Sorgen

Jag pratar inte så mycket om sorgen. Den enorma sorg jag har inom mig. Eller jo, jag säger att jag är nere. Men det här är riktig sorg jag pratar om. Det har liksom blivit lite för mycket på senaste tiden.
Visst, jag har ju velat veta vad som felas mig. Men, att det skulle vara ett kroniskt syndrom trodde jag inte. Trodde mer på typ Borrelia eller något som gick att bota.
Visst, det är inte alltid man får tillbaka besvären av Melkersson-Rosenthals Syndrom. Men, jag har fått tillbaka besvären flera gånger. Så det kommer troligen inte försvinna. Jag kommer ha mina skov med ansiktsförlamningar och svullnader i ansikte och läppar. Visst, det dör man inte av. Men det är riktigt jobbigt att ha det.
Sen att veta att man har 5 kroniska sjukdomar och sen diskbråck på det. Nja, nu börjar det bli lite mycket va?

Sen är det en del problem i familjen också. Jag är så tacksam för dom jag har. Och då speciellt mamma. Självklart är det ju fler jag är tacksam över. Och ni vet vilka ni är, om ni läser. Sen finns det ju tyvärr dom som beter sig mindre bra. Som gör sorgen ännu större. Men, tiden läker vissa sår.

Sen har jag ju såklart Zephyr och Zaphire också. Åh vad jag älskar dom. Nu skulle bara veta.
Har dock börjat träna lite. Kört Step Up hemma 30 minuter i söndags och idag. Tänkte försöka köra varannan dag. Dock får jag så grymt ont i huvudet av det. Musklerna i nacken vill inte. Men vad gör man inte?! Ska försöka komma igång med promenader också. Men, det törs jag inte riktigt göra ensam än.

Nej, nu är det dags att gå och lägga sig. Orkar inte det egentligen. Men man måste ju.

Ta vara på er!