Uttrappning Lyrica

Som jag skrev i mitt förra inlägg så trappar jag ut Lyrican som jag haft i nästan sju år. Har/hade 125 mg kvar. Har haft 300 mg som mest. Men klarade inte att trappa ut mer när jag kom till 125 mg. Mådde fruktansvärt dåligt både psykiskt och fysiskt med yrsel och apati. Men, nu är det dags. Förra gången gjordes nedtrappningen mycket snabbare. Nu ska jag ta det riktigt långsamt. Visst skulle jag kunna gå cold tyrkey. Men det är inte värt det. Man kan bli riktigt sjuk av det. Det kan även vara farligt. Mycket annat törs jag sluta med tvärt, inklusive benzos, men detta går inte.
100 mg kvar sen. Dvs 4 nedtrappningar kvar. Känns som en evighet. Men, innan sommaren är jag av med den.

Dags att sova nu. Gråtmild och allmänt känslig av detta. Men jag hoppas att ni därute mår bra nu i påsk.

Ta vara på er!

Känslor och extrema känslor

Det finns dom med känslor. Och så finns det dom med extrema känslor. Åt alla håll. Jag tillhör tyvärr den senare sortens människa. Idag blev jag ledsen när jag pratade med min storebror och fick höra att pappa bjudit dit dom på söndag. Det gjorde ont. Grät en skvätt och ringde pappa, men vågade så klart inte säga något. Han bjöd in mig. När jag ringde. Kanske är löjligt. Men jag känner allt kanske 10 mer. Jag är emotionellt instabil. Det finns en massa exempel, sedan att det råder kemisk obalans i min kropp gör ju inte saken bättre. Att jag har 25 mg mindre Lyrica i kroppen känns. Jag har ätit Lyrica i nästan 7 år nu. Vore konstigt om det inte kändes. Ledsen, uppgiven och allmänt bara blä. Tjafs med mamma är det också. Men vad ska man göra? Vara som vanligt. Hoppas att man kan gråta tyst innan man somnar. Jag hatar situationen som jag är i. Jag klarar snart inte av den mer. Försöka tänka innan man öppnar käften hela tiden så det inte hoppar ut en groda eller två. Försöker att gråta tyst. Men snyftningarna hörs nog ändå.
Fan rent ut sagt. Fan fan fan fan fan fan fan.

Och förresten Glad Påsk på er!

By the way så älskar jag min mamma (som gör allt för mig) och pappa. Bara att jag är så extremt känslig

Lyrica, FK, varaktig sjukersättning

Så var det dags då. Ska börja trappa ut lyrican som jag har ätit ex antal år nu. Har dock "bara" 125 mg så den gör varken till eller från så vi får se hur det går. Det ska ske långsamt. Jag ska ta bort 25 mg till att börja med. Och sen inte trappa ut nå mer på ett tag. Ta det lugnt. Jag hoppas att det kommer fungera. Lyrica kan göra så att man går upp i vikt, får svårt att gå upp i vikt. Få vätska i kroppen och så vidare. Det är ingen snäll medicin egentligen. Så imorgon tar jag bara 100 mg.
Vi skulle egentligen haft möte med försäkringskassan idag. Men döm av min förvåning när ingen dök upp. Adina, min läkare på psyk var lika ställd hon. Min älskade mamma hade fixat med jobbet så hon kunde följa med. Men, det blev bara jag och Adina. Mamma gick tillbaka till jobbet.
Vi pratade om hur vi ska gå vidare och hur jag mår. Visst, det är ganska Status Quo när det gäller det psykiska. Jag är konstant lätt nedstämd, lider i sociala miljöer för att inte tala om att åka buss. Och sen har jag ju min känslighet. Jag är extremt lätt uttröttad och mår inte alls bra om det blir för mycket. Så nu kommer vi att söka varaktig sjukersättning. Jag har blivit så bra som jag kan bli just nu. Vem vet vad som händer om 10 år?
Så, nästa vecka ska jag ta tag i allt. Ringa min handläggare på FK, hon kommer åter 2/4 och sen även boka tid till min familjeläkare. Allt måste med i ett intyg för varaktig sjukersättning. Men Adina skriver "huvuduppsatsen" som hon sa.

Nu börjar kampen om att ta hand om mig själv och min kropp.

Ta vara på er!

Denna förbannade trötthet

Dom senaste har det varit mycket för mig. Lite för mycket kanske. Jag vet inte. Men det resulterade i att hela söndagen och dagen idag har varit fruktansvärda. Känns som jag haft feber och varit sjuk helt enkelt. Jag kom inte iväg att ta dagens antabusdos och heller inte iväg till träningen då såklart. Så fruktansvärt less på den trötthet jag har KONSTANT, men även den förlamande trötthet som jag får när det varit intensivt för mig. Och då menar jag varken skola eller jobb. Utan gym, antabus, läkarbesök, storhandnling med mera. Tror ingen förstår som inte har denna trötthet. Visst, alla är trötta och helt slut till och från. Men skulle jag tvingas ut i jobb så skulle jag jobba kanske 25% och sova resten.
Och om ni nu sitter och tänker att, ju mer man gör, desto piggare blir man. Glöm det. Den teorin har vi också testat. Men, jag ska försöka få Modiodal av min läkare på onsdag. För det här går inte längre. Imorgon ska jag träffa min KP på stan, på onsdag är det antabus, läkarbesök tillsammans med FK och sedan ska jag träffa en kompis på stan. Sen är jag nog överkörd resten av veckan.

Ta vara på er!

Kamp

Försöker härda ut. Men snart fixar jag det inte mer. Kämpar för att orka alla måsten. Inget för friska, men för mig är det som att bestiga berg. Det har varit en del intensiva veckor. Och än är det inte över. Så måste jag komma igång med träningen igen. 2 gånger i veckan. Jag går mycket. Men måste gymma också. För ryggens skull om inte annat.
Just nu är jag slut.


Ta hand om er!

Zephyr

Jag har ju inte uppdaterat sen jag fick provsvaren om min kära kattjej. Hon ligger på gränsen i sitt strumavärde, inget är säkert att hon kommer utveckla struma men det bör tas nya prover om 3 månader. Då passar jag även på att ge båda kissarna deras årliga vaccinationer. Hon jamar fortfarande mycket och är ju såklart lika mager som innan. 2900 väger hon. Hon är 5 år så ja, känns inte så bra. Men alla andra prover var ju bra. Hon äter bra. Fick också rådet att köpa Feliway och det har vi haft tidigare så det kändes inte helt ovant eller konstigt att dom gav det rådet. Hon bör också äta blötmat minst 1 gång varje dag. Det var nästan roligt. För hon "hatar" blötmat. Så, mamma och jag köpte en vattenfontän så hon får i sig mer vatten, och en del olika blötfoder. Hon älskar fontänen. Däremot så är Zaphire mer skeptisk till den. Hon har dock en skål i köket som hon dricker ur.
Zephyr får fortfarande lactulos men bara 1 gång/dag istället för 3. Det fungerar bra än så länge. Sen ska hon bara ha det varannan dag för att sluta med det helt. Hoppas hon inte blir förstoppad igen. Då är det dags att gå till botten med varför hon blir det.

Dags för mig att gå och sova.
Ta hand om er!

NovoRapid

Idag var jag till diabetessköterskan och pratade insulin. Känns så konstigt att jag vissa dagar, som idag nu när jag kollade blodsockret, hade 5.1. Ett mycket bra värde på kvällen. Och andra dagar har över 20. Visst, det har varit i samband med någon form av kortison, men ändå.
På torsdag ska jag få en kortisoninjektion i vänster SI-led och då ska det bli spännande att se vad som händer med sockret. Det kan tydligen höjas under längre tid när man får i en led. Så nu har jag fått insulin NovoRapid att ta om blodsockret ligger över 10 efter kortisonbehandling.
Det är ett snabbverkande insulin. Blir det mycket kortison så kan jag behöva mixinsulin. Men det återstår att se. Sött är så nytt och skrämmande. Insulin? Jag?

Dags att sova. Skriver från mobilen.
Ta hand om er!

Emetofobi

Jag skrivit om detta tidigare. Men, det tåls att ta upp igen. Jag lider av ganska svår emetofobi. Dock har vissa av mina nära väldigt svårt att förstå mig och se mig i min fobi. Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt om någon som så lite som skriver på FB att dom är magsjuka. Det får mina tankar att börja snurra. Om någon nära mig har varit sjuk eller kräkts så vägrar jag träffa dom på flera veckor. För jag klarar det liksom inte annars. Tankarna gör mig galen. Det spelar ingen roll om det handlar om magsjuk, baksmälla eller dumping. Det SPELAR ingen roll. Jag far i väg och får en ångest som är nå fruktansvärd. Den är fullkomligt vidrig. Jag skakar, hyperventilerar och vill bara dö. DÖ, förstår ni det?
Just nu är en sådan stund när jag inte vill leva längre. Lyssna på mig. Hör mig, se mig. Snälla! Min hjärna är inte rationell i dessa sammanhang. Men, jag förstår att ni tycker att jag ska vara det. Men min hjärna skriker fara! Spring för livet. Du kommer dö annars. Det är så det är att ha en fobi. Skratta ni. Tyck jag är löjlig. Gör det.

Läs mer om Emetofobi här

Insulin

På tisdag ska jag få insulin. Det ska jag ta vid kortisonbehandlingar av alla de slag. Tabletter, injektioner eller intravenöst. Har otur att mitt socker går upp över det acceptabla då. Känns så där. Men högt socker ger skador tyvärr. Så bara le och vara glad. Nej, men ni hajar.
Ska få kortisonspruta i min vänstra SI-led på torsdag, så vi får se hur blodsockret reagerar på det. Aldrig fått i en led förut. Vet dock att det kan göra helvetiskt ont första dygnet efter sprutan. Men, vi får se. Nu ska jag sova.

Ta hand om er

Strömsholms Djursjukhus

Idag var jag med min äldsta katt Zephyr till Strömsholm då hon har varit skrikig på nätterna sista tiden och även magrat lite. På en liten katt är även runt 200 gram mycket. Hon vägde idag 2900 gram. Berättade hur hon varit och är. Även att hon tidigare i år även varit förstoppad vid några tillfällen.
Hon var snäll när veterinären undersökte henne. Hon gick liksom in i sig själv. Sen, när vi skulle ta blodprov på henne började helvetet. Hon sprattlade och skrek. Drog åt sig tassen, och ja, hon är stark som en oxe. Tillslut som fick dom blod och vi gick och väntade på röntgen. Dom skulle röntga tarmarna då hon även nu kändes hård i buken. Både jag och mamma fick följa med in och hjälpas åt att hålla henne när dom skulle ta bilderna. Den på sidan gick jättebra. Sen skulle hon ligga på rygg, det gick mindre bra. Men dom fick en bild. Men, den blev lite sned så dom ville ta om den. Mamma höll i framtassarna och jag i bak och hon ålade sig som en fisk. Det gick inte att hålla henne stilla. Tillslut bet hon mamma och då gav dom upp. Redan här gjorde det ont i mitt hjärta. Men droppen var nog när dom kom och sa att blodet inte räckte. Dom hade ju redan stuckit i båda framtassarna. Och Zephyr var superstressad. Men jag vill ju veta vad som felas med henne. Det var nu hon hamnade i väskan som hon ligger i på bilden. Tratten har hon för att hon inte ska komma åt att bitas. Mamma fick mycket bra hjälp med bettet, då kattbett inte är så hälsosamt alltid.
När dom skulle ta dessa prover ville jag skrika och gråta rakt ut. Zephyr skrek, fräste och ålade runt i väskan och det gjorde så ont i mig. Hon är ju min bebis. Tillslut fick dom dom 2 rören dom skulle ha och Zephyr skulle få vätska i nackskinnet. Hon fick vara kvar i väskan och väntan kändes som en evighet. Men tillslut hade hon fått 2 dl vätska och B-vitamin i nackskinnet och hon fick komma in i sin bur.
Vi kom in 09.10 och åkte hem klockan 13. Summa innan reglering var över 4000:-, efter reglering så blev det 1200:- prick. Tack och lov för försäkring.
Nu har hon fått Lactulos och Toilax. Och jag hoppas att förstoppningen släpper. Men eftersom hon blir det om och om igen tyder det på att något är galet. Alla prover dom fick svar på idag var bra. Dvs hon är lever och njurfrisk och har ingen infektion. Däremot så kan det vara så att hon har struma. Det provet trodde dom att dom skulle ha på fredag. Så då ringer veterinären upp mig.

Dagen har varit så psyksikt krävande. Mina katter är mina bebisar. Jag lider när dom är sjuka och inte mår bra.
Imorgon ska jag till öron. Det är saker varje dag denna vecka. Vet inte hur jag ska orka.

Ta vara på er och god natt!

The Crow, The Owl and The Dove - Nightwish

Och

Så klart mina syskon och brorsbarn kämpar jag ju med för. Tro inget annat!

Stöd

Jag skriver på Facebook att jag behöver stöd. Jag skriver att jag behöver stöd, men att telefonen är lika tyst trots det. Telefonen förblir lika tyst. Jag får ett sms, av kära Tessan. Men vad får jag annars för stöd? Hjärtan. Hjärtan på Facebook. Det var inte vad jag bad om. Jag bad, mellan raderna om samtal. Varför har jag ens en mobil? Varför? Betala massa pengar på något som jag använder när jag ringer. Känner mig värd luft. Ett vinddrag. Kanske jag inte behöver ställa upp för alla andra? Kanske, jag vet inte. Men då står jag ensam kvar. Är det så jag vill ha det? Nej, inte ensam kvar. Jag har Tessan och jag har mamma. Ibland andra också. Men, det jag bad om idag var inte hjärtan på Facebook. Jag bad om hjälp att orka. Att orka igenom allt som händer. Slutar jag ringa kommer min telefon förbli tyst? Jag vet inte. Jag vet inte alls.
Jag står där ensam kvar. Tåget har gått och lämnat mig kvar. Kanske jag borde kasta mig framför nästa? Nej, jag ska finnas här för min mamma och mina katter. Så får jag stå ensam kvar då.

Ta vara på er!

Döden

Ibland kommer döden över mig som en skugga. Vägrar släppa taget. Vill ha mig med. Snart så ger jag med mig. Släpper taget och faller. Orkar inte ta allt skit. Och ja, skit får jag ta även om ingen tror det. Mår inge bra alls. Vill inte. Orkar inte. Släpper taget och faller.

Hur mycket orkar kroppen?

Det är en fråga jag ofta ställer mig. Mina blodsockervärden svänger hej vilt igen efter behandlingen i måndags. Fick då 1 ml betapred som är ett kortison och numera verkar inte min kropp alls tycka om kortison. 15.5 var det när jag skulle lägga mig i måndags. Ska egentligen åka in om det är 15 eller mer. Men jag hade tagit mina sömntabletter och fick efter det den braiga idén att ta ett socker. Så pratade med VC i tisdags och det blir att jag ska ha insulin hemma att ta efter kortisonbehandling. Trodde inte man skulle reagera om man fick det som engångsdos, men, tydligen så gör jag det. Då kommer jag även reagera om jag får det direkt i leden. Och det kommer jag nog att börja få mer nu när han vet om att jag inte är emot det. Vad han nu fått det i från. Men, jag kommer då alltså få ta insulin tills blodsockret börjar gå ned igen.
Eftersom jag är så orolig över mitt svängande socker så var jag idag på ögon och tog diabetesfoto nästan 1 år för tidigt. Men, jag vill inte få skador på ögonen. Ska nu kallas var annat år istället för var tredje.

Känns som att kroppen just nu jobbar emot mig hela tiden. Jobbigt men sant!
Skriver mer en annan dag.

Ta vara på er!

Remicade nr 4

Sitter här i en skön fåtölj på reumatologen och får remicadedropp. Allt har gått toppen. Antabusdrycken smakade helvete som vanligt. Och hon tyckte jag skulle gå till AA också. Jag vet inte vad jag tycker om det. Jag ska läsa om det och fundera.

Läkarbesöket med min läkare på reumatologen gick jättebra. Han höjde dosen remicade från 200 mg till 300 mg. Så det känns bra. Han trodde att effekten skulle hålla i sig längre. Sänkan var ju 41 när jag var på akuten för 2 veckor sedan. Sen tog jag nya prover förra måndagen inför detta läkarbesök och nu är den 59. CRP har gått från 28 till 44. Så inte så konstigt att jag haft så ont.
Droppet är bortkopplat nu och jag ska bara vara kvar i 30 minuter i dag.

Skriver mer vid tillfälle. Ta hand om er!

Hurra Zephyr 5 år idag

Idag fyller min älskade kattjej fem år. Det måste jag ju värdiga med ett inlägg och fin bild på gumsan.

Dålig uppdatering

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jag är i något slags limbo och inväntar måndagens reumatologbesök med skräckblandad förtjusning. Dagarna bara går och jag hänger bara på utan allt för många måsten. Har dock varit på stan i onsdags med en kär vän. Vi åt lunch och gick runt en sväng. Eller snarare, jag vaggade runt. Fy vad ont ett bäcken kan göra alltså. Men jag hoppas att måndagens Remicadebehandling gör susen. Att det blir bättre igen. Att jag inte fastnar i detta smärttillstånd för då blir jag nog galen. Jag vill inte vara i behov av att ta OxyNorm innan jag går och lägger mig varje kväll som jag är nu. Men, jag måste tänka att det är ju bara nu. Förhoppningsvis.
Så på måndag klockan 09.00 har jag tid hos min reumatolog, och så är det tänkt att jag ska få behandling efter det. Kanske att den går att öka dosen på lite. Eller att jag kan få den var 6:e vecka istället för var 8:e vecka. Vi får se vad som händer.
Min fasa är ju såklart Prednisolon. Men, det tror jag inte att jag får.

Min helg blir lugn. Jag är ensam hemma och det är skönt och jobbigt på samma gång. Ikväll får jag lite filmsällskap. Trevligt, men jag är så himla trött. Nästan för trött.

Ta vara på er!