet jag inte. Men, det kan ge huvudvärken jag har. Bland annat. Men, jag måste tänka på saken. Det är sjukvård. Så det är inget som kommer bli dyrt för mig. Men, det känns fruktansvärt läskigt att operera munnen. Ska tänka till nästa besök i september. Man kan ju alltid gå på en konsultation.
Nu är jag helt slut. Tycker det är riktigt obehagligt att gå till tandläkaren. Nu blir det 2 veckors vila innan besöket på käkkirurgen. Men det är bara en undersökning. Tanden ska ju ut. Men, eftersom jag har Remicade, så kan jag behöva antibiotika. Så blir en undersökning först.
Ta vara på er!
Nu är jag helt slut. Tycker det är riktigt obehagligt att gå till tandläkaren. Nu blir det 2 veckors vila innan besöket på käkkirurgen. Men det är bara en undersökning. Tanden ska ju ut. Men, eftersom jag har Remicade, så kan jag behöva antibiotika. Så blir en undersökning först.
Ta vara på er!
söndag 5 januari 2014
Käkkirurgen
Ringde till dom i fredags. Skulle ju bli kallad inom 3 månader för besök. Och jag ville veta vad besök innebar. Jo, jag var uppsatt enbart på besök, men det kunde hända att dom drog tanden samtidigt. Tyvärr går ju inte det, då jag måste ha antibiotika 1 timma innan ingreppet. Berättade allt detta och då fick jag snabbt en tid för undersökning. Ska dit den 23/1 redan.
Att jag måste ha antibiotika innan beror på Remicadebehandlingen, att den gör en mer infektionskänslig. Så, gick snabbt att få en tid i alla fall. Knappt 1 månad.
Hoppas jag kan bli drogad när dom ska dra tanden. Eftersom käkkirurgen behöver göra det så är det inte helt okomplicerat.
Ta vara på er!
torsdag 2 januari 2014
Friskis & Svettis, trötthet och nytt år
Fick ett kort på Friskis & Svettis av mamma i julklapp som gäller ett år. Jättekul, jag hade ändå tänkt börja. Så det var en toppenjulklapp. Så i söndags så tog jag mod till mig och skulle köra ett pass som heter Flex Soft, Soft är just för nybörjare. Men det visade sig att det stod fel i schemat och när jag bokade passet och det blev ett vanligt Flexpass. Inget för en otränad Lina direkt. Tog ut mig för mycket och fick gå och lägga mig när jag kom hem. Helt slut och träningsvärken sitter i än idag. Och det är torsdag.
Har lite ångest över när jag ska köra nästa pass. Jag vill gärna göra det snarast. Men hittills har jag inte hitta något som passar. Det är fortfarande julschema. Så vi får se när det blir nästa gång. Det blir snart i alla fall.
Sen är det väl ingen som missat att det är 2014 nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Tröttheten som jag lidit av länge blir allt värre och värre. Jag har nu fått läkartid och till min läkare på Vårdcentralen den 13/1. Så vi får se vad det blir av det. Jag är så inne på att köpa A för att bli pigg. Men, vi får se. Jag får väl vänta till efter läkaren i alla fall. Blir det inget av det och det skylls på mina diagnoser så blir det A. Skiter i om det inte går ihop med mina mediciner. För jag orkar inte vara så trött hela tiden.
Jag hoppas dock att ni haft ett bra 2013 och får ett bra 2014. Ta vara på er!
Har lite ångest över när jag ska köra nästa pass. Jag vill gärna göra det snarast. Men hittills har jag inte hitta något som passar. Det är fortfarande julschema. Så vi får se när det blir nästa gång. Det blir snart i alla fall.
Sen är det väl ingen som missat att det är 2014 nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Tröttheten som jag lidit av länge blir allt värre och värre. Jag har nu fått läkartid och till min läkare på Vårdcentralen den 13/1. Så vi får se vad det blir av det. Jag är så inne på att köpa A för att bli pigg. Men, vi får se. Jag får väl vänta till efter läkaren i alla fall. Blir det inget av det och det skylls på mina diagnoser så blir det A. Skiter i om det inte går ihop med mina mediciner. För jag orkar inte vara så trött hela tiden.
Jag hoppas dock att ni haft ett bra 2013 och får ett bra 2014. Ta vara på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)