Snart är dagen förbi. För 11 år sedan blev jag av med oskulden. På ett sätt jag inte önskar någon. Genom våldtäkt. Som ni förstår så är jag väldigt öppen och ärlig. Och klarar ni inte av det så kan ni sluta läsa min blogg och gå vidare till nästa på listan. Jag vet inte hur jag tar mig igenom dessa årsdagar, jag vet inte hur jag orkar vidare. Men på något mysko sätt så är jag kvar här. Jag skulle inte bli 25 år ens. Jag skulle inte leva så länge, för då blev man tvungen att ta ansvar och bli vuxen. Jag var inte redo för det efter allt som hänt och så dåligt som jag mådde.
Jag skrev mycket. Väldigt mycket dikter. Väldigt dystra dikter som ibland kan dyka upp här. Under många år såg jag det som min enda utväg. Att dö.
Nu vill jag snarare orka leva. Jag lever. Men jag orkar inte så mycket mer just nu. Kanske för att jag trappar ut en medicin som är väldigt jobbig att trappa ur. Kanske därför jag känner mig så konstig. Men, jag klarar det. Jag sover lite sämre. Har lite sämre ro i kroppen. Men, det kommer återställas efter att jag avslutat helt med medicinen.
Känns dock som att kroppen jobbar emot mig hela tiden. Är det inte det ena så är det de andra. Sjukdomar avlöser varandra och jag undrar när det tar slut?
Just idag är jag trött. Imorgon kanske jag är piggare, inte för att jag tror det. Men jag är trött, ledsen och uppgiven. Imorgon ska jag ner på stan med en kompis. Det blir trevligt. Ett avbrott i allt.
Sov gott kära läsare, det blev ett kortare inlägg än jag trodde. Men, jag försöker verkligen.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar