Året 2016

En liten summering av året 2016. Det har varit ett riktigt jobbigt år. Jag kommer göra en lista av saker som hänt under detta år som snart faktiskt är slut. Och jag hoppas självklart på ett bättre 2017 även om vissa saker har varit bra. Men det har varit ett riktigt tufft år på många sätt. Men jag hänger i.


En bild från tidigare i veckan. Håret växer och jag har bra dagar. Fler bra än dåliga, tror jag iaf. Det är min uppfattning.

Kommer skriva i oordning. Jag kommer inte komma på i rätt ordning. Men här är mitt år 2016.

-Miina blir allt sämre och vi får avliva henne i maj endast 2 år sämre efter 2 inläggningar på kort tid, Miina var kroniskt mag och tarmsjuk.

-Zaphire har av höger korsband i januari och blir beordrad vila.

-Jag börjar på gymmet hos fysioterapin på sjukhuset.

-Vi skaffar Wimsa i slutet av Juni.

-Min huvudvärk blir allt värre och jag får tyvärr inte mycket hjälp på min vårdcentral.

-Jag får domningar i underlivet som jag missbedömde och trodde var framfall. Det var det inte utan jag hade tappat känseln i hela underlivet. Det skickades en remiss till neurologen där dom tyckte att jag var så väl utredd 2012 att dom valde att inte göra något trots ökade domningar samt synfältsbortfall sedan augusti förra året.

-Jag börjar med Norspanplåster i februari pga svåra smärtor.

-Jag börjar må fruktansvärt dåligt psykiskt och det känns som att mina antidepressiva inte längre fungerar. Detta visar sig att det troligen beror på att man inte ska blanda Norspan med mina antidepressiva. Så i September tar jag bort Norspanplåstren och börjar så sakteliga må bättre igen. Får OxyNorm vid behov istället.

-Börjar med det biologiska läkemedlet Cosentyx som är nytt för oss med Ankyloserande Spondylit och Psoriasis. Efter andra sprutan har jag så mycket självmordstankar att jag blir rädd för mig själv. Min reumatolog rekommenderar direkt avslut och tillbaka till Enbrel.

-Jag får godkänd skuldsanering och börjar betala i Juni. Klar i maj 2021.

-Åker tåg för första gången på många år. Riktigt många år.

-Får ett antal kortisonsprutor i SI lederna.

-Börjar på Friskis & Svettis. Fastnar för Indoor Walking. Crosstrainer i grupp. Grymt kul.

-Zaphire får somna in då hennes vänstra korsband går av och röntgenbilderna visar på svåra degenerativa förändringar. Försökte med läkemedel men hon fick bara mer och mer ont. Så 5 månader och 7 dagar efter att Miina fick somna in så somnade Zaphire in endast 4 år gammal.

-Byter Vårdcentral och kan inte förstå att jag kan få bra hjälp och bli lyssnad på.

-Jag och min psykolog ska börja fasa ut för att på sikt avsluta.

-Träffar vänner.

-Planerar att börja jobba så smått, den så kallade åttondelen.

-Varit hos Elin vid 2 tillfällen och umgås och myst.

-Erica och David kom och hälsade på.

-Det finns säkert mycket mer. Men jag kommer inte på det bara såhär! Tack alla som funnits för mig under år 2016. Jag önskar er alla ett Gott Nytt År.

Ta vara på er!

Jag mår toppen

När man mår så bra att man nästan hoppar ut ur en bil som åker 70 km/h. Ja då är man nog verkligen redo att sluta med KBT och gå vidare i livet. Detta hände idag. Jag fick panik i bilen av olika orsaker och var på väg att hoppa ur. Av med bältet och upp med dörren.
Jag mår dåligt över att aldrig ha pengar. Att jag är så trött, men proverna som togs förra veckan var ju bra. Att jag har domningar i vänster ben, underliv och ansikte. Att jag i princip har huvudvärk dagligen. Det fysiska tar över och då blir allt pannkaka. Likaså att alltid få vända varenda krona. Jag vet att jag får skylla mig själv där. Att jag satt mig själv i denna sits. Men det är över 10 år sedan. Jag är så tacksam för att jag fått skuldsanering. Tro inget annat. Men att inte ha råd hela tiden är så extremt påfrestande. Jag har inbokat att träffa 2 vänner nästa vecka, men jag har inga pengar så jag kommer få ställa in. Vill jag det? NEJ! Men mitt liv ser ut så här. Jag har inget mer kvar att sälja heller. Jag bara gråter just nu.

Tanken är att jag ska orka skriva en egenremiss till Neurologen i Uppsala. Men hur ska jag orka det när jag inte ens orkar tänka? När fingrarna gör så ont att det knappt går att skriva? Men enligt min reumatolog så är ju det Karpaltunneln. Nej, jag har ont i mina leder. Det domnar inte, det gör ont. I knogarna. Men jag inbillar mig nog bara. Jag mår bara bra. Jag avslutar gärna min samtalskontakt. Why not? Jag mår ju bra!

Nedam kommer jag för min egen skull lista dom symtom jag har just nu, som inte tillhör min reumatiska sjukdom eller min menieres.

*Extrem trötthet som blir värre ju mer jag anstränger mig.
*Domningar i vänster ben, underliv och ansikte
*Huvudvärk dagligen som blir värre vid ansträngning
*Utslag vid munnen (ej herpes)
*Blodsockerfall (utan att jag har medicin som ska sänka blodsockret)
*Det svartnar varje gång jag reser mig upp
*Jag blir yr av att vara ute och gå
*Svårt att koncentrera mig
*Sjukdomskänsla efter att ha varit igång drygt 2 dagar
*Skotom höger öga som man inte kan förklara
*Viktuppgång (jag tränar och äter för att gå ned i vikt, men går upp)

Ja det är vad jag kommer på just nu. Och som jag skrev ovan så är detta inte symtom på min reumatiska sjukdom eller Menieres.

Så nej, jag mår inte bra. Jag må gnälla, men nu fan är det nog. Jag orkar inte mer av detta. Jag vill bara få börja jobba. Orka med det. Jag har drömmar. Men det ligger tjock dimma i vägen. Väldigt tjock dimma.

Livet leker!

Ta vara på er!

Väldigt mycket känslor och en hel del trötthet

Jag vet inte vart jag står någonstans i mina känslor. Saknaden av Zaphire kommer alltid finnas där som med andra katter jag haft. Men min hjärna har ännu inte riktigt förstått. Jag gråter ibland. När det kommer nära inpå. Jag kommer inte glömma henne. Men chocken jag fick alltså när det var så illa. Den glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin. Älskade Zaphire.
Mitt i allt detta så blir jag bara tröttare och tröttare. Jag vet att trötthet är vanligt när man har en reumatisk sjukdom. Men jag borde inte bli så här förlamande trött. Det känns som att livet rinner ur mig. Idag gick jag upp 10.00. Tog kattlådan och gav Wimsa mat. Tog min medicin och åt en väldigt snabb frukost. Sen la jag mig igen. Slocknade direkt. Vaknade vid 12.30 men somnade om igen. Gick upp 14.30 ca. Detta är inte att jag är lat. Eller att jag har tråkigt. Det är för att jag är så förlamande trött att jag inte kan hålla mig vaken. För varje vecka som går så blir det allt värre. Numera svartnar det så fort jag reser mig.
Tränar gör jag ändå. Sover och tränar. Tränar för att jag måste pga min Ankyloserande Spondylit. Jag vill ju inte stelna helt än.
Ska till läkaren med min trötthet på onsdag. Så jag hoppas att den tas på allvar. För jag vet inte hur länge till jag kan ha det så här. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är trött på att vara trött. Jag vill börja jobba lite. Men just nu är det inget som fungerar. Försöker orka vara social. Men det går inte så bra det heller.

Jag har alltså inte uppdaterat på grund av att jag är så trött. Och jag vet inte vad jag ska skriva om.

Bild på mina 2 saknade älsklingar Miina och Zaphire

Ta vara på er!

Jag vet inte hur jag ska hantera dessa förluster?

Miina gick bort 10/5 i år. Zaphire 17/10. Dom var mina bebisar. Mina barn. Ni som inte älskar katter eller djur på ett sådant djupt plan kan inte förstå.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag hade börjat må bättre efter Miinas bortgång. Men så kommer detta så tätt inpå med Zaphire. Och så hastigt. Jag kan inte ens gråta. Jag kan inte hantera det alls. Jag mår bara dåligt. Min kropp mår dåligt. Jag vill bara skrika och gråta men gråten kommer inte.
Idag var jag och hämtade Zaphires journal hos Aros VeterinärCentrum. Tror det kan hjälpa mig att börja sörja istället för att vara i det vakuum jag är i just nu. Ett fruktansvärt vakuum där jag emellanåt tror att Zaphire ligger i rummet intill och sover. Bara väntar på att hon ska möta mig i dörren när jag kommer hem efter att ha varit ute någonstans. Men ingen Zaphire står där.

Wimsa gör det lite lättare. Men jag hade velat ha mina bebisar kvar. Jag hade velat ha dom alla här, hos mig. Nu blev det inte så. Och jag sörjer det. Men jag är samtidigt i fullständig chock. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte det.


Älskade Zaphire. Alltid i mitt hjärta.

Ta vara på er!

En vecka utan henne

Jag väntar mig fortfarande att Zaphire ska stå vid dörren när man kommer hem. Eller att hon rusar ut på loftgången. Men ingen katt möter i dörren. Wimsa ligger oftast och sover när man kommer hem. Alltså jag älskar Wimsa. Men jag kan inte riktigt ta in att Zaphire är borta. Jag får in det i hjärnan ibland och då tokgråter jag. Men för det mesta så är det som att hjärnan inte kan ta in det. Miina gick ju bort 10 maj och nu Zaphire. Jag vet inte om det är för att min hjärna inte kan ta mer?! Emellanåt faller jag hårt. Men för det mesta är det som att hjärnan är avstängd. Kan den verkligen stänga av på det sättet?

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Försöker leva. Körde Indoor Walking idag och det var riktigt roligt idag också. Annan ledare men kul ändå så klart. Imorgon blir det en sväng på gymmet och sen hälsa på en vän på sjukhuset. Men jag vet inte vad mer jag ska skriva. Jag saknar Zaphire enormt. Känns som jag vill lägga mig ned och sova bort allt.

Ta vara på er!

Zaphire *2012-04-01 +2016-10-17

Idag fick våran älskade Zaphire somna in då hon knappt kunde gå längre. Det var inte rättvist att låta henne fortsätta med tanke på att hon aldrig skulle bli bra. Då hade det enbart varit för våran skull. Nu leker hon med Miina och inga smärtor finns längre.

Zaphire somnade in lugnt och still på Aros VeterinärCentrum här i Västerås. Nu ska jag ta hand om Wimsa som nu är ensam och sen ska jag försöka sova lite.

Ta vara på er!

Zaphire, kära Zaphire

I januari hade våran kära panter (katt) av korsbandet på höger baktass. Efter mycket vila så blev hon bättre. Då fick vi även reda på att hon hade en förändring i höger knä som man oftast ser på äldre katter, Zaphire var då 3 år, nästan 4. I maj blev hon utskriven från ortopeden med ett stor OK i rumpan. I torsdags såg jag att hon haltade på vänster bak. Jag fick lätt panik då hon verkat deprimerad sista veckan så jag ringde direkt till Aros VeterinärCentrum (AVC) och dom tog mig på allvar och jag fick en tid med henne redan i fredags. Wimsa låg när jag ringde på operationsbordet för kastration på AVC så jag var redan innan jag såg att Zaphire haltade ett vrak. Jag blir alltid nervös när det är något stort med katterna. En bukoperation är ganska stor.
I fredags hade vi då tid med kära Zaphire. 10.30 hade vi tid och fick träffa, för oss, en ny veterinär. Hon var mycket sympatisk och märkte direkt att Zaphire inte skulle kunna slappna av utan att sederas. Zaphire är mycket snäll hos veterinären, men kunde inte slappna av för det gjorde ont. Hon blev sederad och somnade gott. Jag bar henne in till rummet där hon skulle röntgas. Veterinären kom in och kände igenom hennes båda knän och ja, det verkar som hon har en korsbandskada även i vänster knäled bak. Hon valde att röntga både höger och vänster och ja, det var väl det enda rätta. Men det kändes inge kul att se bilderna. Inte det minsta. Hon har degenerativa förändringar i båda knälederna i baktassarna. Detta går inget att göra något åt. Detta gör även så att hennes ledband inklusive korsband är skörare än hos en normal knäled. Detta är någon hon i längden inte kommer kunna leva med.
Jag är förkrossad. Så förkrossad. Min mamma är också riktigt förkrossad. Hon får nu Onsior, det är en antiinflammatorisk medicin, för att magen ska klara sig så får hon även Andapsin. Detta utöver sin astmamedicinering. Vi har återbesök den 24 oktober. Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Kommer jag verkligen känna på mig när det är dags? Jag vill inte att hon ska få lida för länge. Men jag vill heller inte låta henne somna in här och nu heller. Hade det varit nödvändigt så självklart. Men annars inte.

Lägger upp hennes röntgenbilder. DX står för höger och SIN för vänster. Knäskålen ska sluta där det vita slutar. Men den fortsätter lite längre än så. Sen har hon en hel del skrot i knälederna. Som inte ska vara där. Och nej, detta går inte att mirakulöst operera. Det är degenerativt vilket menas att det blir värre och värre.

Till på köpet gick ena min tand sönder i fredags kväll också och jag har panik för att gå till tandläkaren. Hoppas han har tider imorgon. För jag får panik om jag ska vänta längre. Vill bara få det gjort.

Det är för mycket just nu. Jag exploderar. Men det måste gå. Nu måste jag lägga mig.

Ta vara på er!

IW igår, början på inflammation idag

Det är så tråkigt detta med att ha någon form av spondartrit. Jag var ju som jag skrev igår på ett IW-pass, och efter det började en smärta smyga sig på mellan skulderbladen, träningsvärk tänkte jag då. Idag var jag på gymmet, körde lite crosstrainer även där, det blev ju dock inte lika intensivt som igår. Nu känner jag i bröstbenet, revbenen och mellan skulderbladen att en inflammation är på väg. Det är inget konstigt, sådant som händer. Och det ger nog med sig, men det är så tråkigt att man aldrig får vara helt smärtfri. Det är alltid något som gör ont. För det är det verkligen. Min vanliga smärta kan jag ta. Den i SI lederna och så vidare. Men så fort man får lite mer ont så blir det jobbigt. Är det inte konstigt? Minsta lilla mer ont man får så blir det så jobbigt. Haha, ja eller kanske inte. Men mer smärta än den vanliga är alltid jobbigare. Men att leva med någon form av smärtsjukdom är alltid jobbigt. Får bli en nödtablett till natten sen. Jag har ju inte något kontinuerligt smärtstillande jag tar, utan jag har vid behov sedan jag slutade med Norspan. Känns skönt att dom är borta i alla fall.

Ska till reumatologen i november för återbesök då jag tar immundämpande läkemedel. Då måste man lämna prover och gå på kontroller med jämna mellanrum. Jag har ju gått från Enbrel 25 mg 2 gånger i veckan till Benepali (biosimilar till Enbrel) 50 mg en gång i veckan då 25 mg blev restnoterade och jag skulle bli utan ganska länge. Men det fungerar ganska okej. Det är lite jobbigt dagarna innan det är dags att ta sprutan, men det får vi se vad mina prover visar också.
Nog om det. Delar med mig en bild av hur glad man kan bli efter ett träningspass. Det är en bild från igår.

Ta vara på er!

Indoor Walking soft

Videon är lånad från Youtube
Idag var jag på mitt första Indoor Walkingpass på Friskis & Svettis här i Västerås. Även premiär för mig att vara i deras lokaler i City. Fräscht och fint. Jag var på ett Soft 45 minuter då jag inte använt crosstrainer så länge. Så 45 minuter räckte gott och väl. Men det gick bra. Det var roligt. Riktigt roligt. Svettigt och bara wow. Ja, det kan nog bli min nya favorit. Försöker hitta något annat än dom "vanliga" passen då jag har svårt med armhävningar och liknande då jag är halvt stelopererad i höger handled. Jag kan inte sätta handflatan i golvet. Den går inte böja bakåt. Sitter massa skrot i vägen. Mu ska jag bara ta det lugnt så jag orkar gymmet imorgon. Sen är det snart dags att sova ändå så.

Ta vara på er!

Bråk från ena SI leden

Idag har min vänstra SI led bråkat lite. Eller, lite mer än lite. Men hade varit konstigt om inte kroppen kände av att jag tagit bort morfinet på något sätt. Sen att jag låg på soffan nästan en vecka gör inte saken bättre när man lider av AS, Ankyloserande Spondylit. Igår och idag har jag dock tagit snabba promenader och imorgon är det dags för gymmet igen. Fasa. Haha. Konditionen försvann väldigt snabbt. Men jag är inte helt återställd än heller. Men det får gå.
Fortsätter leden bråka så får jag be om att få en spruta. Om det inte är för tätt inpå. Det återstår och se nu när jag kommer igång mer igen.

Så, hösten är här på allvar. Vilken chock det blev. Jag har längtat efter den höga luften och när den kommer så tycker jag det är för kallt. Men jag vänjer mig. Mysigt dock att krypa under filten i soffan. Jag har nog aldrig haft mer ont av kyla. Däremot av värme kan jag får rejält ont i lederna av. Många mår bra av värme. Men jag vet flera som mår sämre av det. Så det ska bli intressant att se hur kroppen reagerar när jag ska utomlands nästa år. Hjälp. Vi får väl se då. Inget att oroa sig över nu.

Nej, dags att ta och varva ned med någon serie och sedan sova.

Ta vara på er!

Utsättning av Norspanplåster

Jag har haft Norspanplåster sedan i Februari pga smärta. Detta är ett ämne som heter Buprenorfin och har för mig varit både bra och dåligt. Dåligt för att det verkar ha tagit bort effekten på mina antidepressiva. Det känns som att jag äter sockerpiller. Och min psykiatriker kläcker ur sig att så kan det bli med Norspan och Mao-hämmare. Så jag bokade direkt en telefontid med min reumatolog för att diskutera detta med honom. Han var helt med på noterna och skev ut Oxynorm istället. Men dessa endast vid svår smärta.
Så i tisdags tog jag av mig plåstret och har sedan dess känt av lite småmysko symtom i kroppen. Jag vet ju att utsättning av morfin inte är det roligaste. Så min psykiatriker skrev ut Atarax och Loperamid ifall det blir riktigt jobbigt. Idag är magen ur lag men inte mer än jag står ut med. Jag har huvudvärk och sover inte så bra. Imorgon är dygn 3 och det är det som kan vara värst. Men det måste gå. Jag klarar detta. Måste klara detta. Det som är, är ju att det blir ingen träning under dessa dagar. Behöver inte mer än vad jag redan får av träning.
Men nästa vecka räknar jag att vara tillbaka igen. Kanske till och med bättre. Vi får se. Det är dock inte roligt att sätta ut vissa läkemedel. Det kan vara ett helvete. Och då inte bara morfin.

Jag njuter av mina bebisar under tiden.

Översta bilden är Wimsa snart 6 månader. Nedersta Zaphire på 4 år. Mina älsklingar.

Ta vara på er!

Jag tog verkligen åt mig väldigt mycket

Jag tog åt mig mer av den anonyma kommentar än jag gett sken av eller ens trott själv. Det har fått mig att inte ens vilja blogga mer. En blogg handlar ju oftast om en själv. Ingen annan. Men jag vet inte. Jag kanske lägger ned här och nu. Jag kanske redan har gett upp den. Men vem är denna anonyma att bestämma över mig så pass?
Du har inte ens vågat ge dig till känna. Det är patetiskt. Jag är fortfarande inne på att det är någon som jag känner. Som uppenbarligen inte tycker om mig särskilt väl. Men denna person borde veta hur mycket tid jag lägger på andra även om jag inte orkar. Jag ringer upp, svarar i telefon osv när jag ser att någon av mina nära inte mår bra. Skulle jag göra det om det bara handlade om mig? Ja, kanske. Men jag pratar då inte bara om mig själv.

Just nu är jag svag också. Jag håller på och sänker mina vätskedrivande vilket ger mig ökad ostadighet. Jag har idag tagit bort mitt Norspanplåster och det kommer inte bli en dans att få dom utsättningssymtomen. Men jag byter gärna med någon. Faktiskt. Jag jobbar hellre heltid och är "normalt" trött än att vara så fysiskt utmattad att man orkar göra en sak om dagen. Och nej, det hjälper inte mig om jag gör fler. Det gör mig bara mer och mer utmattad. Utan Norspan kommer jag med största sannolikhet få mer smärta. Men det kan jag ta om vissa tankar lugnar ned sig och dom antidepressiva börjar verka igen.

Jag är helt slut. Jag är verkligen slut. Men jag finns där för mina närmaste ändå. Tro det eller ej.

Nu ska jag ta och se ett avsnitt av Teen Mom OG innan det är dags att försöka sova.

Ta vara på er!

Anonym kommentar

Det är lite spännande detta. Då jag tydligen enbart är intresserad av mig själv så tar vi och vänder på detta till denna anonym som verkar känna mig riktigt bra. Kommentaren lyder "Du skulle må mycket bättre om du någon gång intresserade dig för något utanför dig själv". Det är alltså Anonym som skriver detta. Ganska spännande när man spyr galla över någon annan att man inte vågar stå för att man gjort det med ett namn. Sen skriver jag i princip mellan 4-8 inlägg i månaden. Detta är min ventil. Har jag bara skrivit negativt? Inte vad jag ser. Mycket är det, men inlägg som "Mall Of Scandinavia" osv ser inte jag som inlägg med negativt innehåll. Är jag då en självupptagen människa som bara ser upp till mig själv? Enligt många runt mig så tänker jag alldeles för lite på mig själv, vilket gör att jag ventilerar mig här i min blogg. Men eftersom denna Anonym tycker detta så är det ju någon jag känner. Är det någon jag då vill ha att göra med? Absolut inte. Den personen får gärna försvinna ur mitt liv helt och hållet.

Jag hoppas denna Anonym kan förklara hur denna person menar med att jag bara är intresserad av mig själv. Det kanske är så, jag kanske har helt fel bild av mig själv och är fruktansvärt egoistisk? Och då skriva det i ett inlägg som handlar om att vården tar mig som självskadare trots att jag varit fri i dryga 10 år.

Tack Anonym för att du gjorde min kväll. Jag är mycket tacksam över detta.

Ta vara på er!

Jag har ett självskadebeteende som jag inte vet om själv

Besöksanteckning
Antecknad av Åsa Nordesjö (Läkare) på Primärvårdens jourverksamhet, Landstinget Västmanland, Jourmottagningen Västerås
2016-09-07
Nytt/Osignerat:
Denna anteckning är nyare än 14 dagar, vilket innebär att vårdpersonalen kanske inte hunnit kontakta dig om innehållet.
Kontaktorsak
Huvudvärk.
Anamnes
Aktuellt hälsotillstånd:
Har sedan många år tillbaka besvär med huvudvärk, nu senaste året blivit värre och nu efter träning för två dagar sedan fick hon en lite mer molande huvudvärk. Egentligen inget nytillkommet. Har besvär med reumatism och självskadebeteende. Blivit hänvisad hit av 1177. Har en synnedsättning sedan tidigare men inget nytillkommet nu med huvudvärken. Inget trauma. Inget illamående eller kräkningar.
Status
Psykiska funktioner:
Gott men lite orolig.
Hjärta, kärl:
Utan anmärkning.
Blodtryck:
110/80 mmHg 90-140 / 50-90
Neurologiskt:
Pupiller likstora. Utan anmärkning. Inga sensoriska eller neurologiska bortfall. Reflexer lättutlösta och liksidiga. Gång utan anmärkning.
Bedömning
Normalt status. Huvudvärk sedan många år tillbaka kopplat med psykisk oro samt reumatism. Får uppsöka vårdcentral för bedömning.
Diagnos- och åtgärdskod
R51--Huvudvärk-Huvuddiagnos M255-Ledvärk-Bidiagnos F419P-Ångesttillstånd-Bidiagnos

Jag försökte lägga in detta som en bild, men jag fick den inte stor nog så att det gick att läsa. Jag var på Jourmottagningen i onsdags förra veckan eftersom jag har sådan huvudvärk samt enorm utmattning flera dagar efter ensträning. Jag blev skickad dit efter att ha pratat med 1177. Hon började med att säga att jag inte skulle vara där. Att dom inte kan ta prover eller göra röntgen osv. Dock kan dom ta prover och skicka remiss till röntgen då jag varit där tidigare för en fallskada och blev då skickad till röntgen därifrån.
Hon frågade varken om diagnoser eller mediciner. Och ja visst, jag har ärr på armarna. Ärr som är 10 år gamla. Men läser man denna text så står det ju i princip att jag har ett pågående självskadebeteende. Detta är inte okej för mig. För alla kan läsa detta. Alla inom vården alltså. Detta gör att man blir sämre behandlad. Tyvärr.

Jag blev väldigt ledsen när jag läste denna journalanteckning. För den diagnos hon sa till mig var att jag hade feber och en infektion i kroppen. Det står ingenstans. Känner mig dömd. Jag är riktigt arg. Jourmottagningen vill inte prata med mig om detta så imorgon ringer patientnämnden mig. Sen om dom kan göra något eller inte vet jag inte. Men detta ska bort ur min journal. Jag skäms inte för att jag har ärr på armarna. Men jag tänker aldrig gå till läkaren utan att ha långärmat på mig. Även om det skulle vara 35 grader ute.

Nog om detta. Men jag ska kämpa för att få bort detta ur journalen. Det verkligen ska bort.

Ta vara på er!

Min viktresa

I januari 2015 började jag min viktresa. Eller jag vill snarare se det som att jag valde att ändra min livsstil. Jag har inte bantat. Inte alls. Jag har bara sett över mina vanor och börjat träna mer. Jag lider ju som ni kanske vet av Ankyloserande Spondylit, det är en form av reumatism. Just den formen, liksom alla spondartriter mår bra av träning. Man stelnar i ryggen av denna sjukdom och det gäller att se till att hålla sig så rörlig det går. Och samtidig stelna i en så rak position som möjligt. Så jag började räkna kalorier, jag såg till att äta tillräckligt för att gå ned långsamt. Jag ville absolut inte gå ned mer än 0,5 kilo i veckan. Jag började även promenera mer här. Efter några månader lade jag inte Zumba också. Jag körde hemma i vardagsrummet och gör fortfarande om jag kör det. Men tyvärr så ger ju all träning mig huvudvärk och Zumba ännu mer än promenader.

Januari 2015 helkropp

Januari 2015 ansikte

4 September 2016 helkropp

17 Augusti 2016 ansikte
Det har hänt lite. Dock inte så jättemycket med självförtroendet, men jag kämpar på att vara nöjd med det jag har gjort. Dock är min läkare på vårdcentralen inte nöjd. Jag har ju fortfarande inte normalt BMI. Det är det viktigaste för henne. Inte att jag gått ned över 25 kilo genom kost och motion samt blivit av med insulin. Nej, jag är fortfarande överviktig. Strunt detsamma om jag är nöjd. Nej, mitt BMI ligger ju på hela 26. Skandal.

Just nu så räknar jag kalorier sön-tors, sen äter jag vad jag vill fredag och lördag. Och då menar jag vad jag vill. Hur mycket godis och chips jag än vill. Lördagar blir det dock oftast någon god mat på kvällen. Jag försöker vara stolt. Men jag har svårt att vara det. Jag har gjort detta. Helt själv. Ingen annan. Jag kämpar mig till gymmet fast jag får fruktansvärd huvudvärk efteråt. Jag släpar mig ut och promenerar trots att huvudvärken sitter kvar. Jag har till och med börjat testa på Friskis & Svettis igen efter över 3 års uppehåll.

Jag skriver inte detta för att skryta. Jag är inte den typen av människa. Jag skriver detta för att minnas själv vad jag har gjort. Vilken resa jag gjort och fortfarande gör. Jag försöker vara stolt över mig själv. Men det är sådana som min läkare på vårdcentralen som får mig att känna mig missnöjd. Och nu är det snart dags för diabeteskontroll och jag vill inte. För jag kommer få höra att jag fortfarande är överviktig.

Ta vara på er! Och kom ihåg, vi duger som vi är.

Tankar och alla dessa känslor

Tankestorman. Känslostormar. Allt på en gång. Jag vill finnas mer än jag orkar. För andra då menar jag. Min energinivå är verkligen väldigt låg just nu. Det är fruktansvärt plågsamt. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Jag orkar verkligen ingenting. Och jag har huvudvärk hela tiden. Mer eller mindre. Som idag skulle jag och mamma gått på bio. Men på vägen dit så eskalerade huvudvärken bara mer och mer. Så vi fick gå in och få pengarna tillbaka bara och åka hem. 3D och påväg att få migrän går inte så bra ihop. Så det får bli till helgen istället.
Om ni visste vad jag älskar min mamma. Jag älskar henne massor och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon förtjänar mer cred än vad hon kanske får. Älskade mamma, jag älskar dig!

Imorgon ska jag till min psykiatriker. Det var evigheter sedan, men jag behöver det verkligen. Sen blir det gymmet igen för hela slanten. Haha det lät allvarligt eller hur? Så intensivt är det inte direkt.
På onsdag så har jag psykologen igen efter 2 månaders uppehåll och det är också välbehövligt. Skulle ljuga annars.

Jag har så mycket att skriva. Mycket om hur mitt liv var förr. Inte bara en massa babbel om allt och inget. Men när man börjar blogga när det snart är dags att sova så då blir det lätt så.

Skriver mer en annan dag.

Ta vara på er!

Mall Of Scandinavia

Fontänen inne i Mall Of Scandinavia
Idag har jag, mamma och Marina varit till Mall Of Scandinavia för första gången. Jag vet inte om Marina varit där innan, men jag och mamma har inte varit där innan i alla fall. Det var verkligen gigantiskt därinne. Jag måste verkligen gå på bio där någon gång. Självklart i VIP.

Det blev mat på O`learys och det var verkligen riktigt gott. Hamburgare med pommes. Och en del strosande blev det också. In på många butiker och ut igen. Jag älskade verkligen Disney-butiken som dom hade där.

Älskade dessa dockor
Jag köpte även ett mobilskal med Miina på baksidan och jag älskar det.

Miina är saknad
Det blev lite godis från Jam Jam, badbomber från Lush och lite munkar från Donkin´Donuts som ska bli spännande att smaka.
Det har helt enkelt varit en bra dag. Nu sitter jag hemma i soffan och svettas. 29 grader i skuggan. Hoppas på åska.

Ta vara på er!

Håller jag på att bli galen?

Jag nyfrisserad
Känns som att jag håller på att bli galen. Jag ilsknar till riktigt snabbt. Jag känner mig enormt stressad. Jag blir rädd. Håller jag på att bli sämre? Jag är livrädd för att falla för långt. Allt för långt. Kommer jag göra det? Falla för djupt alltså? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att det beror på all stress jag känner. Stress och press. Eller, det är jag som stressar upp mig själv. Det vet jag ju. Kommer det gå? Kommer jag falla? Håll tummarna att jag inte faller. Snälla.

Kommer blogga mer inom kort.

Ta vara på er!

Huvudvärk deluxe

Igår så tog jag ju en Powerwalk som jag skrev om igår. Denna gav mig svår migrän eller liknande. Det kommer liksom från längst upp i nacken. Känns som hjärnan lägger sig direkt på nackkotan eller hur jag nu ska förklara det. Jag brukar inte få detta av endast promenader eller powerwalks. Men igår blev det så. Huvudvärken är bättre, men den hänger allt kvar idag. Jag funderar på om det kan vara atlaskotan jag har problem med. Tyvärr så måste man ju betala sådant själv. Och det har jag inte råd med som det är nu och dom närmaste 5 åren åtminstone. Jag längtar efter att träna hårt utan att må så fruktansvärt dåligt i flera dagar av det. Jag vill gå på Zumba, gym osv. För jag känner att jag orkar. Men jag orkar inte bli så dålig efter varje pass. Jag har sökt läkare innan och fått rådet att gå till en sjukgymnast. Vad dom gjorde? Jo satte akupunktur i axlarna. Därifrån kommer inte min huvudvärk efter träning. Jag kan peka direkt på punkten vart den kommer ifrån. Jag har inget emot akupunktur, men när dom sätter det där jag inte har besvär så känns det onödigt.

Någon som har tips på vad jag ska göra? Jag har haft så här nu i många år. Men det blir bara värre och värre. Tacksam för tips.

Ta vara på er!

Denna värme mår jag inte bra av

Jag mår så fruktansvärt dåligt av denna värme vi har just nu. Inatt går det inte under 20 enligt SMHI. Men imorgon ska vi får regn. Och jag hoppas verkligen på det. För jag känner mig kokt. Idag var jag ute och tog en powerwalk i elljusspåret vi har här på Bjurhovda. Med promenaden dit och hem så blir det ca 4,4 km om man går ett varv på 2,5 km. Jag brukar gå 2 varv. Men idag kände jag att det inte skulle gå så bra. Hade med mig vatten och hade precis ätit frukost innan. Men ändå fick jag världens migrän/annan vidrig huvudvärk. Började med att ta Anervan Novum som är migränmedicin. Men efter drygt 40 minuter gav jag upp och tog 750 mg Pronaxen. Mitt i allt det där kände jag verkligen att jag måste äta lunch.
Jag har fortfarande lätt huvudvärk som skulle kunna utvecklas om jag anstränger mig för mycket. Blir att ta Alvedon innan jag går och lägger mig.

Jag klarar av upp till 25 grader. Men inte när det går över det. Vi har fläktar på i alla rum. Stängt när solen ligger på. Men ändå är det bastu i lägenheten.

Jag mår helt enkelt inte bra av så här höga temperaturer. Vissa säger att alla reumatiker mår bra av värme. Så är det inte. Jag får mer ont av värmen också. Då har jag vetekuddar som även går att lägga i frysen. Helt underbart.

Lätt överhettad
Nu ska jag slappna av lite framför TV3 play innan det är dags att sova.

Ta vara på er!

Hälsat på min ena syster

I måndags så skulle jag åka tåg för första gången sedan 2007. Detta gick inte så bra med förseningar redan från start och missat anslutningståg i Sala. Tack och lov så kunde min syster komma och hämta mig där. Annars hade jag fått vänta 2 timmar till nästa tåg skulle gå. Det hade jag ju gjort, men det var skönt att hon kunde hämta.

Väl där så åt jag en smörgås och sedan bytte vi om för att gå Älvpromenaden och Döda fallen. Det var magiskt och en runda på lite drygt 6 kilometer.

Några bilder från promenaden
Efter det så åkte vi och handlade för att sedan äta tacos. Det var gott och riktigt mysigt. Men jag han bli lite för hungrig.
Tisdagen var menad för Visentparken men pappa ringde precis när vi skulle gå och det var helt enkelt för kvavt för att vistas ute. Så kändes det i alla fall för mig. Så en promenad till Hemköp och sedan lunch.

Blev lite balkonghäng i allt det kvava när man önskade att det skulle börja åska.

Käraste syster Elin
Igår skulle vi göra någonting, men jag vaknade med lätta känningar i öronen och jag var helt slut. Suprise eller inte när det gäller min kropp. Eller inte.
Så det blev film och sedan lunch och lite mer häng innan det var dags att ta sig till stationen. Där åkte jag SJ3000 till Sala och det var en hemsk upplevelse. Jag blev redan efter ett par minuter ganska rejält åksjuk. Så det gör jag aldrig mera om. Ändå tar det bara 18 minuter till Sala. Väl i Sala så bytte jag till ett Regionaltåg. Så mycket skönare att åka enligt mig. Rejält mycket skönare. Ingen åksjuka och så.

Ja, det var för mig riktigt bra dagar. Trots att jag var så trött och slut.

Ta vara på er!

Det var en gång...

...en liten flicka. Hon fick växa upp till en värld av kaos. Hennes barndom var bra men dock med en frånvarande fader. Mamman försökte allt hon kunde och vi saknade inte det väsentliga. Flickan lärde sig laga mat och städa. Denna flicka är tacksam för detta. Hon behövde aldrig kämpa med det när hon skulle ut i den stora världen. Denna flicka är jag. Denna flicka som känt sig utfryst och även vissa dagar blivit slagen. Där läraren i fyran ringde hem till mamman varje torsdag för att klaga på flickan. Alltid torsdagar så mamman var ledsen på helgen. Denna lärare fick dock sluta efter att flickan och hennes klass gick till rektorn och klagade. Då hade det gått så långt så en elev fick sitt huvud nedtryckt i toaletten av läraren. Detta var som sagt i fjärde klass. Dock fortsatte läraren i femman men fick sedan sluta. Flickan blev utslängd från flera lektioner av denna lärare. Flickan är ingen bråkstake. Femte klass var rent kaos. Många lärarbyten och ja, rent kaos. I sjätte klass var flickan en elev av 9! Läraren flickan fick i sexan blev tvungen att kämpa för att alla i klassen skulle komma ikapp då alla hade förlorat 2 år av undervisning. Att sedan gå från 9 elever till 30 var riktigt kaosartat. Flickan mådde inte alltid så bra. Men det visade hon sällan. Gick ut med ett medelbetyg, alltså 3.0.

I gymnasiet valde flickan Omvårdnadsprogrammet. Flickan ville bli läkare, men flickans SYO i högstadiet bara skrattade åt henne då. Så flickan valde att läsa till undersköterska. Det var en kamp och vid några tillfällen fick flickan lust att sluta, att bara hoppa av. Men flickan har sin mamma att tacka att hon inte fick det. Flickan är idag utbildat undersköterska och har ett slutbetyg.

Här började flickans liv bli allt svårare. Flickan jobbade som undersköterska på ett korttidsboende och hon trivdes inte så bra. Hon trivdes jättebra med dom som bodde där. Men inte personalen. Hon var inte en i gänget alltid. Flickan var inte den som tog för sig.
Efter att flickan skadat knät på Friskis & Svettis så hade hon helt plötsligt ingen anställning kvar. Hon hade satts upp på timmar och det ville flickan inte vara med på. Så flickan blev arbetslös. Hon var det inte länge dock innan hon började som kanslist på Ögonmottagningen. Hon trivdes mycket med arbetsuppgifterna. Men hennes hand behövde opereras flera gånger och det blev en del prat om flickan. Flickan tjänade endast 12.200:- i månaden före skatt här så när hon fick erbjudande om att arbeta på Kvinnokliniken så tackade hon ja till ett vikariat där. Flickan blev lovad en lön på 14.000:- före skatt. Men några veckor innan hon skulle börja så ringde chefen från Kvinnokliniken och sa att hon inte kunde höja flickan från 12.200:- till 14.000:-. Så flickan fick 13.300:- istället. Hon kände sig lite sviken, men eftersom hon inte vågade säga ifrån så var det bara att gå ned dit för 13.300:-.

Väl på Kvinnokliniken så blev flickan så väl behandlad att hon började känna sig deprimerad och fick svårt att sova. Det brukar annars vara tvärtom att när man inte har det så bra så mår man inte bra. Men flickan tyckte att det var en sådan lättnad att vara värd något så hon rasade. Först blev flickan sjukskriven 50% för att sedan bli sjukskriven 100% och fick inte förlängt vikariat. Detta var början på en mycket svår tid för flickan som nu var en ung kvinna. Kvinnan förlorade sin identitet och hamnade i ett kaos utan dess like. Kaoset har lugnat ned sig men det slutar inte.

Ta vara på er!

Ljudböcker

Jag vill skriva ett lite mer positivt inlägg. Det är så att dom senaste åren har jag inte klarat av att läsa böcker för jag blir för rastlös. Och jag älskar verkligen böcker. Så en dag för några år sedan när jag blev inlagd så valde jag att starta upp Storytel. Jag valde att bara lyssna på 1 bok till att börja med. Och sedan dess är jag fast. Detta var 2012 om inte jag minns fel. Jag har nog bara gjort korta uppehåll när det har varit kris om pengar.
Jag har dock några favoriter som inte längre ges ut som ljudböcker längre, till exempel Patricia Cornwell och Peter James. Det tycker jag är jättetråkigt. Men dom sålde tydligen inte så bra som ljudböcker. Men det finns ju en massa annat också. Jag älskar deckare. Det är nog främst det jag lyssnar på. Och skräckromaner.

Jag har precis lyssnat klart på "Prio Ett" av Emelie Schepp. Lika bra som hennes tidigare böcker. Innan dess lyssnade jag på "Tiggaren" av Sofie Sarenbrant. Riktigt bra böcker. Nu blir det att hitta en ny bok att lyssna på. Inga problem egentligen då många av mina favoritförfattare har släppt böcker nyligen.

Det jag tycker om med Storytel är att det går att ladda ned böcker offline. Så man behöver inte vara uppkopplad för att lyssna. Jag har heller aldrig haft direkt problem med appen. Varken på android eller iOS. Och nej, jag tycker inte 169 kronor i månaden är dyrt för att få lyssna obegränsat på böcker i deras sortiment. Många verkar tycka det är dyrt. Tänk när jag var rökare. Jag rökte långa röda Prince. Dom kostar idag 62 kronor paketet eller nå sånt. Jag rökte minst 1 paket om dagen. Så nej, jag tycker inte det är dyrt. Sen har jag kanske inte bästa ekonomin just nu. Men jag måste unna mig något. Och det får bli Storytel.

Nu ska jag glo lite på Teen Mom 2 sen välja bok och slappna av och sova.

Ta vara på er!

Suicid

Suicid betyder självmord. Jag har under många år tänkt på självmord. Jag har gjort självmordsförsök och jag har skurit mig så mina armar är fulla med ärr. Jag har inte gjort ett suicidförsök sedan 2006. Men tankarna finns där. Tyvärr kanske jag ska skriva. Jag vill inte aktivt ta livet av mig, men jag vill heller inte leva. Jag är snart 36 år och borde jobba. Leva ett liv. Vad gör jag om dagarna? Kämpar för att orka med. Kämpar mot smärta och mediciner. Tar mediciner som kan ge mig cancer för att slippa ha ont. Få sprutor rakt in i lederna för att dom är inflammerade. Utöver detta kämpar jag mot yrsel, hörselnedsättning och tinnitus. Jag kämpar för att hålla vikten jag har gått ned och det är svårt just nu. För jag är så nere så jag vill bara äta allt.

Idag var en sådan dag när jag var till Reumatologen och fick sprutor rakt in i SI-lederna. Dom sitter mellan ryggrad och bäcken. En smal led på varje sida av ryggraden. Är det skönt? Nej, det är fruktansvärt vidrigt. Smärtan är inte att tala om. Dygnen efter så har man oftast ondare än innan sen kanske man har tur och dom tar och det blir bättre och bättre. Är jag suicid nu? Det kanske jag inte är, men jag vill inte leva. Jag vill inte leva detta liv. Jag har ingen emalj kvar på mina tuggytor. Jag har en mörk skugga i mitt synfält. Jag har yrsel och jag börjar isolera mig mer och mer. Är jag rädd för mig själv? Ja, ibland så är jag faktiskt det. Jag har inga planer. Men jag blir rädd att det ska bli som förr. Det orkar jag inte med. Jag känner mig mer och mer ensam. Jag känner mig bortstött. Jag känner mig utanför.

Kanske har jag mig själv att skylla? Jag vet inte. Men att hela tiden ha ont eller ha yrsel är så extremt påfrestande så jag tror jag blir galen.
Sen skrev jag ju för ett tag sedan att jag skulle till neurologen. Men dom tyckte jag var så väl utredd av dom att dom inte ens tog ett blodprov. Då utredde dom mig 2012. Inget kan ju ha tillkommit sedan dess!!! Jag har domningar i underlivet, i benet, i armarna, extrem trötthet och svårt att komma ihåg saker. Jag har även en svart jävla suddig prick i mitt synfält. Många tror nog att jag inte tänker på det då jag inte pratar om det längre. Men det stör mig hela tiden. Det gör mig orolig med alla mina symtom. Men jag inbillar mig nog bara. Jag är rädd över att jag mår som jag gör. Jag vet att jag är utredd väl. Men jag är rädd ändå.

Sen har jag en annan oro som jag inte tänker skriva om här. Jag orkar inte ta tag i det riktigt. Just nu är det bara för mycket och jag vet inte längre om jag vill detta. Nej, det är inget hot. Det är min känsla. I am not good enough. I know that. I am not.

Jag kanske passar bäst i en annan dimension? För jag vet att jag inte passar in här i alla fall. Jag känner mig ledsen och jag kan inte sluta gråta. Jag orkar inte göra mig ordning för att sova. Jag orkar inte vara vaken. Jag orkar inte. Vad ska man göra när man inte orkar?
Egentligen ska jag göra en mindfullnessövning varje dag. Men jag kan inte fokusera på den alls. Det går inte. Jag klarar det inte. Så då struntar jag i det helt enkelt.

Jag behöver komma igång på gymmet igen. Måste! Dom har ju stängt 2 veckor snart. Så jag ska väl släpa mig dit på torsdag antar jag. Men dom har ju bara öppet till 12.
Äsch, nu ska jag sluta älta och tycka synd om mig själv.

Ta vara på er!

Önskar att jag kunde skriva att det blir bättre

Önskar så att allt gick åt rätt håll. Men det känns tomt. Det känns tungt. Jag vet att jag måste komma igång med gymmet igen. Men jag orkar inte. Jag vill bara ligga i sängen och sova. Jag vet att enda möjligheten att ändra på det är att gå till gymmet. Men dom har just nu bara öppet till 12. Jag har svårt att ta mig iväg så tidigt. Ska försöka ta en promenad imorgon i alla fall. Sen på tisdag morgon ska jag få cortisonsprutor i SI-lederna. För er som är intresserade vad det är för leder så googla på sakroiliakaleder, då får ni fram. Men i bäckenet sitter dom i alla fall. Jag har tid 08.15 och sedan blir det att ta det lugnt åtminstone 1 dygn för att få dom att ta.
Min mage har sagt sitt också nu sista dagarna. Antagligen på grund av stress och dåligt med sömn. Jag hoppas det beror på det i alla fall så det inte är något långdraget för då går jag verkligen under.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är ledsen och nere. Imorgon är det meningen att jag ska sluta med allt vad läsk och bubbelvatten heter. Ja allt med syra i. Jag får alltså dricka, trumvirvel, vatten!!! Jag vet inte hur jag ska klara det ärligt talat. Bubblat kranvatten är ju så gott, men nej. Pepsi Max är min källa till koffein, om än inte särskilt mycket, men jag får ju ändå i mig koffein. Jag kommer få abstinens. Fy fan. Det kommer ju inte bli så mycket roligare i livet direkt. Jag förstår att man vänjer sig ju av med det. Men va fan. Ta bort allt kul bara. Bort med det eller nå.

Känner mig så enormt negativ och jag vet inte hur jag ska kunna vända detta just nu. Jag har 2 katter som börjar komma överens mer och mer. Men Wimsa gör ju så man inte får så extremt mycket sömn direkt. Men är man bara drygt 14 veckor så är det ju så. Jag vet att det blir bättre. Och det blir ännu bättre när hon och Zaphire kommer igång och busar mer. Desto tröttare blir ju dom båda.

Just nu lever jag enbart för helgerna. Veckorna hoppar jag gärna över. Jag lever för helgerna.

Jag hoppas att ni har det bra därute. Jag hoppas också att jag snart har något lite mer positiv inställning.

Ta vara på er!

Helvetet

Det känns som att jag är i helvetet. Jag kan inte beskriva det annorlunda. Känslan är hemsk och jag orkar inte känna så här mer. Tanken på att lägga in mig blir mer och mer påtaglig, men jag skulle nog inte ens bli det. 2 nätter borta i ensamhet skulle vara underbart. Men jag har inte råd att ta mig någonstans eller ta in på hotell. Men 2 nätter skulle vara tillräckligt. Men det är omöjligt. Jag orkar inte vara social så åka hem till någon är uteslutet. 2 nätter i ensamhet. 2 nätter med sömn. 2! Nej, jag och mamma har inte bråkat. Jag är bara så slut psykiskt. 

Ta vara på er!

Ångest, regn och känslor

Man ska inte alltid tänka om. Men jag tänker väldigt ofta tänk om. Det är inte riktigt det lättaste att tänka bort. Det är väldigt mycket på gång just nu. Det är många bollar och frågetecken i luften. På onsdag så kommer det både bli skrämmande och samtidigt spännande. Då kommer inte liten Wimsa till oss.
Ingen kommer någonsin att ta Miinas plats, eller Zephyrs plats. Men Zaphire är endast 4 år gammal och hon behöver en lekkamrat. Tror vi. Jag känner dubbelt inför detta. Därför kommer vi att veterinärbesiktiga henne på torsdag. Det känns som det enda rätta. Samt att hon då även får sin första spruta och även chipmärks. Jag vet att det borde dom som äger katten nu ha gjort och jada, jada. Men nu är det inte så och vi har tingat henne. Men vi vet vem hennes pappa är och vi vet vem mamman är. Det är inge inavel eller liknande och hittills så har hon varit pigg och frisk. Bilder kommer komma när hon har installerats här hemma och vi märker att Zaphire tolererar den lilla. Och ja, hon ska heta Wimsa. Det är det inget att prata om. Ni får tycka vad ni vill om det namnet.

Idag har mina känslor varit som vädret. Ångest och kaos inom mig. Regn och kaos utanför. Men det kanske passar bra ihop. Jag är trött på regn. Kan ni förstå? Jag, Lina trött på regn? Jag måste slagit i huvudet någonstans. Vill i och för sig inte ha 30 grader heller. Men hallå, regnet slipper jag gärna.
Sen tror jag att jag får mycket ångest av min huvudvärk som alltid finns där. Man kan bli galen för mindre. Men jag försöker leva på ändå. Jag hade ju yrsel i 2 veckors tid. Tack och lov har det blivit bättre i alla fall. Så imorgon blir det återigen gymmet. Men denna gång på förmiddagen. Hatar förmiddagar, men ska upp tidigt och ringa samtal så då kan man lika gärna passa på. Vila kan man göra efteråt. Sen ska det monteras lite stolar osv inför Wimsas ankomst. Så det inte står en massa kartonger överallt.

Vad tycker ni? Ska jag försöka stå på crosstrainern 30 minuter i sträck imorgon? Jag har gjort 20 minuter som mest i ett svep hittills. Funderar på att utmana mig imorgon. 30 minuter försöker jag med i alla fall.

Köpte en ny klänning förra veckan som kommer från Hangmatta.com. Jag fullkomligt älskar den. Visst att jag måste ha linne under för att inte visa hela brösten. Jag har ganska så stora bröst så då får man lätt det problemet. Men jag tycker inte det syns direkt att jag har linne under.

Gillar den riktigt mycket

Nu är det dags att sova. Imorgon är en bättre dag. Förhoppningsvis. Och till vissa av er därute. Jag älskar er av hela mitt hjärta.

Ta vara på er!

CBCT, kåkkirurg och bettfysiolog

För ca 3 veckor sedan var jag i Eskilstuna och gjorde en CBCT av mina käkar. I min journal från käkkirurgen här i stan står det:
Röntgenutlåtande höger käkled: Caput ligger posteriort i fossan. Inga strukturella förändringar ses.
Vänster käkled: Caput ligger centralt i fossan. Caput är lätt avplanat superiort. Inga tecken på pågående sjukdomsaktivitet ses i käklederna.

Bedömning: Bedömer att patienten bör komma för en diskussion samt att ta foton, avtryck för modeller. Jag fick tid den 26 juli då min käkkirurg gått på semester.
Men innan dess ska jag till bettfysiologen den 4 juli. Förhoppningsvis så kan jag få sömnskenor innan han går på semester. Men det kanske någon annan kan hjälpa mig med när avgjutningen väl är gjord. Men jag antar att jag kommer behöva operera käkarna. Det är bara en känsla som jag har. Men kan det hjälpa mig med huvudvärk och liknande så är det verkligen värt det. Eller ja, jag vet inte. Men det kan det vara värt i alla fall. Jo, så får det vara. Det får vara värt det. Om det nu blir så. Men det känns iaf så.

Hade tänkt att skriva ett längre inlägg, men det blev inte så. Det blir en annan dag. Jag har lovat mig själv att jag ska blogga mer.

Ikväll blir det ost och kex och någon bra serie eller film.

Ta vara på er!

Min nya hårfärg. Jag är riktigt nöjd, men ska fylla på färgen lite

Känner mig inge vidare

Ett deppinlägg. Orkar ni inte läsa så sluta här och nu. Eller vad ni nu vill.
Idag har varit en dag när jag bara inte har velat någonting. Jag har varit ledsen och haft huvudvärk och känt mig allmänt bara riktigt låg. Så vad har jag gjort då? Jo, legat i sängen. Ätit frukost. Legat mer i sängen. Ätit mat. Legat i soffan. Och nu blir det lite mer soffhäng innan det är sängdags igen. Upplyftande dag har det inte varit. Men jag är riktigt låg av någon anledning.
Jag är ledsen och saknar Miina. Jag är ledsen över att Zaphire är ensam. Jag är ledsen över det och det och det!!! Ungefär så.
Men är så tacksam över att det med mitt frikort för läkemedel har löst sig. Tack Mamma & Pappa. Det betyder massor. Jag börjar ju som sagt en skuldsanering nu och det har varit kaos och högt och lågt innan. Men nu ska det bli bra.

Sen den där jävla huvudvärken kan ta och flyga all världens väg tycker jag. Jag har ju oftare huvudvärk än att jag inte har det. Hatar det. Fy farao vad jag hatar huvudvärk. Man tycker ju att det borde bli ett normaltillstånd, men nej, det kommer det aldrig bli för mig. För det är så fruktansvärt jobbigt.

Jag borde kanske lägga mig tidigt idag? Jag borde göra min mindfulnessövning som jag ska göra dagligen. Men när jag känner mig så här så har jag väldigt svårt att koncentrera mig på det. Men jag vet ju att det är dessa dagar man egentligen behöver det som mest. Men idag orkar jag verkligen inte.

Nej, lite Nurse Jackie innan sängdags är aldrig fel.

Ta vara på er!

CBCT och en massa annat

I fredags var jag till Mälarsjukhuset i Eskilstuna och gjorde en CBCT. Det är en slags skiktröntgen och CB står för Cone Beam. Allt gick väldigt snabbt och allt var över på 15 minuter. Besöket kostade mig noll kronor.
Resan var mysig tycker jag. Alltid mysigt att besöka städer som man sällan besöker. Men jag var lite orolig för undersökningen, men hade jag vetat hur den gått till så hade jag inte varit orolig alls faktiskt.

Sen var jag hos tandläkaren i tisdags för vanlig undersökning och jag slänger ur mig att minst 2 tänder måste lagas. Han hittade inga hål alls. Mina ilningar beror på att jag gnisslar tänderna så enormt att emaljen slits. Men väntar på tid till en bettfysiolog. Så nu är det enbart eltandborste som gäller och fluorskölj. Men det kan det vara värt. Slippa lägga ned massa pengar hos tandläkaren som jag trodde det skulle bli och sedan blir det inte så. Tack och lov. För nu börjar min skuldsanering. Känns spännande och riktig bra faktiskt.
Att jag kan skriva om det så öppet tror jag beror på att jag var riktigt sjuk när jag fick skulderna. Sen är inte jag den som skäms över en sådan sak. Jag gjorde bort mig. Mina skulder är över 10 år gamla. Jag var riktigt nere psykiskt när jag ådrog mig dessa skulder och jag tackar den store, ja någonting, att inte SMS-lån fanns innan jag fick skulderna. För då hade dom varit högre. När jag mådde som sämst så mådde jag bättre av att handla. Det är det många som gör. Men med min inkomst så skulle jag aldrig kunna betala av mina skulder. Inte ens om jag började jobba heltid som undersköterska. Det är uträknat så.

Sen nästa fredag ska jag till Neurologen. Jag skulle varit där den 13 maj. Men eftersom Miina fick somna in den 10 maj så klarade jag verkligen inte av det psykiskt. Och jag hade sådan yrsel så det hade inte gått. Jag skulle få vänta över sommaren sa sköterskan som jag pratade med, och jag sa att jag var beredd på det. Men inom en vecka hade jag en kallelse och en tid. Det skrämmer mig lite. Men, det behöver inte vara något för det. Jag orkar bara inte med mer. Men med mina domningar och allt så vet man ju aldrig. Samt mitt synfältsbortfall. Ja, vi får se vad som sägs helt enkelt.

Saknaden efter Miina är enorm. Hon var så speciell den lilla donnan så det är inte klokt. Jag har panik över att mitt frikort för läkemedel går ut den 14 juni. Jag har sålt allt av värde som jag ägde. Men, i värsta fall får jag klara mig utan mediciner. Jag pratade med Payex igår och för att få faktura när man har skulder eller skuldsanering så måste man ha en förvaltare. Så låg tänker jag inte sjunka. Jag tänker inte "omyndigförklara" mig för att få faktura på apoteket. Hade det räckt med god man eller borgenär så hade det varit löst. Men nej, dom godtar endast förvaltare. Så då får jag vara utan mina mediciner och rasa helt kroppsligt.

Jag ska ta och runda av lite här. Jag är trött och tänkte titta på ett avsnitt av Nurse Jackie. Jag bara älskar den serien.

Ta vara på er!

Käkkirurgen

Mitt bett numera när jag biter ihop helt
När jag var tonåring så hade jag tandställning under 2 år. Jag har fortfarande tandställning kvar på insidan av tänderna både uppe och nere. Trots detta så har mitt bett blivit riktigt snett och jag biter endast ihop på några fåtal tänder. Varav ena går sönder och min tandläkare lagar för att inom en vecka så går den sönder igen. Och nej, det har inget med tandborstning att göra. Jag tuggar helt enkelt bara ihop på den tanden mest.

Igår var jag till Käkkirurgen äntligen. Min tandläkare skickade remiss redan förra året. Jag trodde allt berodde enbart på att tänderna hade flyttat på sig eller något så enkelt. Men, så var det inte. Troligen har det med min AS att göra. Eller Spondylartrit som dom säger. AS är en del av Spondylartriterna. Är det så så kanske man inte bör operera det. Det kan nämligen bli så att en operation kanske bara håller i 5 år om man har otur. Och då pratar vi om att bryta käken och så vidare. Sen gjorde dom en röntgen på mig och där visade det sig att jag har inte så mycket brosk kvar i mina käkleder. Detta är för mig skrämmande, för jag vill inte ha ont i käkarna. Jag vill inte ha mer smärta. Men jag skulle få remiss för skiktröntgen i Eskilstuna och sedan remiss till en bettfysiolog för att få en skena så jag inte biter sönder mig på nätterna. Efter skiktröntgen så kommer jag kunna få mer svar om vad som kan göras.
Jag blev lite tagen efter detta då jag trodde det skulle vara något enkelt. Eller, enkelt och enkelt. Men jag trodde inte mina käkar var halvt kaputt.
Det ska inte alltid vara kul. Eller vad säger ni?

Ta vara på er!

Skuldsanering

Jag har under många år försökt få skuldsanering. Jag har visserligen bara sökt en gång innan, men då fick jag avslag på grund av att jag ägde min egen lägenhet. Ingen hänsyn togs till att jag inte kunde få hyreslägenhet.
Jag fick dom flesta av mina skulder när jag mådde som sämst psykiskt.
Sen sålde jag min lägenhet för skampris. Idag hade jag fått säker 4 gånger mer än 2011. Men jag sålde min lägenhet och blev inneboende hos mamma. Allt för att kunna söka skuldsanering. Men så kom en utförsäkran i vägen. Jag blev alltså av med min sjukersättning och hade ingen möjlighet att söka skuldsanering. Sen kom alla mina fysiska sjukdomar en efter en. Jag fick tillslut varaktig sjukersättning och jag tänkte på att söka skuldsanering. Men det var väntetid till budgetrådgivaren som kan hjälpa en att ansöka, och jag klarade verkligen inte av det själv. Så i November förra året så var jag till en och vi skrev en ansökan direkt. Jag skrev ett personligt brev och min psykiatriker skrev också ett intyg på att skulderna var från när jag mådde som sämst. Jag fick veta att det skulle ta minst 6 månader innan dom ens tittade på mitt ärende hos Kronofogden då det var så lång handläggningstid.
Men det gick lite snabbare än så. Nu är det så att min skuldsanering kommer igång nu i Juni. Det har gått betydligt snabbare än vad någon räknat med. Så i Juni gör jag min första betalning och den sista betalningen gör jag i Maj 2021 om allt går som det ska. Låter som väldigt lång tid, men jag har haft utmätning sedan 2006, förutom vissa omgångar som vid utförsäkringen osv.

Men nu sätter vi igång. Jag går in i en ny tid i mitt liv. Jag hoppas ni alla håller tummarna för att det kommer gå bra för mig. Snälla. Jag kommer aldrig ha bra ställt. Men det kommer göra stor skillnad att inte ha skulder.

Ta vara på er nu!

Du fattas mig Miina

Försöker få bildknappen att fungera. Men det går inte. Varför vet jag inte. Jag tänkte lägga in en bild på när Miina satt på min rygg samma dag som hon blev dålig denna gång. Livet känns inte rättvist. Inte det minsta rättvist alls. För mindre än 2 år sedan så fick Zephyr somna in. Jag trodde aldrig det skulle hända igen så här tidigt med älskade knasbollen Miina. Men det hade inte varit snällt att försöka. Inte alls. Men jag hatar detta.
För en vecka sedan idag så hade vi hämtat henne precis. Hon var trött men ändå. Hon åt. Men inom ett dygn så började helvetet igen. Sorgen går inte att beskriva. Den är vidrig. Hemsk. Jag vill bara störtböla hela dagarna. Men det får Zaphire att må sämre. Visst gråter jag. Men inte hysteriskt. Idag när jag tog mig till gymmet så rann tårarna till och med på bussen. Nästan på gymmet.
Imorgon är det en vecka sedan hon somnade in. Då ska jag tända ett ljus för henne. Imorgon skickar vi även in det sista till Agria. Känns som att jag raderar hennes liv. Ska livet vara så här? När en ljusning kommer så skjuts man ned i det svarta igen.

