Gott Nytt År!

Jag har massor att skriva, men ingen inspiration. Överlag är det bra. Känner mig lite sviken dock. 

Vill passa på att önska er alla ett Gott Nytt År!

Känslor

Jag har haft en bra dag och en riktigt bra kväll. Men, när jag blir ensam efter att ha haft trevligt så blir det mest ångest. Jag klarar inte av alla dessa känslor. Jag önskar att det bara kunde vara bra. Jag har haft en bra kväll, that's it. Men nej, då ska man få ångest när man blir ensam trots att klockan är över tolv. Aldrig nöjd, eller vad?
Jag fick ett år på Friskis & Svettis av mamma i morse. Jag blev lite ställd. Jag hade ju tänkt att börja när jag fått pengar i januari. Men, nu kan jag alltså börja nu. Så det är jag riktigt nöjd med. Har fått lite annat innan med. Som gör det möjligt för mig att börja på friskis.

2 filmer hann det bli under kvällen. Vi såg "Killers" och "The Ward". Sen har vi tittat en del på YouTube och så en massa prat. Det har faktiskt varit riktigt trevligt.

Jag måste egentligen gå och lägga mig. Jag är jättetrött. Men, jag orkar inte. Regnet öser ner ute. Känns som vilken höstdag som helst. Men, det är Juldagen.

Ta vara på er! Och hoppas ni inte har samma känslor som mig.

God Jul

Vill önska er alla därute en fin jul! 

Ta vara på er!

Ingen sömn och Remicade

Sitter och får min Remicadebehandling nu. Snart klart och jag får gå hem. Sömnen infann sig ca 4 timmar i natt. Så jag känner mig rejält sliten. Men, det är ju helg nu. 

Känner verkligen att jag behövde denna behandling. Så tur i oturen att min tand inte gick att dra ut i tisdags. Och att infektionen är borta. Fick okej av min läkare också. Så, nu får vi se om det blir bättre närmsta dagarna. 

Haft trevligt sällskap fram tills för en stund  sedan. Alltid trevligt att prata med folk. Tiden går lite snabbare då. Men om man jämför med dom första behandlingarna som tog 5 timmar, jämfört med nu när det tar max 1.5 timmar. Lite skillnad. 

Nu ska jag slappna av sista tiden det är kvar. 

Ta vara på er!

Yes, jag får Remicade imorgon

Efter allt detta med tandutdragning, antibiotika och sen att tanden inte gick att dras ut har ju gjort att jag inte kunnat få Remicade när jag skulle. Smärtan är urjobbig just nu. Eftersom jag inte kunde få tanden utdragen och jag slutade med antibiotikan i måndags kväll så ringde jag idag och chansade. Och jag fick tid imorgon bitti. Istället för 30/12. Ska bli så skönt att bli av med lite smärta.

Yes!

Ta vara på er!

Tandläkaren idag

Hade en tid för att dra ut min tand i dag klockan 13 hos min tandläkare. Igår sa min mage tack och hej på grund av penicillinet jag åt inför dagens besök. Så, det var med mycket ångest och rädsla som jag tog mig till tandläkaren, tack vara min goa mor så klart, sprang på toa och fick komma in direkt efter det.
Här var jag helt panikslagen. Han tog en röntgenbild på tanden för att se hur rötterna sitter. Och, ja, det gick inte att dra ut tanden. Eller jo, han kunde göra det. Men han föredrog att en käkkirurg skulle göra det. Så jag har tanden kvar. Varit vaken hela natten pga panik och får nu snällt vänta i ca 3 månader. Men jag ska ringa när jag får brevet därifrån och säga att jag kan ta en återbudstid. Måste ju också säga att jag får Remicade.

Just nu är jag helt slut, trots att jag vilat 2 timmar i eftermiddags, men penicillinet gör sig fortfarande påmint. Hatar det verkligen. Önskar jag hade stålmage.
Nu ska jag sova.

God Natt och ta vara på er!

Mitt mående är inte det bästa

Och det kan förklaras av att jag höjde mina antidepressiva den 8 december. Så det har inte ens gått 2 veckor med 150 mg mer i dos på mina antidepressiva. Plus att jag äter Kåvepenin just nu och är så himla trött av dom. Men, tanden dras på tisdag. Sen hoppas jag att det blir lite vila över jul och nyår. Ska visserligen till Reumatologen på onsdag (18/12) och sen få Remicade (förhoppningsvis) den 30/12. Skulle ju fått det också på onsdag. Men det går inte pga tanden.

Jag är så tacksam för era kommentarer. Dom värmer massor. Jag är riktigt dålig att svara på dom. Men jag får inte riktigt till svaren på min iPhone. Safari vill inte som jag vill. Men jag läser dom och dom värmer.

Jag sover hela dagarna. Och det gör mig också galen. Men det är penicillinen, så blir jag alltid. Så jag hoppas det ger med sig när jag slutar och har fått bort tanden på tisdag.
Jag ska försöka vara lite mer positiv, men det är jobbigt just nu.

Ta vara på er!

I am such an ass

Jag är en ond människa. Jag inser det mer och mer. Jag har mycket ångest och är då väldigt jobbig mot den närmaste. Jag är inte värd att behandlas med respekt ens. Och nej, jag har inte offerkoftan på. Jag inser bara att jag är ett stort svin. 

Jag har en del fobier, och ni som har fobier vet hur dom förändrar en. Man är inte sig själv. Man är en enda stor ångestboll som bara vill fly för att undkomma döden (fobin). 

Jag är inte värd vatten ens. Jag vill inte bli omtyckt längre. Jag kommer dra in mig i mitt skal nu. Det är inte värt det här längre. Jag har gått för långt. 

Jag är rädd. Jag känner mig ensam. Fruktansvärt ensam. Ändå är jag inte det. 

Livet börjar rinna ur mig. Jag börjar känna mig färdig. Jag är för elak, för ego. Ett för stort arsel med andra ord. 

Får se om jag fortsätter uppdatera bloggen. Vi får se. Facebook är inaktiverat och jag skiter i allt. 

Ta vara på er!

Besöket hos Adina, och lite annat

Jag var ju till min läkare på psyk i onsdags. Vi diskuterade bland annat ECT, som hon inte tror att jag får. Jag levde på hoppet där, men har ju så mycket med det fysiska som måste tänkas på. Sen så har jag ju förändringar på mina EKG:n. Så hon skulle skicka förfrågan till medicin om det är så att narkosen kan vara skadlig med dom förändringar jag har. Man sövs ju ned 3 gånger i veckan när man får ECT. Men det skulle komma en läkare som är specialist på ECT den 16 december som hon också skulle prata med. Det får i så fall bli han som säger nej. Han vet ju vilka det hjälper på också. Kanske jag inte är en typisk patient för ECT?
Vi vet inte riktigt. Men, jag frågade att om jag inte får ECT, går då mina antidepressiva att höja? Jag äter Aurorix, en gammal antidepressiv, en s.k MAO-hämmare. Och jag äter 600 mg som är maxdosen enligt fass. Men, det går att höja till 900 mg. Så igår gjorde jag en höjning med 150 mg på kvällen. Äter nu 300 mg på morgonen och 450 mg på kvällen. Om det går bra så ska jag äta 450 mg även på morgonen. Så får vi se om jag mår bättre av det. Kanske, bara kanske behöver jag inte ens ECT om höjningen gör mig bättre.

Sen i måndags ringde min öronläkare. Jag passar inte in i studien med latanoprost som påbörjas nu för Meniéres sjukdom. Men jag skulle få SPC-Flakes. Så hon skulle prata med dietisterna. I torsdags ringde hon tillbaka. Då är det så att dietisterna bara skriver ut det vid Crohns sjukdom. Så min läkare skulle skriva ut det istället.
Det går inte på högkostnadsskyddet, men man får det subventionerat. Och här i Västmanland är subventioneringen 70%. Ett paket utan subventionering kostar 129 kronor och räcker för mig i 4,5 dagar. Så, det blir lite dyrt ja. Men, det blir betydligt billigare när dom skriver att man behöver det. Så nu ska jag få det i alla fall. Så det känns skönt. Kan tydligen hjälpa mot dom flesta av mina besvär, inte bota eller så. Lindra. Men jag får det för min Meniéres.

Nej, nu ska jag blanda dipp till kvällen.

Trevlig helt och ta vara på er!

Ögonbryt

Ja, jag kom inte på en bättre rubrik. Det handlar om mina ögon, som inte samarbetar för fem öre. Var till min ortoptist idag på ögonmottagningen för att jag känner att mina ögon är ansträngda. Jag skaffade nya glas i juni. Då var dom jättebra. Progressiva. Med prismor inslipade i glaset eftersom jag skelar litegrann. Är opererad 3 gånger för skelning när jag var tonåring. 

Men nu har ögonen verkligen fått ett bryt. Dom kan inte slappna av alls. Utan när hon mätte idag så åkte ögonen iväg all världens väg in mot näsan. 

Nu ska jag testa att droppa ögonen med pupillvidgande på måndag kväll och tisdag morgon så ska jag tillbaka så får vi se om ögonen klarar av att slappna av av dom. 

Gör dom inte det så sätter vi på tillfälliga prismor för att se om det ändrar sig igen. Kan ju inte gärna skaffa nya glas var fjärde månad. 

Imorgon ska jag till min psykiatriker. Hoppas på hjälp. Ja, hon är ju bra. Så hjälp får jag ju. Men vad vet jag ju inte än. Vi ska i alla fall diskutera ECT. 

Ta vara på er!

600

Med detta inlägg firar jag 600 publicerade inlägg! Kanske inte så mycket. Men massor för mig.

GOD NATT!!!

Huvudvärk som aldrig verkar ge med sig

Haft huvudvärk bra många dagar nu. Drygt som attan då jag mår dåligt av alla värktabletter jag tar. Även paracetamol.
Jag känner dock att det kommer från nacken, eller snarare känns det från ryggraden mellan skulderbladen. Vet inte om jag hade förändringar så högt upp, men tror jag behöver be om en ny magnetröntgen. För det smäller till där varje gång jag böjer mig framåt. Tyvärr tar inte Remicadebehandlingen denna smärta, så jag antar att det inte är inflammation. Kanske en förslitning? Skulle behöva ringa min sjukgymnast på reumatologen och be om en tid för det. Men, det drar jag mig för. Har tid hos min läkare på reumatologen den 18 december. Och jag får väl stå ut tills dess i alla fall.

I torsdags var värken så jobbig att jag tog OxyNorm på dagen och sen en natten mot fredagen. Jag fick dom i februari när min reumatism var hemsk, innan vi höjde dosen med Remicade. Åter till OxyNormen, jag blev konstig av dom och sov riktigt oroligt. Och det vet jag att man kan göra av vissa tabletter, så i fredags gick jag in på Fass.se för att se om det stod något om orolig sömn. Då har dom ändrat bipacksedeln sedan jag fick dom, och det står att man bör undvika att ta dom om man äter MAO-hämmare och 14 dagar efteråt. Mina antidepressiva är MAO-hämmare, Aurorix. Och det här stod det ingenting om i februari när jag fick dom. Bipacksedeln ändrades 25/2 2013. Och jag fick dom i början av februari.
Jag vet, och har valt att fortsätta med Aurorix, att man inte får äta vissa preparat. Speciellt värkmediciner. Men OxyNorm hade jag ju då. Så jag måste ta upp det här med min läkare på onsdag när jag ska dit.

Nu är klockan mycket. Tänket lägga mig på spikkudden innan sovdags.

Ta vara på er! Och, jag försöker ta mig ur deppträsket. Men, det går långsamt.

Slut

Jag vill ha ett slut på det hela. Ett armageddon. End of an Era. Finito.
Jag är inte nöjd alls. Jag gråter och mår dåligt. Har yrsel och fejkar att jag är glad. Inte alltid. Inte gentemot mamma. Men ofta annars.
Jag är sjuk just nu och mår bara dåligt. Att ligga så mycket som jag gjort igår och idag gör min kropp illa. Men jag är yr om jag sitter/står för länge. Hoppas jag blir piggare snabbt. Men, det lär jag inte bli.

Jag vill bara att det tar slut

Tandläkaren

Var hos tandläkaren idag för att laga ett av två hål. Jag har haft ren och skär panik över detta. Jag vet inte varför. Men min rädsla blir värre och värre för varje gång jag går dit. Han är hur trevlig som helst och duktig. Men det är ändå hemskt. 

Idag så var jag som sagt panikslagen. Men hade tid klockan 08.00 i alla fall. Så slapp gå nervös hela dagen. 

När han började trodde jag att jag skulle dö. Kände inget. Så det var inte det. Men vattnet åker med i halsen. Jag kan inte andas med näsan så jag trodde jag skulle  kvävas. Tyvärr så var hålet djupt och nerven syntes. Så han lade på bakteriedödande och sen lagning. Ska tillbaka med den tanden om ca 6 veckor för att laga den ordentligt när nerven dragit sig tillbaka. 

Men, har ju ett hål till som ska lagas den 6 december. Hoppas inte det är så djupt. Tror inte det. Haft mer problem med den som jag tog idag. 

Så går det när man inte går till tandläkaren. Var där senast 2007 och jag vet inte hur jag ska ha råd med detta. 

Nu ska jag äta. 

Ta hand om er!

ECT

Idag har jag pratat med min läkare om att jag vill ha ECT. Alltså Elchocker. Vi bestämde att jag ska komma dit på ett besök innan vi tar ställning till något. Jag måste komma ur denna svacka som aldrig ger sig. Jag gör ingenting, jag orkar ingenting och jag gråter väldigt mycket.
Många tycker nog att ECT är något hemskt och skrämmande. Men JAG har bara goda erfarenheter av det. ECT räddade mitt liv.

Visst kan man gå på med en massa mediciner. Men jag har en antidepressiv som inte går att blanda med andra. Och jag vägrar sluta med den. Den fungerar, nu är det bara att jag måste komma igång. Få en kickstart efter allt negativt som varit. Och jag känner att det rätta för mig är ECT.

vi får se om jag får det. Om jag är en bra kandidat för det. Men, jag får vänta på besöket.

Jag vill med detta önska er en trevlig torsdagskväll.
Ta vara på er!

Samtal med Lena

Idag har jag varit på samtal hos min kontaktperson på psyk. En underbar sjuksköterska som heter Lena. Jag har "känt" henne sen jag var inlagd mycket inom psykiatrin. Då jobbade hon på den avdelning jag var på mest. Oftast var hon min kontaktperson där med. Nu jobbar hon på mottagningen och det var riktigt skönt att prata med henne idag. Jag behövde verkligen det. 

Min kurator jag hade, som också hette Lena, slutade när dom gjorde om mottagningarna. Hon jobbar dock kvar. Men inte som kurator. 

Så nu har jag den andra Lena. Mig spelar det ingen roll vilken titel personen jag pratar med har. Inte alls. 

Vi pratade lite om en behandling som jag tänkt på och hon skulle skriva lite till min läkare så hon vet lite hur jag tänker när hon ringer på torsdag. Hoppas jag får igenom detta nu. 

Jag skriver mer om det efter torsdag. 

Har även en annan sak att ta upp. Men jag väntar samtal från USÖ, Universitetssjukhuset Örebro. När jag pratat med dom skriver jag mer vad det handlar om. 

Ta vara på er, och god natt!

Fransarna har lossnat

Mina ögonfransar har lossnat nästa helt. Eller ja, nästan alla kanske jag ska skriva. Det är inte särskilt vacker samtidigt som ögonen känns som grus och känns superkänsliga. Jag vet att ögonfransarna gör så att man inte ska få så mycket skräp i ögonen. Att dom finns där som skydd, inte att vi ska se snygga ut. Hoppas dom kommer tillbaka. 

Dags att sova. Ta vara på er!

PS. Om ni lägger märke till något grått i mitt öga så är det ärr efter skelningsoperation. 

Influensavaccin

Idag var jag och tog vaccin mot influensan. Det är 3 flunsor som går i år. En av dom är svininfluensan. Den vill jag verkligen inte ha. Jag är ju inte direkt frisk kroppsligt, så jag är livrädd att få komplikationer av influensan. Jag fick den som riskpatient. Men inte pga mina mediciner. Utan för att jag har astma. Den tänkte jag inte alls det minsta på. Faktiskt inte. Men det är nog för att jag bara har problem vid starka dofter och ansträngning.
Så nu får vi se om jag reagerar på vaccinet. Hoppas inte på det.

Imorgon ska jag klippa mig. Det är väl vad som händer denna helg. Nästa vecka är fullt upp.

Ta vara på er och trevlig helg!

The Gates Of Hell

Knackar på helvetets portar. Släpps inte in. Kanske är det bra? Kanske är det dåligt. Jag vet inte. Är i något slags mellanland just nu. 

Varken glad eller ledsen. Inget alls. Tittar mycket på film och sover på soffan. Sängen kommer vara riktigt skön när jag återgår dit. Just nu är soffan skön. 

Filmen jag tittar på nu är riktigt dålig. Ger nog upp den för att sova. 

Ta vara på er!

En vecka utan inlägg

Tiden går. Jag hänger med. Men inte mer än så. Jag ligger i sängen. Ja, inte nu, nu ligger jag i soffan. Gör inte så mycket mer. 

Vi var till pappa på fars dag jag och mamma. Det var mysigt. Träffa Elin och Oscar var med mycket trevligt. En del i syskonskaran. 

Men idag så är jag låg igen. Jag gråter väldigt mycket och jag orkar ingenting. Och då menar jag ingenting. 

Ska träffa min kontaktperson inom psykiatrin på tisdag nästa vecka. Sen på torsdag nästa vecka så ringer min läkare från psyk upp. Tänkte föreslå ECT-behandlingar. Dock ej som inneliggande patient. Men jag kommer inte ur denna onda cirkel som jag varit i i snart ett år. Den blir bara värre och värre också. 

Har fått ECT förr. Och det hjälpte mig bra med bara några få behandlingar. Visst, man måste sövas 3 dagar i veckan. Men jag vill helst bara ha 6 behandlingar. Det klarade jag mig på sist. Och det var 2005. 

Jag måste bara bryta den onda cirkeln. Och jag vet inte hur annars. 

Nu måste jag försöka sova. 

Ta hand om er!

Varför ska jag vara så känslig?

Jag hatar verkligen mitt psykiska funktionshinder som gör att jag är så fruktansvärt känslig. Jag tar åt mig av minsta lilla. Gråter för ingenting. Eller jo, det är ju stort för mig.
Som till exempel när någon tar bort mig från Facebook utan att skriva något, ingenting. Då gör det så ont i själen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har mått väldigt dåligt på sista tiden. Och jag vet inte hur jag ska hantera det, så jag har skrivit ut det. Att jag är ledsen. Att jag mår dåligt och inte orkar med alla diagnoser jag har. Man hamnar i en kris när man får en fysisk diagnos, likaså om man får en psykisk. Nu har jag haft oturen att få en om året. Senaste för inte ens 2 veckor sedan. Vad vill ni jag ska göra? Hålla tyst? Gräva ner mig i en grop och inte yppa ett ord?
Men jag är inte den sortens människa. Men jag trodde att ens vänner, som man stöttat skulle finnas kvar. Och då menar jag inte läsa allt jag skriver eller kommentera. Men inte heller att välja bort mig.

Min vänskapskrets blir bara mindre och mindre. Vet inte vad jag ska göra? Sluta vara mig själv? Spela ett spel? Är det bättre? Ja, kanske det. Vi får se.

Jag har i alla fall haft en bra dag idag. Till nyss. Men i alla fall. Varit på stan med en vän och ätit lunch och sen åkte jag och mamma en sväng och shoppade lite.
Ska strax sova. Om det går.

Ta vara på er!

Stirrar framför mig

Hamnar i läge av apati. Men ändå inte apati. Får en känsla av hur ska jag klara detta. Men det gör jag ju. Måste gråta, men då får man ju huvudvärk, som jag haft hela dagen. Ond cirkel det där. Kvällen har dock varit bra. Inte gråtit nå direkt.
Imorgon blir det stan en sväng med en kompis. Lite lunch och så. Får se om jag stannar kvar där sen. Eller om jag åker med hem.
Är jättetrött och jag stirrar framför mig. Rakt ut i luften och jag vet inte hur jag ska orka ta mig till sängen.

Imorgon kanske blir en bättre dag. Ta hand om er!

Jag vill helt enkelt inte.

Det måste vara fruktansvärt svårt att förstå. Men jag vill inte leva. Jag vill inte ha detta liv som jag har nu. Jag vet att jag är väldigt negativ. Men ta då mitt liv för en vecka eller två. Jag vill inte och jag orkar inte. Jag är en stor skithög som bara gör en massa saker fel. Jag orkar inte med att vara social. Jag orkar inte prata i telefon och jag orkar inte vara vaken.
Idag har jag gråtit hela dagen. Inte kvällen, men den slutade i tårar.

Jag vill skära mig. Jag vill ta en överdos. Jag vill inte kämpa mer. Jag vet att jag inte kommer göra dessa saker. Men ändå. Bara tankarna är jobbiga. Vill bara skrika rakt ut. SKRIKA HÖGT! Vråla rakt ut att jag inte vill mer. Ge mig lättnad. Snälla. Snälla jag ber dig, vem jag nu ber till. Låt mig få må bättre snälla.

Jag tittar på mina katter och gråter. Dom har allt, men jag känner mig ändå som en värdelös matte. Innerst inne så vet jag att dom har det så bra som bara dom kan ha det.

Jag gör illa dom jag älskar och jag orkar inte med skuldkänslorna. Jag är djupt nere i helvetet just nu. Och jag kan inte sätta fingret på varför. Jag har ingen aning alls. Jag vet inte hur jag ska komma ur denna onda spiral av tankar och ångest.
Egentligen så vill jag bara vara i fred. Inte behöva tänka på nå alls. Ligga i sängen och inte behöva gå upp. Inte gå på toaletten, inte äta, inte bry mig om något alls.
Jag vill knarka. Jag vill supa. Jag vill bort, bort, bort. Snälla ta bort mig.

Ta vara på er!

The Unnamed Feeling

Ibland vet jag inte varför jag mår som jag gör. Ja, visst, jag har fått en ny diagnos och det har hänt en del annat. Men jag kan inte helt hundra sätta fingret på varför jag bara vill gråta.
Därför passar denna låt så bra in.
Jag är så extremt tacksam för min fina familj. Och mina bebisar (katterna). Visst tycker jag det är drygt när Zaphire klampar omkring på mig om nätterna. Men, egentligen så tycker jag det är underbart. Jag försöker kämpa mig uppåt hela tiden. Sakta, sakta, sakta.
Under hela sommaren har jag varit isolerad, inte vetat varför jag svimmar och blivit ombedd att helst inte gå ut ensam. Och så har det varit. Och nu ska jag försöka leva som vanligt. Eller ja, som vanligt för mig. Det är inte som alla andra. För jag har typ 10% energi. Men, jag försöker i alla fall. Jag fattar inte varför jag är så extremt trött. Det är inte normalt att känna sig så här energilös. Visst, jag har ju anledningar. Jag vet. Men jag vill inte ha det. Jag vill inte ha anledningar. Jag vill kunna jobba som alla andra. Jag vill kunna orka vara social. Vara 33 år gammal. Inte 100!!!
Men, jag försöker. Det gör jag verkligen.

Lyssna på låten. Tänkt efter och bry er om varandra.

Ta hand om er!

Sorgen

Jag pratar inte så mycket om sorgen. Den enorma sorg jag har inom mig. Eller jo, jag säger att jag är nere. Men det här är riktig sorg jag pratar om. Det har liksom blivit lite för mycket på senaste tiden.
Visst, jag har ju velat veta vad som felas mig. Men, att det skulle vara ett kroniskt syndrom trodde jag inte. Trodde mer på typ Borrelia eller något som gick att bota.
Visst, det är inte alltid man får tillbaka besvären av Melkersson-Rosenthals Syndrom. Men, jag har fått tillbaka besvären flera gånger. Så det kommer troligen inte försvinna. Jag kommer ha mina skov med ansiktsförlamningar och svullnader i ansikte och läppar. Visst, det dör man inte av. Men det är riktigt jobbigt att ha det.
Sen att veta att man har 5 kroniska sjukdomar och sen diskbråck på det. Nja, nu börjar det bli lite mycket va?

Sen är det en del problem i familjen också. Jag är så tacksam för dom jag har. Och då speciellt mamma. Självklart är det ju fler jag är tacksam över. Och ni vet vilka ni är, om ni läser. Sen finns det ju tyvärr dom som beter sig mindre bra. Som gör sorgen ännu större. Men, tiden läker vissa sår.

Sen har jag ju såklart Zephyr och Zaphire också. Åh vad jag älskar dom. Nu skulle bara veta.
Har dock börjat träna lite. Kört Step Up hemma 30 minuter i söndags och idag. Tänkte försöka köra varannan dag. Dock får jag så grymt ont i huvudet av det. Musklerna i nacken vill inte. Men vad gör man inte?! Ska försöka komma igång med promenader också. Men, det törs jag inte riktigt göra ensam än.

Nej, nu är det dags att gå och lägga sig. Orkar inte det egentligen. Men man måste ju.

Ta vara på er!

Melkersson Rosenthals Syndrom

Jag har ju som jag tidigare skrivit i bloggen varit inlagd på Neurologen för utredning av mina svimningar och ansiktsförlamningar med mera. Jag skrevs in i tisdags och ut i torsdags. Då stod jag inte ut längre.
På tisdagen var det egentligen bara ett EKG som gjordes, och det påvisade en del förändringar. Så på onsdagen fick jag ha telemetri (hjärtövervakning) fram till torsdag lunch. Så nästan ett dygn hade jag den.
Det var ett helvete att vara inlagd. Jag har nog aldrig sovit så dåligt eller varit så hungrig tidigare. Maten var hemsk och ja, sängen likaså.
I torsdags så ville jag verkligen åka hem, men dom ville att jag skulle vänta på kardiologen som skulle komma på torsdagen eller fredagen. Jag hade tid på reumatologen i torsdags klockan 13.00 för Remicadebehandling och jag fick tillåtelse att gå. Under den tiden hade tydligen kardiologen varit upp. Ja, då trots att jag hade sagt när jag skulle vara tillbaka. Dock var den en läkare som jag träffat tidigare, så han var väl medveten om vem jag var. Bland annat så var det han som skickade remiss för ultraljud av hjärtat i augusti. Jag har förändringar på mitt EKG och pulsen ökar ibland. Men det är inga farliga förändringar. Det är inget som orsakar mina svimningar och jag kommer inte falla död ner av det.
"Min" läkare från neurologen kom till avdelningen och pratade med mig. Hon hade räknat med att ha mig kvar ca 1 vecka. No way in hell. Så kul är det inte. Men vi pratade fram och tillbaka och kom fram till att eftersom undersökningarna för svimningar inte visar att det är hjärtat eller epilepsi, så är det så kallade funktionella svimningar. Det beror bland annat på stress och så. Det är ingenting man fejkar. Utan det är kroppens sätt att säga stopp.
Däremot så visade det sig att mina återkommande ansiktsförlamningar och svullnader i ansiktet är ett ovanligt neurologiskt syndrom som heter Melkersson Rosenthals Syndrom. Bilden ovan visar hur jag är svullen om kinderna och underläppen är mycket större än normalt, samt att den är ilsket röd. Höger ansiktshalva hänger lite också om man tittar riktigt noga.

Jag är riktigt förkrossad och bekymrad. År 2011 fick jag diagnosen Ankyloserande Spondylit. 2012 Mb Meniérès och i år, 2013 Melkersson Rosenthals Syndrom. Vad kommer sen? Är det över nu? Sedan innan har jag Diabetes typ 2 och Diskbråck. Räcker det inte nu?

Nä, det är väl dags att sova. Om det går.

Ta vara på er!

Vet inte vart jag ska börja

Så kanske lika bra att jag inte skriver nå? Sitter och får Remicade på reumatologen. Fortfarande inskriven på neurologen och det gör mig galen. Jag och sjukhus går inte i hop längre. Sover som en kratta. 

Får berätta mer när jag väl sitter vid datorn. Det är en del att berätta. 

Ta vara på er!

Installerad

Då var man installerad på avdelningen. Redan kört en svimning. Det är ju positivt. Fick snabbt ett rum efter det. Satt i dagrummet innan. Är inte inskriven än, men blir nog det snart. 

Har ett mysigt rum med utsikt. Tyvärr så regnar det nu. Så tittar på höstrusket. Känns dock okej nu när jag väl är här. Får se om jag får träffa läkare idag eller inte. Det visste hon inte. Men det blir bra i slutändan. 

Ta vara på er nu!

YOLO

YOLO är ett av dom larvigaste uttryck jag vet. Känns så fjortisaktigt att jag skäms när jag ser det på vissa bloggar. Till exempel hos en storbloggare som faktiskt är över 20 år.
YOLO står för You Only Live Once. Skriv ut det det. Likaså OMG är en förkortning jag avskyr likamycket. Som "OMG, den där killen kollade på mig". Ja, säger en fjortis det. Helt okej. Men en vuxen människa? Dock tycker jag YOLO är snäppet värre.
Jag kanske är gammaldags av mig som inte hänger med i svängarna. Men, jag kan faktiskt erkänna att första gången jag såg YOLO så visste jag inte ens vad det betydde. Jag fick googla det. Och tycker ändå jag hänger med rätt mycket i vad som händer. Men, det är väl helt enkelt inte "min kopp te".

Nej, jag orkar inte skriva så mycket vettigare. Tisdagen närmar sig med stormsteg och jag börjar bli livrädd. Men, den dagen kommer att komma. Dagen när jag blir utskriven kommer också att komma. Så det blir nog bra i slutändan.

Ta vara på er! Jag vet inte när jag skriver nästa gång. Kanske imorgon. Eller kanske på tisdag. Eller om en vecka. Vi får se.

Ta vara på er!

SPC Flakes och Salovum

Idag började jag med SPC Flakes, som är ett havre som är specialprocessad. Dom är bra mot bland annat tarmbesvär som UC och Mb Crohns. Men även mot Mb Meniérè. Nackdelen är att jag ska äta 100 g/dag och en förpackning innehåller 450 gram. En förpackning kostar mellan 95-125 beroende på vart du köper den. Dock kan man få det på recept av dietist och då betalar man reducerat pris. Jag vill verkligen testa detta, om det fungerar.
Sen så har vi Salovum, som verkar vara ett undermedel.
"Salovum® är en produkt baserad på Äggulepulver B221® som är en form av exogen
tillförsel av höga halter av protein AF. Salovum® används bl a i akutskeden eller vid initial
behandling av patienter med förmodat låga AF-nivåer.
Antisekretorisk faktor
(AF) är ett protein som finns naturligt i kroppen." Från Salovum Faktablad.
25 doser Salovum kostar 2100:- ungefär. Dom pengarna har inte jag. Det kan man med få till reducerat pris av dietist om det är så att man anses vara behjälplig av detta. Imorgon ska jag ringa ÖNH och prata om detta. Jag har fyra påsar. Så, jag får försöka skynda på det hela.

Ta vara på er!

The Fox

Jag kan verkligen inget annat än att älska den här låten. Jag vet inte varför, men jag älskar den verkligen. Det som inte skulle bli en hit, blev en hit. Hörde den första gången igår morse på reprisen av Ellen Show.


Helt underbart. Jag skrattar varje gång. Mitt i allt elände så kan jag fortfarande skratta. Och jag gör det gärna till Ellen DeGeneres. Hon är fantastisk.

Ja, detta är alltså ett inlägg om Ylvis och låten The Fox. Trött? Jaaa, men kul är det ändå.

"And the fish goes blub" Haha.

Ta hand om er!

Nästa vecka är det dags

Dom ringde idag från ASN, avdelningen Akut Stroke och Neurologi. På tisdag nästa vecka läggs jag in under några dagar. Jag vet inte alls vad som kommer att ske. Hur många dagar det blir. Jag vet inget direkt alls. Annat än att jag läggs in den 22/10 och att jag ska vara där ca 14.00. Ska ju Remicade nästa vecka också, men det skulle inte vara några problem trodde sköterskan på ASN. Så jag hoppas verkligen jag kan smita iväg en kortis (ca 1.5 timme) för att få min behandling. Annars får jag skjuta på den 1 vecka. Måste jag det så måste jag ju det. Det här går före.

På måndag har jag även fått tid till veterinären igen med Zephyr. Hon har haft det riktigt besvärligt förra vecka med förstoppning och jag har fått ge paraffin några gånger och utan direkt effekt. Så nu får vi se vad dom säger på måndag. Jag funderar om det är hennes jättepäls som sätter käppar i hjulet för hennes mage. Vi får se.

Helt slut idag efter tandläkarbesök och det gick faktiskt bra. Jag har 2 hål, varav 1 i en gammal lagning. Så nu blir det att borra. Huvva. Men, det är 6 år sedan jag var till tandläkaren innan detta så, 2 hål kan jag ta. Speciellt eftersom 1 är i en gammal lagning. Det jag trodde var ett hål, det var "bara" förslitning i emaljen. Absolut inge karies. Sen ska jag använda flux eller dentan varje kväll. Så det är bara snällt att göra det.

Träning imorgon, så dags att sova.
Ta hand om er!

Detta med diagnoser

Vissa tycker inte det är viktigt med en diagnos. Medan andra tycker det känns bättre när man vet varför det är si eller så. Jag har tyvärr en helt hög med diagnoser. Och det känns tyvärr inte som att resan är över än. 

Mina diagnoser är

-Diabetes typ 2 (fick den redan när jag var 25)

-Emotionell instabil personlighetsstörning (har dock inte alla kriterier för den diagnosen längre, men jag kommer alltid vara känslig)

-Astma

-Diskbråck

-Ankyloserande Spondylit

-Menieres sjukdom 

Det är en del av mina diagnoser. Jag hoppas verkligen inte det blir fler. Men man vet ju aldrig vad som händer när jag läggs in på neurologen. 

Nej, dags att tänka på refrängen för det är tandläkarbesök imorgon. 

Ta vara på er!

Nattågngest

Jag har numera väldigt svårt för att gå och lägga mig. Jag är trött och vill sova, men samtidigt så vill jag inte ha en ny dag. Låter det konstigt? Vet inte varför jag känner så just nu. Och har gjort det ett tag. 

Sen är jag inne i en drömperiod så då blir det ännu värre. Inga direkt jobbiga drömmar, men jag tycker inte det känns som att jag sovit om jag minns drömmarna. Jag vet att man drömmer varje natt. Men man minns inte alltid drömmarna. Tack och lov. 

Hoppas ni haft en bra dag.

Dags att försöka sova. 

Ta hand om er!

Sårad, ledsen och allmänt ja...

Orden "Jag finns här" betyder inte alltid det har jag märkt. Visst, vid något tillfälle har jag sagt det för att sedan bryta det. Men genom att skriva eller säga det till personen. 

Allt är komplicerat och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Det har med familj/släkt/vänner att göra. 

Av vissa saker är jag djupt sårad. Att man inte betyder mer? Jag vet inte hur mycket jag ska skriva här. Hur öppen jag kan vara? Hur öppen jag vill så klart, min blogg. Men, jag är inte den som skriker öppet att den och den har varit dum. Jag gör inte så. Vill inte vara sån. Kanske ska bli? Kanske jag mår bättre av att säga till på skarpen. Sigh!!!

Ta vara på er!

Behöver Remicade

Ett inlägg till tänker ni nu kanske? Ja, jag vill inte blanda in detta i allt annat. Men, det börjar kännas att det är dags för Remicade snart. Dock har det bara gått 6 veckor imorgon. Så, 2 veckor kvar till nästa behandling. Ska höra om dosen går att höja, eller om jag kan få behandlingen lite oftare. Man kan få den var 6:e vecka också.
Jag har 300 mg och maxdosen är 400 mg. Så det går att öka. Men, vi får se. Jag ska stå ut till den 24:e och sen ska jag prata med dom då.
Annars så är det en toppenmedicin enligt mig. Veckorna efter så mår jag så mycket bättre med smärtan. Dock blir jag inte piggare på den tyvärr. Så tröttheten kommer nog finnas där. Alltid.

