Måste man vara nöjd med livet? Jag vet att jag är oftast inte det. Och vad jag minns har jag aldrig varit det helt. Jag har haft ångest sedan jag var riktigt liten.
Hur man orkar fortsätta efter varje bakslag är för mig en gåta. Att man orkar resa sig gång på gång. Men nu börjar kroppen bli trött, jag känner mindre och mindre glädje. På något sätt hoppas jag att kroppen snart ger upp. För jag kan inte avsluta det själv och göra mina nära så illa.
Blev ett deppinlägg på en deppdag. Hoppas ni andra där ute mår bättre!
5 kommentarer:
o du ska ej behöva förklara dej dej varför du nu gått upp i vikt,,kortison eller ej,,what ever...du e du o du värd precis lika mkt som nån annan!!!oavsett vikt..nu kommenterar jag lite hur som men inte vart inne på din blogg på mkt...jag som skrev me dej som anonym ang den "perfekta kroppen"kram
Tack så jättemycket! Det är så många som klankar ner på en när man inte är smal längre. Inte lika smal iaf som jag var innan. Men det folk inte ser är hur stor jag har varit innan. När jag hade gått ner massa i vikt fick jag höra hur fin jag var. Så nu känner man automatiskt att man är ful trots att jag vet att skönheten sitter på insidan.
Jag hoppas att du mår bra. Och jag är tacksam över dina kommentarer.
Kram
jag vet hur du känner för sj vart där..vägt 92 som mest 0 45 som minst..så ja kommentarer har man fått/får höra..men det va pga meds ja gick upp 30 kg fort sen ner 40 kg fort..men pga det har ja fått ätstörningar i olika former..ja,det e en kamp varje dag. Men kämpa på du!!!kram
du får gärna mejla mej om du vill men jag skriver ej min mejl öppet här o ser ej om du har någon..
Du kan maila mig om du vill så slipper du skriva adressen här. Min adress är limahisy@live.se
Skicka en kommentar