Hoppas att det går att lägga in bilderna en annan dag. Ska se på film och sedan sova.

Ta vara på er!

Vila i frid älskade Miina *13 april 2014 +10 maj 2016

Älskade Miina fick hastigt lämna oss endast 2 år gammal av sjukdom. Kronisk sjukdom som hon inte tålde behandlingen för. Det är det svåraste beslut man kan ta när det gäller djur, men också det mest osjälviska. Det finns ingen mer smärta där Miina är nu. Och inga kräkningar. Det är vi här hemma som lämnas med sorgen.
Jag har skrivit långa texter nu flera gånger som tyvärr har försvunnit. Jag ska försöka skriva om det igen en annan dag. Men jag klarar inte av det just nu. Inte en tredje gång.


Ta vara på er!

Hjälp oss hjälpa Miina att överleva

https://www.facebook.com/groups/1759486494295867/

Snälla gå med i gruppen och dela, dela dela. Den är offentlig. Massor med kramar

Fungerar inte länken så sök på "Hjälp oss hjälpa Miina att överleva"

Cosentyx (Sekukinumab)

Idag tog jag andra sprutan (penna) av läkemedlet Cosentyx. Jag är så tacksam över att jag får möjligheten att testa detta biologiska läkemedel.
Cosentyx är för min Ankyloserande Spondylit och jag har tidigare haft andra biologiska läkemedel som verkar på lite andra celler än detta läkemedel. Nackdelen med dom andra är att dom inte har gett mig effekt så länge. Max 2 år. Cosentyx, som går på andra celler, hoppas jag fungerar bra och att effekten håller i sig länge. Jag klarar mig inte utan biologiska tyvärr. Jag blir riktigt dålig i lederna.
Nu ska jag ta Cosentyx vecka 0-1-2-3-4 och sedan är det en gång i månaden som gäller.
Jag började känna effekt redan efter första injektionen. Det är nog inte så jättevanligt. Men jag är riktigt tacksam för det.

Håll tummarna nu för att jag tål detta och att det håller effekten. Jag kommer uppdatera om hur det går.

Sovdags nu.

Ta vara på er!

Tears all over again

Tårar. Dessa jävla tårar. Andra kvällen/natten som slutar med tårar. Mängder av tårar. Känner att jag vill ge upp. Försvinna iväg. Men den jävla möjligheten har jag inte ens. Jag är fast. Jag är så jävla fast som man bara kan bli. Det enda jag kan göra för att bli fri är att dö. Och tro mig. Tankarna kommer allt närmare. Livet är inte för mig. Punkt.
Jag vill se blodet rinna. Skinnet dela på sig. Jag har inte skadat mig på över 10 år. Men fan vad jag vill vara där nu. Slippa känna. Dissociera. Försvinna bort. Slippa allt jävla skit.

Äh, skitsamma. Alla ska vi dö. Någongång. Vissa av oss lite tidigare bara.

Från glädje till förtvivlan

Jag var så glad över ett beslut som jag tagit ikväll, men säg den lycka som varar? Så kul ska man inte få ha det tydligen. Jag vet inte om jag orkar mer. Att dom som lever nära mig inte kan ta mig som jag är, det vill säga väldigt jobbig ibland, är så himla jobbigt. Jag funderar på att bara försvinna. Jag var så glad. Men nu är jag nere i helvetet. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer om man inte kan ta mig för den jag är. Då är det tyvärr hej då.

Ta vara på er!

Skriva eller sova det är frågan.

Är ganska trött just nu. Lite less också. Men så är det nästan alltid vid den här tiden på dygnet.
På lördag är det sista april. Maj månad är snart här. Vad ska man säga om det? Jag vet ärligt inte. Men det blir nog bra i slutändan. Synd bara att jag ska till neurologen i maj. Jag är livrädd om jag ska vara ärlig. Men det får man kanske vara. Jag känner att tankarna inte är riktigt med. Det har dom inte varit på ett tag. Kanske har det med mina mediciner att göra? Kanske är det bara mitt minne som är hej och hå med. Det vet man aldrig.
Idag var jag återigen på gymmet. Fick huvudvärk denna gång. Det är inte alls roligt. Jag hatar det. Jag vill liksom bara kunna träna utan att må skit av det som jag gör ibland. Eller ja, ganska ofta.

Nej, jag ska nog kanske sova istället. Jag ska komma med vettigare inlägg, jag lovar.

Sov gott och ta vara på er!

Utanförskap

Alltid denna känsla av att vara utanför. Ett utanförskap som jag känner att jag inte klarar av så länge till. Då blir det tack och adjö och sen får jag bara sörja klart och sedan är det över. Inga mer förhoppningar. Det har jag knappt idag heller. Men jag har besvikelser. Och säger jag tack och adjö så slipper jag den biten iaf. Det skulle vara så skönt att slippa en del i det hela. Jag är väl besvärlig som haltar ibland. Eller som har yrsel ibland. Suckar när jag ska resa mig upp för att smärtan gör att jag låter ibland. Men vad vill ni jag ska göra? Är jag besvärlig? Jag är inte mina sjukdomar. Faktiskt inte.
Jag blir ledsen och jag blir sårad. Men jag får snart inse att det är mitt liv. Jag började med en ny medicin igår. Har ni frågat hur det har gått? Att sticka sprutan med ett medel som blev godkänt förra året i benet och se hur vätskan sakta går in i min kropp. Har ni någonsin varit intresserade av vad som händer vid mina sjukdomar? Inte många gånger nej. Sorgen är stor att jag inte är värd att besöka. För det är så det känns. Det har känts så i många år nu. Jag är inte värt något.

Tårarna rinner och jag vet inte varför det är såhär. Men det är inte värt att vara ledsen så ofta. Och att alltid få veta att man är val nummer 2.

Ta vara på er!

Neurologen all over again

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag varit till neurologen några gånger för utredning av en del konstiga symtom, bland annat domningar lite här och var. Men det har inte blivit någon mer diagnos än Melkersson Rosenthals Syndrom. Det är jag ju självklart glad över. Inget har visat på MS tack och lov. Då.
I augusti så började jag se en fläck i synfältet på höger öga. Denna har blivit lite större och dom har inte hittat någon orsak alls. Jag har gjort alla möjliga undersökningar. Men det har inte visat på något. Däremot så ser man lite förändringar på samma ställe när jag gjorde synfältsundersökning redan i mars 2014. Men man tänkte inte på det då då det var så lite. Men utöver det så har jag fortfarande domningar här och var. Det som tillkommit är att jag har fått domningar i underlivet. Först kändes det som att jag fått framfall. Men det var det inte och det visade sig att känslan kom av att jag inte har känsel i dom yttre blygdläpparna. Jag känner dom inte när jag sitter. Så det känns som framfall. Tack och lov så är det inte konstant. Men det kommer och så sitter det i några dagar eller någon vecka. Riktigt obehagligt. Jag sökte VC efter att jag varit på Kvinnokliniken och det blev direkt en remiss till Neurologen. Jag trodde att jag inte ens skulle få komma dit. Ögonmottagningen har ju redan gjort MR av hjärnan osv osv. Så jag trodde remissen bara skulle gå tillbaka, men det gjorde den inte. Och fredag den 13 maj ska jag dit. Känns riktigt läskigt denna gång. Jag vet inte vad jag har att vänta. En till lumbalpunktion? Det är ju inte det roligaste man kan göra. Men måste jag så måste jag. Men jag hoppas ju att jag slipper så klart. Men den turen tror jag inte jag har denna gång.
Så snälla, håll alla tummar därute. Och håll tummarna att det inte är något allvarligt.

Nu måste jag lägga mig. Jag ska till min reumatolog imorgon.

Ta vara på er!

Vill verkligen blogga oftare

Men det jag har inte orken. Jag hoppas verkligen att jag kommer igång igen snart. Jag ska verkligen försöka. Men med allt som händer runt omkring mig så vet jag inte om jag vill gnälla hela tiden. Men det är ju min blogg så det är ju egentligen jag som bestämmer vad jag skriver om.
Jag försöker verkligen att vara positiv för det mesta. Men det är svårt ibland. Sen har jag svårt att få upp bilder. Jag är lite lat ibland. Men jag ska verkligen försöka mer.

Det kommer nog bli lättare nu. Vi hoppas på det. Eller kanske inte. Jag har mycket framför mig. Men jag skriver mer om det i ett annat inlägg. Vi har en annan dator som jag måste lära mig tangentbordet på. Det är inte alltid så enkelt när man vant sig vid ett tangentbord. Man vänjer sig riktigt snabbt om man använder det ofta.

Jag vill önska er en trevlig söndagskväll och en någorlunda lugn vecka.

Ta vara på er!

Det händer väldigt mycket just nu.

Det är mycket som pågår här just nu. Därav att jag inte bloggat på väldigt lång tid. Det är både positiva saker och negativa. Som alltid nästan.
Positivt är att jag nu tränar på gym en till två gånger i veckan. Jag kämpar verkligen på.
Zaphires knä blir bara bättre och bättre och detta utan operation. Visst, man vet inte vad som händer när hon blir äldre sen. Men det kan man ju aldrig veta egentligen. En annan stor sak har hänt i mitt liv, men det skriver jag om i ett eget inlägg senare.

Negativt är att min kropp gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag får kortisonsprutor och jag har Enbrel fortfarande två gånger i veckan och jag har fått ökat mina smärtplåster till det dubbla. Tyvärr. Men jag ska träffa min läkare den 21/4 och jag hoppas verkligen att det blir en lösning på allt. Jag vill inte behöva ha morfinplåster. Jag vill inte behöva gå och få kortisonsprutor titt som tätt som förstör kroppen tillslut.
Sen är det även Zaphire här med. Hon går ned i vikt. Hon äter som hon ska och mår bra. Men hon går ned i vikt. Proverna som är tagna hittills är normala. Så vi ska tillbaka återigen nästa fredag. Aldrig blir det någon vila. Men det positiva i det hela är att hon mår ju bra. Hon äter som hon ska och hon busar mer än någonsin. Nu testar vi ett nytt foder återigen så får vi se vad som händer där.

Jag fortsätter gå hos min psykolog och jag har mina planer framåt. Men jag är rädd. Jag är livrädd. Men vi får se vad som händer.
Jösses vad med känslor det har varit sista tiden. Glädje, förtvivlan, hopp och sorg. Men det får man ta.

Nej, nu ska jag kila vidare. Det är snart dags att sova. Har en del att göra innan dess.

