Summering 2019

Jag tänkte göra en summering av året 2019. I korta meningar och jag glömmer kanske en del. Men det är för att jag redan har skrivit halva året och det försvann. Så jag ska försöka komma ihåg vad jag skrev.
2019 har varit ett hemskt år. Det värsta hittills. Tror jag. I alla fall det mest intensiva året.

Januari:
Jag skriver en egenremiss till gastro efter prover på Vårdcentralen. Jag fortsätter leda upp till 4 pass i veckan och jag trivs så med det. Tyvärr börjar magen bråka mer och mer. Jag och mamma går handledarutbildningen för körkort. Vi är med Wimsa till veterinären för ultraljud av hjärtat och äntligen står allt still.

Februari:
Jag leder en del pass. Jag börjar övningsköra. Jag får göra en MR hjärna med misstanke om MS eller tumör. Jag har lågt kalium. Försöker få upp det med bananer. Magen fortsätter bråka och jag hamnar på akuten med hjärtklappning. Mitt kalium är fortfarande lågt. Jag har ganska hög puls samt att mitt Hb är för högt vilket tyder på att man är uttorkad. Jag fick träffa den läkare jag fått tid till på gastro i mars. Hon skrev ut Dimor med en dos på upp till 10 tabletter dagligen. Jag får även träningsförbud. Samt att jag måste få i mig vätska med mer salter.

Mars:
Jag fortsätter köra bil. Leder pass igen men inte i samma utsträckning som innan träningsförbudet. Jag har tid till läkaren på gastro den 11 mars. Besöket går bra. Jag skrivs upp för koloskopi, men inte akut, och jag får en del läkemedel mot illamående och kramper i magen. Man misstänker att jag kan ha Mikroskopisk kolit då mitt inflammationsvärde i tarmen inte är extremt högt. Jag får tid för koloskopi i slutet av mars (till min stora förvåning). Jag fick sova under undersökningen och allt gick bra. Jag hade dock sår som vid Ulcerosa i delar av tjocktarmen, men skulle vänta på att biopsierna var klara.

April:
18 april kör jag min första dubbellektion på Hässlö Trafikskola. Jag har inbokat 7 dubbellektioner, 1 trippel och uppvärmning inför körprovet. Totalt 20 körlektioner. Jag kör både där och hemma. Inga svar på biopsierna kommer under april. Magen bråkar och jag tycker att det är riktigt jobbigt. Men jag kämpar på.

Maj:
Diagnosen kommer. Jag har Ulcerös Kolit. Jag får Asacol för magen. Ytterligare en diagnos utöver alla andra. Jag faller en bit. Det blir jobbigt. Jag vill ju ha ett svar på varför magen bråkar, men samtidigt så vill man ju inte ha en kronisk diagnos till.En kompis kommer och sover över. Jag fortsätter köra. Körde upp i parkeringshus för första gången. Jag gör Risk 1an och Risk 2an samma dag. Intensivt men så kul. Halkan var det bästa jag gjort. Så roligt. Mina leder i fingrarna börjar bråka mer och mer.

Juni:
Läser teori och kör bil. 7 juni klarar jag både teoriprov (59 rätt av 65) och körprovet på första försöket. Känslan går inte att beskriva. Ren och skär lycka. Dagen efter så kör jag till pappa för att fira min ena syster som fyllt 30 år. Kör via Surahammar för att hämta min brorsdotter på vägen till Avesta. 17 juni kör jag mitt 100ade pass som Indoor Walkingledare. Jag licensierades 3 juni 2018. Bor på hotell under midsommarhelgen.
Träffar en vän på O´learys och äter och myser.

Juli:
8 juli åker jag och mamma till Göteborg och bor på Gothia Towers. Träffar kusin med familj som jag inte träffat på många år. Vi åt på Pinchos och det var så mysigt. 9 juli är det Metallica på Ullevi. Oj, det var en magisk kväll. Bästa konserten med dom jag sett. Helt magiskt. Dagen efter, när vi ska åka hem så har jag riktigt ont i magen. Hatar min mage.
Bor hos min bror i några dagar som katt och husvakt. Hem till en vän och grilla. Det var så mysigt att träffa hennes familj också. Saknar Wimsa som är hemma. Åker till syster i Avesta ett dygn. Bara en massa mys.
Leder lite pass. Min ena medicin visar sig vara restnoterad så får åka till Fagersta och hämta ut den enda kartong som finns kvar i Västmanland.

