Jag mår dåligt och jag känner mig så ensam. Känns som att ingen finns där när jag mår dåligt. Jag ska bara vara som vanligt. Och är jag inte det så tillslut blir det grinigt runt mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! Jag har ingen aning och jag orkar inte ha det så mer.
Varför ska jag alltid le och vara glad? Går det inte att stötta mig när jag mår dåligt? Jag får gråta på nätterna istället. Vara vaken och må dåligt då. Och när jag är ensam.
Jag hatar mig själv! Så är det bara.
1 kommentar:
Ibland önskar jag verkligen att vi bodde i samma stad (eller som jag ibland påpekar, att vi kunde teleportera oss), så att vi kunde ses lite då och då och ta hand om varandra. :-)
Skicka en kommentar