Ta vara på er!

Bloggtorka

Jag kommer tillbaka. Jag lovar. Men det är så mycket just nu att jag inte riktigt mäktar med. Men jag lovar att uppdatera er snart igen.

Ta vara på er!

Massor

Det händer saker. Det går framåt trots att det är grymt jobbigt emellanåt. Det som är jobbigast just nu är älskade Zaphire. Jag ser hur buset bara lyser i ögonen på henne. Hur det spritter i kroppen. Men hon har ont och börjar hon busa blir hon tillsagd. Miina har det lika jobbigt men utan smärtan. Tänk dig att vara katt. Zaphire fyller 4 i april och Miina 2 år i april. Att då inte kunna busa eller att ens kompis inte får busa med en. Det skär i mitt hjärta. Riktigt hårt. Jag hoppas på att få operation för Zaphire, det går lite snabbare att återhämta sig (vad jag läst och hört) samt att hon kanske slipper artros som dom lätt får utan operation. Jag förstår att hon kommer ha det riktigt jobbigt i början. Och att det kommer vara ännu mer smärta. Vi får se. Veterinären ringer på onsdag.
Sen så har det firats här idag. Jag kommer inte gå in på det riktigt än. Men jag återkommer om det längre fram. Men det blev god tårta och bulle. Jag känner mig i alla fall grymt stolt över att jag står ut.

Smärtan då. Jo, jag fick ju tillåtelse att höja mina norspanplåster till 10 mikrogram/timme från 5. Men det har jag ännu inte gjort. Och jag har faktiskt inte behövt det än. Känns dock skönt att veta att möjligheten finns. Det är så skönt att kunna sova utan allt för svår smärta. Lite kommer jag ju få stå ut med livet ut. Men lite kan jag faktiskt ta. Ska lämna nya prover till reumatologen runt den 22/2 sen så ringer min reumatolog upp mig den 29/2. Får hoppas att mina värden är lite bättre då. Annars ska man nog börja tänka på att byta till ett annat biologiskt läkemedel längre fram.

Igår var det dop för min brorsdotter Peg. Jag hade problem med min Merieres men jag ville verkligen komma iväg. Och det gjorde jag även om jag inte alls var med hela tiden mentalt. Men ibland får det vara så. Jag var ju där fysiskt i alla fall. Träffa släkten. Alltid trevligt. Men så kom ju den ordentliga yrseln tidigt i morse.

Många tankar. Mycket som händer och jag hoppas på det bästa på alla sätt och vis. När det gäller mig, min framtid och självklart katterna.

Ta vara på er!

Orolig

Jag är orolig. Men jag har inte sagt det till någon. Jag ser inte när jag skriver fel. Inte alls. Jag har ryckningar i kroppen när jag blir trött. Jag har haft det jobbigt med yrsel, tryck i huvudet och öronen nu ett par dygn. Men det är mest troligt min Menieres. Jag får trötthetsattacker och ont i halsen. Men jag har egentligen inte ont i halsen. Armarna blir ofta så trött att jag inte orkar använda dom. Det finns säkert en enkel förklaring. Sen stör jag mig allt mer på mitt öga. Men jag kommer vänja mig igen. Jag vill bara få må lite bättre. Men det kanske kommer igen.

Ta vara på er!

Orken tryter

Jag orkar inte mer snart. Jag vill katter som mår bra och får leka. Men eftersom Zaphire Hathaway av korsbandet så får hon inte busa. Miina börjar nu också påverkas av det. En katt på snart 4 år med ett avslitet korsband och en på snart 2 år som vill busa som bara den. Önskar att kunde fixa detta. Men det kan jag ju inte. Ska sova nu, med en tung klump i bröstet.

Ta vara på er!

Evidensia Djursjukhuset Strömsholm - Zaphire

Zaphire
Älskade Zaphire. Hittad i en kompost väldigt ung, vet ej hur många veckor gammal. Men hon var inte 12 veckor. Vid nästan 2 års ålder så fick hon astma. Detta diagnostiserades på Aros Veterinärcentrum (AVC kommer jag återigen förkorta det). Hon mår bra på inhalation av Ventoline och Flutide 2 gånger dagligen. Detta får hon i sig med hjälp av en så kallad AeroKat. Hon har varit frisk utöver sin astma men i höstas började hon få problem med höger öga. Hon knep med det och vi sökte oss akut till Strömsholm en lördag och fick hjälp. Inga konstigheter. Men hon blev inte alls bättre så vi fick då tid till AVC och där var vi några gånger innan det gav sig. Vi vet ännu inte vad det var. Men det har inte kommit tillbaka tack och lov.
Allt har sedan varit frid och fröjd med katterna, förutom deras sjukdomar. I torsdags eftermiddag såg jag att Zaphire haltade kraftigt helt plötsligt. Jag ringde då akut till Strömsholm och vi skulle åka in. När vi kom dit så började problemen direkt. Dom trodde vi med Zephyr, hon har varit död sedan 2014, det tog ett tag innan dom förstod vilken katt vi var där med. Allt var frid och fröjd och en trevlig sköterska kom och hämtade oss för att göra en första bedömning på Zaphire. Sen fick vi sätta oss i väntrummet igen. Hon fick sina astmamediciner för att inte få ett anfall medans vi var där. Hon får sällan det, men stress utlöser det ju oftast.
När vi blev inkallade på ett rum nästa gång så kom veterinären rätt snart. Hon lyssnade på Zaphire och konstaterade att hon inte vågade sedera henne på grund av hennes astma. Hur kan man då gå igenom ett ben hos en katt som har fruktansvärt ont? Det blir svårt. Hon drog lite i benet och då fräste Zaphire till. Jag stod och höll i vid huvudändan men ändå valde veterinären att hämta en munkorg. Zaphire hade inte gjort något utfall alls. Bara fräst för att det gjorde ont. Efter detta väljer dom att gå iväg med henne på röntgen. Dom är snabbt tillbaka med henne och vi får vänta en liten stund på veterinären medan hon granskade bilderna. När hon kom in så sade hon att inget var brutet men att det fanns ett fragment i knät, men att Zaphire hade inte ont i knät. Men ortopeden skulle granska bilderna på fredagen och sen skulle veterinären ringa upp. I hemgångsrådet står följande "Zaphyre haltar på sitt Höger bakben.
Vi har idag röntgat och ser inget uppenbart men vi ska kolla på bilderna mer noggrant imorgon.
Hem idag på strikt vila tills återbesök.
Återbesök rekommenderas innan utsatt behandling alt tidigare om ingen tillräcklig förbättring på 2-3 dagar alt försämring.
Ge Medicinering med metacam enligt recemt med start imorgon (har redan fått för idag)
Lycka till!"
Precis så står det i hemgångsrådet. När veterinären aldrig ringde tillbaka på fredag förmiddag så ringde jag själv till Strömsholm. Hon som svarade skulle forska i det och återkomma. När hon ringde tillbaka så stod det ej ens i Zaphires journal att bilderna skulle granskas. Men det står i hemgångsrådet. Spännande enligt mig. Och förjävligt.

Så igår så hade jag bokat ett återbesök på AVC och fick då träffa en som jobbar med ortopedi. Så fort hon började känna p Zaphire så knakade det i knät. Det där knät som hon inte hade ont i ni vet. Jag trodde det var veterinären som knakade, men det var älskade Zaphires ben. Hon misstänkte direkt korsbandet eller menisken. Men skulle läsa journalen som dom hade beställt från Strömsholm. Dom bläddrar och bläddrar i jorunalen och jag tänker att så mycket har Zaphire inte varit i Strömsholm, vad sysslar dom med? Tänker jag. Tillslut frågar jag om det är Zephyrs journal dom har fått. Och mycket riktigt. Dom har fått Zephyrs. Som jag hastigt fick avliva i juni 2014. Jag vet att namnen är väldigt lika. Men det är ju upp till dom att hålla koll på när dom är födda åtminstone. Zephyr 2008, Zaphire 2012.
Tillslut fick dom rätt journal och även röntgenbilderna. Då hade dom hunnit sedera Zaphire för att kunna känna utan att det skulle göra allt för ont på henne. Mycket riktigt, knät går att dra fram och tillbaka ca 5 cm. Korsbandet är av. Hon som enligt Strömsholm INTE hade ont i knät. Lätt chockad så börjar det sjunka in, Zaphire har haft av sitt korsband. Dom rekommenderar burvila i 2 veckor. Jösses. Det gick inte bra och blev panik med astmaanfall som följd. Så efter att ha pratat med AVC idag så skiljer vi på katterna och veterinären ringer på onsdag i nästa vecka.

Sen innan jag ringde AVC idag så hade jag ett missat samtal från dolt nummer på mobilen. Och ett meddelande var lämnat på telefonsvararen. Jag var då helt säker på att det var att min psykolog blev tvungen att återbuda. Men det var veterinären som skulle ringt i fredags. Hon sa att dom hade granskat bilderna och att dom såg fina ut. Men hon har en förändring på knät, men det orsakar inte smärtan. Så dom räknade det som en stukning. Tänk om jag då var en sådan person som trodde på det? Om jag inte varit till en specialist igår? Då hade jag trott att Zaphire enbart hade en stukning. Men, jag vet och har även sett hur instabilt hennes knä är. Korsbandet är av. Av. Och dom i Strömsholm säger att hon är okej. Jag blev så förbannad att jag ringde tillbaka dit, tyvärr hade ju veterinären gått hem. Men jag var inte snäll och sa att jag inte förstår hur dom kan nästan friskförklara henne när dom knappt känt igenom benet. Korsbandet syns ju inte på röntgen. Jag sa även till henne jag pratade med att jag tycker att det är beklagligt när dom gör så här och det är den tredje katten som dom inte behandlar korrekt för mig. Vet att fler är besvikna på dom. Men ändå. Ja, då skulle veterinären ringa mig på fredag, kanske. Men det finns egentligen ingen anledning. Jag har tappat förtroendet, återigen för Evidensia Djursjukhuset i Strömsholm. Och jag har fått Zephyrs journal makulerad så att dom inte blandar ihop dessa två någonsin igen.
Förändringen Zaphire har i knät har inget med detta att göra, det är det enda som stämmer. Hon har något som heter Dystrofisk förkalkning i knäleden.
Detta är inte okej. Därav att jag delar mina erfarenheter. Jag har Zephyrs historia kvar. Den blir längre. Mycket längre. Den innehåller inte bara kritik. Men dom gjorde ett drastiskt fel på henne så hon hamnade på Intensiven.

Ta vara på er!