Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Jag vill aldrig mer gå upp ur sängen. Jag orkar inte med vardagen. Jag orkar inte känna mig utanför av syskon och vänner. Jag vet att det har med min jävla ork sätt göra. Eller saknaden av den där jävla orken. Arkebusering tack. Eller gas. Jag skiter i vilket just nu.
Jag gråter dagligen. Jag känner mig så ensam. Jag vet snart inte vad jag gör kvar här? Ni läser väl inte ens. Varför skulle ni? Jag är ju bara ett jobbigt bihang som alltid får ställa in allt kul. Folk slutar fråga. Det gör ont. Men kom och hälsa på mig. Här hemma. Jag orkar inte alltid åka. Jag kanske orkar sitta i soffan och vara social. Men inte åka någonstans. Ibland går det. Men oftast inte. Jag sörjer det. Ingen som inte varit i samma sits kan veta hur det känns. När vänner slutar fråga. När folk slutar hälsa på.
Jag är ändå inte saknad. Så varför bry mig? Jo, för att jag gör det. För att det gör ont. För att jag vill vara en del av gemenskapen men inte är det. Längre.
Jag är inte mina sjukdomar. Men dom hindrar mig enormt just nu. Hittar läkaren inget på tisdag så vet jag inte hur jag ska orka. Hur jag ska stå ut.
Dignitas? Exit? Vet fan inte längre.
Förlåt för alla svordomar. Det är egentligen inte jag. Men är så less och trött.
Ta vara på er!
6 kommentarer:
STOPP STOPP STOPP! Du är värdefull och omtyckt. Jag kan inte tala för andra, men för mig betyder du väldigt mycket. Jag vet hur det känns att känna sig ensam, men jag finns här!! Och om du slutar orka ses på Vivaldi så kommer jag stå utanför din dörr och knacka på. Jag vill inte förlora dig!! Du är inte ensam! Jag vet hur tröttheten känns och hur jobbigt det är att begränsas av sjukdom, men tillsammans ska vi kämpa! HEJA LINA!! Du gör det så jäkla bra! Och jag bara håller tummarna för att morgondagens läkarsamtal ska leda till något bra!!
Jag läser, jag lyssnar, jag finns här! Och jag hoppas hoppas hoppas att du ska orka kämpa vidare! Du är så värdefull. Och jag släpper inte taget om dig!! KRAAAAAAAM <3
Fina vännen. Kommer nog alltid orka ta en lunch och träffa dig. Kanske inte alltid, men du förstår.
Jag är så tacksam att du finns i mitt liv. Att du finns där. Jag finns här för dig med.
Jag hoppas verkligen att vi kan ses snart igen. Och jag hoppas att det blir något vettigt sagt imorgon. Tänker på dig. Kramar <3
Jag läser, lyssnar och finns också här. Dock känner du mig inte och jag känner inte dig heller mer än det jag läst på din blogg men ändå betyder du för mig. För du är en kämpe, precis som mig själv.
Jag har visserligen en helt annan historia men jag vet hur det är att kämpa med psykisk ohälsa, jag gråter också dagligen och känner mig ensam. Jag känner mycket igen mig i dina tankar så ofta när man läser din blogg som rör måendet rent allmänt så känns det som man själv har skrivit det.
Så sluta inte kämpa Lina! Jag vet att det är tufft och att de ibland är tuffare än tufft men vi är fler krigare, du är inte ensam med dina känslor. Många styrkekramar <3
Kram på dig underbara vännen <3 A
Tack snälla för din kommentar. Psykisk ohälsa är så fruktansvärt jobbigt att leva med. Att gråta dagligen är så fruktansvärt jobbigt. Att känna sig ensam. Jag har några få fina vänner. Men många har försvunnit.
Vi är verkligen krigare. Och krigare fortsätter att kämpa.
Kram <3
<3
Skicka en kommentar