Konstigt

Eller kanske inte. Jag känner att jag inte riktigt vet längre. Men jag vet att jag inte skulle lämna en vän som blir sjuk. Men det kanske är jag bara?

Ja, jag känner mig lämnad. Ignorerad. Ensam. Blottad. Sjuk. 

Jag smittas inte. Träffas vi så pratar jag inte om det om man inte frågar. Jag kanske inte alltid orkar allt. Men som sagt, jag smittas inte. 

Sen finns det en del förklaringar som jag helt enkelt inte förstår. Men det kan ju vara så. Jag väljer själv. Okej? Frågar ni mig om jag vill göra något och jag säger ja. Så är det upp till mig att ta ansvar för mig. Att inte fråga för att man är rädd att jag blir trött dagen efter är bara tragiskt. Jag väljer själv. Jag ser det inte som ett hån om ni frågar om jag vill ta en lunch. Orkar jag så gör jag det. Och jag vet om att jag blir trött efter. Har jag mycket den veckan så kanske jag tackar nej. Men fråga igen nästa gång.

Numera så ringer min telefon 1-2 gånger i veckan och i 95% av fallen är det sjukvården.

Jag tycker det är konstigt att man vänder en vän ryggen på grund av sjukdom. Jag har inte valt detta helvetes liv. Jag skulle göra vad som helst för att ha ett liv där jobb fanns med i planeringen. Partner. Barn. 

Men lämna mig. Jag behöver inte människor som inte är äkta vänner. Som inte finns där när det krisar. Jag har dock gjort det hittills och kommer fortsätta att göra det. Men jag tar inte vad som helst. 

Just nu kämpar jag för att överleva. Bryr du dig inte. Fine. Upp till dig. 

Nu ska jag sova. Sjukhuset imorgon. Sen hjärtmottagningen på torsdag. 

Ta vara på er!