Livet innan och efter

Kanske låter helmysko med min rubrik, men då menar jag innan min mage valde att säga tack och adjö.
Innan allt det här så levde jag på chips, godis och Coca-Cola. Jag åt mat kanske en gång om dagen, om ens det. Det var ett väldigt destruktivt leverne jag vet. Men jag orkade inte vara någon annan. Jag fick typ 2 diabetes 2006, innan jag ens fyllt 26 år. Det är tidigt. Men jag har alltid sagt att jag kommer få det. Inte på grund av mitt leverne eller min vikt, utan mer för att min mormor hade det och med min otur så skulle jag få det.
Men, jag trodde inte jag skulle vara 25 år gammal och tablettbehandlad diabetiker. Typ 1 är en annan sak, den kan man inte råda över. Den bara kommer.
Jag var dock "nöjd" med hur livet var. Jag tänkte aldrig på att jag var överviktig, jag led inte av det. Jag kunde äta vad jag ville och det mådde jag bra av.
Sen hösten 2008 så började jag märka av att jag mådde tjyvtjockt emellanåt. Men jag reflekterade inte över det mer. Men så en dag i november, tror det var den 27 november 2008 så började mitt helvete. Det började som en magsjuka på kvällen. Jag kräktes aldrig men jag mådde grymt illa och var lös i magen. Jag led, det var en torsdag. Men det gick över och jag mådde lite bättre. Om jag bara anat vilken prövning som jag skulle behöva gå igenom. Jag blev hungrig så snart jag ätit, och blev jag för hungrig mådde jag grymt illa och kunde knappt äta. Jag var lös i magen och fick ofta knip. Julen 2008 var ett helvete. Vi var i Göteborg och jag klarade inte ens av att köpa julklappar. Jag mådde så dåligt. Jag sov och jag åt. Åt gjorde jag för att jag inte skulle må illa.
Jag klarade inte av att träffa dom personer jag skulle ha träffat. Men, jag mådde så dåligt.
Helvetet slutade inte. Jag gjorde gastroskopi där dom inte hittade annat än att jag hade lite magkatarr. Jag fick svamp på tungan som skulle sitta kvar i 1,5 år. Svampen, när den väl behandlades, trodde dom hade gått ner i magen. Jag fick en kraftig kur mot svampen, men det försvann inte från tungan. Men jag fick ingen ny kur. Samtidigt laborerade jag med tider för att äta. Chips var inte att tänka på längre. Jag var beroende av primperan och jag isolerade mig.
Det medicinläkarna sa till mig var att sluta röka. Då skulle allt bli bra.
Det var nog inte fören efter sommaren 2010 som jag bestämde mig att nu måste jag bryta isoleringen. Jag slutade röka, började göra mer saker och nu i maj 2012 så mår jag okej. Jag mår fortfarande illa om jag inte får äta på mina tider. Men, allt är bättre. Jag äter inga starka kryddor och undviker laktos helt. Men, jag försöker att må okej.
I december som var, så var jag ner till Göteborg igen för första gången sedan 2008 och det var underbart. Vi var på Hagmans Konditori och jag fick träffa min kusin med familj. Det blev en supermysig helg.

Glömde skriva att jag under dessa år gick ner nästan 40 kg och blev av med min medicin mot diabetesen. Jag gick dock upp en del förra året när jag åt kortison, men, blodsockret ligger bra trots allt.

Ta vara på er!