Allt är bara svart just nu.

Ledsen, håglös, meningslös osv. Det är så jag känner mig. Jag har ångest när jag lägger mig för att jag är rädd att morgondagen känns lika jobbig som den dag som gott. Jag kan inte glädjas just nu. Allt är jobbigt och jag gråter väldigt lätt. Jag försöker tänka vad som utlöst allt detta. Men, jag kan inte sätta fingret på det. Visst, det finns en massa saker.
1. Smärtan
2. Cellgifterna
3. Nya diagnosen
4. Remicaden
5. Esidrexen
6. Att jag är kroniker och multisjuk
Vissa av sakerna ovan är ju till viss del också positiva. Men det är inte kul att sticka sprutan i magen varje onsdag för att ge sig själv cellgifter. Visst, det är en väldigt låg dos. Men ändå. Remicade är jag toppenglad att jag fått en ny chans på. Men det är ansträngande att inte veta om kroppen tål den. 1:a behandlingen gick bra. Men gör den 2:a det? Det är inget som är säkert.
Jag är i en dimma. En depressionsdimma. Den lättar inte. Den gör bara mer och mer ont.

Hoppas ni mår bra därute. Ta vara på er!