Ibland måste man verkligen läsa mellan raderna. Eller lyssna på det som inte sägs. Det kan vara riktigt svårt. Oftast missar man viktiga budskap.
Jag har jättesvårt att hänga med om jag ska läsa mellan raderna. Men ibland så vill man bara att folk ska uppfatta det man själv inte vågar eller orkar säga eller skriva.
Just nu är det tungt. Jag tycker inte att livet är toppenroligt. Jag kämpar mig genom dagarna och ser fram emot sömnen på natten. Men nätterna går så otroligt fort över så då börjar längtan igen efter en ny natt.
Ett uppmuntrande samtal eller bara ett "Hur mår du?" skulle göra mig glad. Jag kommer då självklart inte klaga i 45 minuter eller så. Men själva frågan eller ett spontant samtal kan göra så mycket.
Jag känner mig otroligt ensam. Jag har min älskade mamma som finns i vått och torrt. Men ibland är inte det heller kul. Eller, ja jag hoppas ni förstår? Jag är tyvärr inte den som frågar om man ska hitta på något. Jag har på nå sätt inte det självförtroendet eller hur man nu skriver?!
Jag ska strax gå och lägga mig. Det är ju en ny vecka imorgon. Nya tag.
Ta hand om er!
1 kommentar:
Jag håller med dig om att man ibland vill att folk ska läsa det som inte står, att man skriver något men vill att folk ska förstå och se det man egentligen vill säga. Men det är svårt. Men det du menar mellan raderna kan läsas på ett annat sätt av någon annan, det är det svåra med att inte skriva ut allt exakt. Att det kan finnas flera tolkningar. Men samtidigt tror jag nästan alltid läser mellan raderna, men ger den tolkningen mer eller mindre utrymme. Kan vara svårt ibland att läsa så hos andra, att förstå vad någon egentligen menar, särskilt om man har koncentrationssvårigheter och tappar fokus. Då vill man ha allt i klartext.
Håller också med dig om att ett "hej" eller "hur mår du?" kan gör väldigt stor skillnad, i alla fall om det är ärligt frågat och den som frågar vågar höra det ärliga svaret. Fast det är svårt. Både att vara ärlig själv och att hitta människor som frågar hur vi mår och faktiskt bryr sig om svaret. För det har blivit något vi bara säger, nästan som en hälsningsfras, något man slänger ur sig utan att lyssna på svaret. Fast jag tar hellre ett "hur mår du?" än ingenting alls.
Jag förstår så väl din ensamhet, eller kanske inte din ensamhet, men ensamhet i sig. För jag lever också med den. Inte alltid en faktisk ensamhet, men upplevelsen av att vara ensam. Och det är svårt, när man inte mår bra, att lära känna nya människor och "kasta sig ut" i det sociala livet. Jag är glad att du har din mamma i alla fall, men hoppas att du ska hitta en miljö/situation där du kan få nya vänner framöver.
Annars får vi träffas du och jag och trotsa lite ångest, för vi bor visst i samma stad ;-) Hoppas att du känner dig något piggare nu och att du får sova gott i natt. Kram till dig
Skicka en kommentar