1 år av sorg och saknad

Älskade Musse

Min älskade vän. Jag har nu varit utan dig nästan på klockslaget 1år. Jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont. Mattes älskling jag hoppas du har det bra där du är nu.

De 6/7 2010 så ville inte Musse komma fram och äta. Han ville alltid ha mat. Han var mitt lilla matvrak. Efter någon timma så blev jag riktig orolig och började leta efter honom. Jag hittade honom under soffan, livrädd. Jag tog fram honom och bar honom till matskålen där han äntligen åt mat. Men han tittade sig omkring hela tiden. Jag förstod rätt snart att han inte hörde mig. Jag visslade och han reagerade inte. Jag klappade med händerna ovanför huvudet på honom utan att han reagerade. Jag insåg då att han blivit hastigt döv.
Jag hade året innan bestämt att han inte ska behöva utstå mer veterinärvård då han hade varit riktigt sjuk i toxoplasmos året innan och åkt ut och in till Strömsholm. Efter toxoplasmosen så hade han fortfarande ont i ryggen och sommaren 2009 sa vet i strömsholm att just nu lider han inte, men det går så länge det går.
Så, när jag insåg att han var döv, och att han var livrädd så ringde jag och bokade tid för avlivning den 7/7 2010. Älskade vän, jag vet inte om jag gjorde det rätta. Men jag tror det, men jag saknar dig så.

Dagen för hans insomnande glömmer jag ALDRIG. Han kom fram och åt som vanligt på morgonen. Och då försöka vara som vanligt. Det var så jobbigt. Tog 2 primperan och 1 atarax för att klara allt. Var livrädd att kräkas av ångest.
När jag kom till djurkliniken här i V-ås så fick jag direkt ett rum. Jag fick skriva på papper att det var min katt jag valde att ta bort. Sen undrade dom om jag ville vänta lite, men jag hade ju redan väntat 1 dygn. Jag ville bara få bryta ihop. Så veterinären kom in och gav honom sprutan i magen. Sen gick hon ut.
Mamma var med mig tack och lov. Musse buffade och hade sig. Efter 40 minuter hade han fortfarande inte somnat in och lyfte fortfarande på huvudet. Så mamma gick ut och frågade hur lång tid det brukar ta. Hon sa 20 minuter, men det hade ju gått 40. Så veterinären kom in och gav honom spruta nr 2 i magen. Tiden gick och han släppte inte taget.
Efter ytterligare 20 minuter kom veterinären in igen. Han var då medvetslös men andades fortfarande. Då valde hon att ge honom ett stick i hjärtat. Jag tittade bort när hon stack och helt plötsligt så var han bara borta.
Musses kamp var över efter ca 60 minuter. Det vill jag ALDRIG mer vara med om. Så lång tid ska det inte behöva ta. När han väl var borta så kunde jag bryta ihop.

Musse jag kommer alltid att älska dig!