Jag saknar...

Det är mycket jag saknar. Jag saknar mina syskon hela tiden. Vi träffas så sällan alla syskon samtidigt.

Jag saknar barndomen, innan allt blev jobbigt och läskigt. När man var frisk och inte sjutton trodde man då att jag när jag blev 30 skulle vara kroniskt sjuk? Speciellt inte i en reumatisk sjukdom.

Jag saknar alla från dagvårdsrehabiliteringen jag gick i höstas. Underbara människor.

Saknar en del barndomsvänner som man tyvärr tappat kontakten med. Tråkigt, men sant.

Jag saknar Musse och Ville, mina älskade katter som fick lämna in alldeles för tidigt.

Jag saknar min pappa. Oändligt mycket ibland faktiskt. Visst, vi pratas vid och träffas ibland. Men ändå.

Jag saknar sömnen. Den sömnen jag hade när jag var yngre. Den utan propavan.

Det är säkert en hel del till jag saknar, men det här var en smakbit på allt jag saknar.

Ta hand om er!