Vänskap. Tror snart jag tar och skiter i det som heter vänskap. Jag må vara egoistisk, men jag är så sjuk less på allt som har med enkelriktig vänskap. LESS!
Tycker jag försöker göra allt. Jag pratar i telefon, fast jag egentligen inte orkar. Jag lägger ifrån mig det jag har att göra med om någon av mina vänner mår dåligt. Men jag orkar det snart inge mer. Varför ska jag kämpa ihjäl mig? Jag vill ha vänskap som inte bygger på envägskommunikation eller att man bestämmer när man ska höras.
Känns som att mina vänskapsrelationer håller på rinna ut i sanden. Jag får panik och kämpar på ännu mer med att få det att funka. Men det blir bara fel.
Sen en sak till, har man inte tid att prata, så kan man säga det i en lite schysstare ton. Jag tar oftast inte illa upp när någon inte kan prata. Men sägs det som om jag störde så blir jag sårad. Ledsen och sårad. Det är väl bara säga i en snäll ton att jag har inte tid nu? Eller har jag fel?
Av dom få vänner jag haft, så är det ännu färre kvar.
Ta vara på er!
4 kommentarer:
Känner så igen det du skriver, det svåra med vänskap. Att hitta vänner som vill både ge och ta, inte bara det sistnämnda, och som vill ha en vänskap i BÅDE smärta och skratt! Det är inte lätt. Det är när man själv mår dåligt som man inser vilka som är ens riktiga vänner, de som står kvar och bryr sig, men de är tyvärr få. Eller i alla fall är det min erfarenhet. Jag har haft massa vänner omkring mig, lyssnat på den ena efter den andra och alltid funnits där, men när jag själv behövt någon som mest har inte många funnits där. Märkligt egentligen. Men det är svårt också att bryta upp. Man vill hålla sig kvar, trots att det känns fel, för att man är rädd att bli helt ensam. Det är svårt att inse att man ibland måste lämna vissa vänskapsrelationer, för att de tar mer energi än de ger...HM!
Jag hoppas att de få du har finns vid din sida och ställer upp. Lyssnar och ger. Ser och älskar Dig, för den du är! För det är guld värt att ha människor omkring sig som man kan lita på, som man kan hitta på saker med eller prata med. Människor som finns där, no matter what. Jag har verkligen insett vilken stor skillnad det gör att ha människor omkring sig, för här i Västerås är jag helt själv. Känner inte en enda människa här och det blir väldigt ensamt, för trots att man idag kan hålla kontakten med folk genom telefon, internet osv, så är det en helt annan sak att ha vänner omkring sig "på riktigt"...
Ta hand om Dig!! Du är så fin, och värd det bästa! Och jag hoppas dina vänner ska se det! :)
Vänskap är inte lätt. Och speciellt inte när man genomgått stora förändringar och sjukdom. Man är som på en annan våglängd. Och då kan det bli svårt.
Jag har 3 vänner här i Västerås och vi träffas aldrig i princip, men jag har ju mig själv att skylla också. Men ibland är man bara trött.
Det måste vara jobbigt att vara helt ensam här i stan. Om du är intresserad så träffas jag gärna. Visst, telefonkontakt är väl okej. Men det måste bli jobbigt ändå.
Jag finns här! Ta hand om dig.
Att det blir korta svar är för att jag inte varit in på datorn på ett tag :). Kram
Ja, precis så är det! Att man är på olika våglängd! Det är det svåra med att hitta vänner när man är sjuk, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt eller både ock, att man befinner sig på helt olika nivåer. Det är så mycket man skulle behöva förklara, som man egentligen aldrig kan förklara. Och det är svårt att lära känna människor på en grund där man är trött och inte orkar!
Åh, tack för din kommentar på min blogg. Du är så fin!! Tack för att du bryr dig. Och jag tycker det skulle vara väldigt kul att träffas. För jag blir gärna din vän också :)
Ps. Blev en smula förvirrad när jag fick mejl från Hilma Lundberg?? Vem är det? För jag tolkade det som att det var från dig?
Du kan vara lugn, mejlet var från mig. Kärt barn har många namn, jag heter Lina Maria Hilma Sylvia :).
Jag träffas gärna. Jag kan mejla mina nummer imorgon när jag går in på datorn. Behöver vänner och du verkar vara en fin människa.
Ta vara på dig så mejlar jag imorgon. Kram
Skicka en kommentar