Rädslan smyger sig på. Helt plötsligt så är den bara där. Ångesten river till i bröstet och tårarna bränner innanför ögonlocken. Varför jag? Det är det enda jag kan tänka just nu. Varför blev jag tvungen att drabbas av ytterliggare en sak? Jag har AS, det kommer inte försvinna. Jag kommer alltid ha AS. Räcker det inte med alla skelningsoperationer jag blivit tvungen att göra? Eller alla 6 handoperationer? Sen för att inte tala om mitt psykiska dåliga mående under så många år. Sen fick jag diskbråck 2008 och samma år kraschade min mage totalt. Och nu har jag fått diagnosen AS, ankyloserande spondylit, och kommer aldrig bli fri.
Min AS är ganska långt gången så jag får inte NSAID preparat som man brukar försöka med i början av sjukdomen utan jag fick direkt börja med metotrexat (som är ett cellgift) och nu ska jag börja med remicade. En medicin som har biverkningar som får en att häpna. Guillian barré, sarkoidos, cancer och en massa andra biverkningar. Jag vet, man ska inte läsa, men jag fick rådet av dom på reumatologen att läsa igenom på fass. Det är ju ändå min kropp.
Jag kan erkänna att jag är livrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar