Jag skriver på Facebook att jag behöver stöd. Jag skriver att jag behöver stöd, men att telefonen är lika tyst trots det. Telefonen förblir lika tyst. Jag får ett sms, av kära Tessan. Men vad får jag annars för stöd? Hjärtan. Hjärtan på Facebook. Det var inte vad jag bad om. Jag bad, mellan raderna om samtal. Varför har jag ens en mobil? Varför? Betala massa pengar på något som jag använder när jag ringer. Känner mig värd luft. Ett vinddrag. Kanske jag inte behöver ställa upp för alla andra? Kanske, jag vet inte. Men då står jag ensam kvar. Är det så jag vill ha det? Nej, inte ensam kvar. Jag har Tessan och jag har mamma. Ibland andra också. Men, det jag bad om idag var inte hjärtan på Facebook. Jag bad om hjälp att orka. Att orka igenom allt som händer. Slutar jag ringa kommer min telefon förbli tyst? Jag vet inte. Jag vet inte alls.
Jag står där ensam kvar. Tåget har gått och lämnat mig kvar. Kanske jag borde kasta mig framför nästa? Nej, jag ska finnas här för min mamma och mina katter. Så får jag stå ensam kvar då.
Ta vara på er!
6 kommentarer:
Min telefon är rätt tyst den med. Och jag får inga hjärtan på facebook, knappt nån som skriver alls, det gör lite ont ibland...att vara så jäkla ensam och jag har fått för mig att alla typ hatar mig. Ingen som läser min blogg heller, FINNS JAG? Kram iaf. Jag skulle kunna ringa nångång men jag tror inte jag har ditt nr. Sen har jag lite telefonfobi
Visst är det jobbigt? Jag ger dig en massa hjärtan, i mina tankar. Jag vet att jag är dålig på att kommentera. Men jag läser din blogg och jag ska bli bättre på att skriva. För jag bryr mig. Tro inget annat. Jag kan tänka på 2007 och den natten och bara le. De var trevligt fast din bror somnade på soffan och jag var lomhörd efter konserten. Men du var lätt att prata med. Jag har jobbigt med att ta mig någonstans. Annars hade jag åkt till Köping för att ta en fika. Kanske det ska bli mitt mål? Vi får träffas. Har med lite telefonfobi. Speciellt att ringa upp. Du finns för MIG. Kramar
Du anar inte hur glad jag blir av att läsa detta. Massa kramar till dig. Jag får ta mig till Västerås annars. Vi kanske kan ses i centrum iaf. För jag pallar inte att ta bussar hit och dit :P Kraaaaam!
Kom ihåg att alla människor runt dig är MEDmänniskor , inte motmänniskor :) Sträck ut din hand och tala om för någon annan att den är värdefull, för Du betyder något.
KRAMAR och all lycka till Dig fina tjej./
Anna
Yuna: Ja vi kan träffas i Centrum. Sätta oss på ett fik och bara snacka skit. Man behöver ju inte springa runt i alla butiker. En skönt avslappnat fik. Inte mitt i smeten. Det skulle vara så himla mysigt. Kramar!
Anna: Jag försöker sträcka ut min hand så mycket jag orkar. Ibland känns det som att det är motmänniskor och inte medmänniskor. Men, jag förstår hur du menar. Jag finns så gott jag kan för dom som behöver det. Ibland tar orken slut i mig bara.
Varma kramar till dig/Lina
Skicka en kommentar