Augusti:
Mamma har semester. Wimsa blir sämre. Bokar tid till veterinär och får tid till vår veterinär 12 augusti. Tränar en del som motionär. Leder inga pass i augusti.
12 augusti och veterinären med Wimsa. Hjärtat går galet snabbt. Blåsljudet är 6 av 6. Ultraljudet. Ja, det där ultraljudet. Det visade att det nästan inte fanns plats i vänstra delen av hjärtat för blodet att ta sig in. Vad väljer man? Ta hem henne, med vetskapen om att nästa steg är propp eller hjärtsvikt med vätska i lungorna? Båda vilka ger svår ångest för katten. Eller avliva när hon är okej, men trött för att bara vara 3 år? Vi valde att låta henne somna in. Vi ville att hon skulle slippa den panik det ändå ger henne om hon akut får en propp eller svår hjärtsvikt. Och det var inte om utan när. Inom närmaste tiden. Wimsa blev 3 år gammal. Hon fattas oss. Jag fyller år och fylls av kärlek från håll jag inte väntat mig. Tack från hela mitt hjärta.
Dagen efter Wimsa fick somna in fick jag Irit. En riktigt vidrig Irit. Får kortisondroppar och pupillvidgande droppar. Börjar vakna av andnöd och tror det är min astma. Får mer mediciner av min VC för astman. Mamma fyller år.

September:
Börjar tatuera min andra arm. Ska täcka mina ärr. Får tid för diabetesfoto. Bor en natt på hotell med en vän. Jag får möjligheten att prova Remicade igen då det ska hjälpa både mage och det reumatiska. Tränar lite, men inte mycket. Leder några pass. Men jag mår inte bra. Simmar 1 gång i veckan också.

Oktober:
Går på bio 2 gånger. Metallica båda gångerna. Ena gången med mamma och moster. Andra gången med en vän. Träffar min Fysioterapeut på reumatologen.
Går på diabeteskontroll för första gången sedan 2017. mitt Hba1c är inte bra. Börjar med Trajenta mot diabetes typ 2. Har haft det sedan 2006, men klarat mig bra utan medicin för det mesta. Men nu när det reumatiska bråkar och jag äter kortison till och från så klarar inte kroppen av det längre.
Jag mår allt sämre och sämre. Jag blir andfådd enbart av att prata. 25 oktober har jag tid hos min läkare på VC och får där lämna prover och EKG. Åker hem och sen ringer hon på eftermiddagen och vill att jag åker till akuten för att utesluta propp i lungan. Jag är uppkopplad på akuten hela tiden. Syresättningen är låg och pulsen hög. Gör datortomografi av lungorna med och utan kontrast men ingen propp eller annat. Dock har jag avvikande EKG och akuten vill att VC ska skicka remiss för utredning. Återigen träningsförbud.
31 oktober leder jag mitt sista IW Soft innan jag tar paus från ledarskapet. Detta med stor sorg i hjärtat.

November:
Dags för Remicade igen. Men det går riktigt illa. Jag får tidigt i droppet en Anafylaktisk chock och får en massa betapred intravenöst samt adrenalin då min puls blir svagare samt syresättningen går ned rejält. Jag minns inte allt. Men jag vet att jag inte kan få Remicade någonsin mer.
Sen var det dags för återbesök till VC med hjärtat. Nytt EKG. Samma förändringar. Remiss skickas till Hjärtmottagningen. Jag och mamma åker till Jakobsberg och sover över hos en vän. Livet utan träning är så tråkigt. Jag får börja med Insulin på grund av kortisonet jag tar. Får kortisonsprutor i SI-lederna. Åker ned på Friskis och får sitta med på ett pass. Känna av energin. Det gav massor. Byter Atenolol mot Bisoprolol. Får se om magen blir lite bättre av det. Jag äter detta för att sänka pulsen.

December:
Pratar med hjärtmottagningen och frågar när jag får komma. Och det ska ske innan 12 februari. Men jag får börja träna igen, så länge jag inte får trycket över bröstet. Jag får dock inte leda pass då det inte är lika enkelt att sluta och gå ut som ledare. Får inte leda pass innan jag träffat läkare hos dom.
Jag får till slut en tid den 16 januari och jag ser fram emot att få börja leda pass. Men jag hoppas inget. Jag har dagar där jag är helt slut. Men jag börjar träna så smått. Jag är kattvakt åt mosters katt när dom åker till Helsingfors. Jag säger till en vän att jag inte orkar med besök av henne i januari då jag vissa dagar mår riktigt dåligt och bara ligger. Först är detta okej. Men tyvärr så är vi inte vänner längre. Jag hade förklarat som det var redan innan resan bokades. Att avbeställningsskydd behövdes och det sades att det fanns fram till 12 timmar före avresa. Jag trodde på detta så klart. Men helt plötsligt fanns det inte. Och jag blev boven i allt. Men jag är för sjuk. Jag orkar inte. Och där någonstans så är vi av någon anledning inte vänner längre. Och det sörjer jag. Men jag tar inte vad som helst. Jul och Nyår var lugna och sköna. Mysiga. Bara dom närmaste.

Mål för 2020 då:
Kämpa på med kroppen och mina sjukdomar. Stå upp för mig själv mer. Inte lova när jag egentligen inte orkar. Börja leda pass igen. Hoppas att Cimzian jag börjat med kommer att hjälpa länge. Hoppas kunna sluta med kortison. Och försöka gå vidare. Jag är den jag är. Jag är öppen med dom sjukdomar och svagheter jag har. Jag kommer kämpa som sjutton för att komma dit jag vill.

Ta vara på er och god fortsättning!