Ni som inte vet vad Remicade är så är det ett biologiskt läkemedel. Och just Remicade är en chimär antikropp, så den innehåller antikroppar från möss och människa. Medan dom andra enbart har antikroppar från människa. Remicade godkändes i Sverige 1999 tror jag det är. Och det får man mot reumatiska sjukdomar, Crohns sjukdom och ulcerös kolit. Det ges i dropp var 6-8 vecka.
Tyvärr så sänker den immunförsvaret och det på sikt kan ge cancersjukdomar. Men, så är det med alla mediciner som sänker immunförsvaret.
Varje gång jag ska till tandläkaren så behöver jag ta antibiotika förebyggande. Så, det är inte så roligt. Samma med influensavaccin, det bör jag ta varje år. Många är ju emot det. Men, jag tar det. För man kan bli riktigt sjuk om man har otur.

Ta vara på er!

Hur kommer man upp?

Den där kvicksanden gör att jag sjunker till och från. Och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Jag håller huvudet ovanför, men inte mer. Jag försöker glömma vissa personer. Hoppas att inte träffa på dom. Hur ska jag då göra? Vända om och gå? Lättast vore att flytta härifrån. Jag vill inte bo i Västerås mer. Men jag kommer ju ingenstans. Sitter fast där jag sitter. Sen vill jag ju självklart att mamma ska flytta med i så fall. Och det lär aldrig hända.
Jag vet inte riktigt vart jag skulle vilja flytta, och jag förlorar ju den delen av vården som är bra. All vård är ju inte bra. Men har ganska så bra läkare just nu. Och flyttar jag så är det inte självklart med biologiska läkemedel mot min AS.
Sen mitt hår. Fy, vad jag lider av att jag klippte av mig det. Hoppas det växer snabbt. Vill kunna göra mer än en och samma frisyr. Mådde bättre när jag hade längre hår. Nu sitter ju inte allt dåligt mående i håret. Men, det gör att jag känner mig ännu mer osäker.
Som sagt, jag vet inte hur jag ska komma upp ur denna spiral. Vill bara vara glad. Men jag är inte glad. Tacksam är jag dock. Men, ja allt är så svårt.

Ta vara på er nu!

Inläggning Neurologen

Min neurolog ringde tillbaka redan idag. Tidigare än jag räknat med. Hon sa i slutet på veckan, i början på nästa. Men, jag kommer alltså att läggas in på våran neurologavdelning så fort det finns plats för mig. Inom en månad trodde läkaren. Då får vi hoppas att jag har en dålig period med ansiktsförlamning och att jag sväller i ansiktet. Det liksom kommer och går. Sen blir det säkert en del undersökningar också. Blir inlagd ca 1 vecka.
Känns både jobbigt och skönt. Det händer något. Dom tror på mig. Jag behöver inte börja med Lyrica.

Ville bara skriva detta. Jag återkommer så snart jag orkar. Eventuellt imorgon (idag).

Ta vara på er!

Telfontid med neurologen idag

Idag har jag haft telefontid med neurologen. Det gick väl sådär och inga fler svar fick jag. Hon hade inte fått brevet min psykiatriker skrivit. Men, hon hade läst min mammas mail. Det vart ju sagt när jag pratade med henne den 8 september att jag skulle börja med Lyrica igen, för att se om jag slutade svimma. Jag fick inte fram att jag inte klarar av att äta Lyrica igen. Sen kom det heller inget recept.
Pratade med min läkare på psyk om det och hon tycker man bör utreda mer innan man tar för givet att det beror på att jag slutat med Lyrica i april månad. Den är ett helvete att sätta ut också. Arg blev jag av den med. Det är något jag märkte när jag slutade med den, att jag inte var lika arg.
Vi pratade om hur det såg ut i släkten med olika sjukdomar och ja, det var det. Hon skulle rådfråga en kollega och återkomma i slutet på veckan, allra senast i början på nästa. Så, det blir mer väntan.
Jag får panik över den eviga väntan.

Men, nu är det dags att sova.

Ta vara på er!

Yrselrekord

Jag lider ju av Mb Menieres. Som är en yrselsjukdom. Mina anfall när väl yrseln börjar brukar hålla på i 6-8 timmar. Men innan det kan jag ha lock för öronen i flera dagar som lättar när väl yrseln kommer. Vaknade natten till i förrigår med yrsel. Men somnade om. Dock så stannade yrseln i över i dygn. Igår vid 11 var den fortfarande kvar. Sov en stund till och sen var det bättre. Dock så är jag helt färdig. 

Orkade dock gå en sväng på stan igår men idag är jag ännu mera slut. Har varit vid mormor och morfars grav då mormor skulle fyllt 80 år idag om hon levt. Kan inte förstå att hon varit borta sedan 1996. Känns som igår. 

Fick en värmefilt av mamma idag också. Den är helt underbar. Extrapris var det också, alltid positivt. 

Idag blir det att se Baksmällan 3 och äta popcorn och dipp. Ja, det är gott. Några "poppade" chips blir det också. Det är ju lördag. 

Ta vara på er och ha en fortsatt trevlig helg!

Lina före och efter

Vissa tycker nog det är en jätteskillnad. Och, visst är det skillnad.
Första bilden visar mig när jag mådde som sämst med magen och värken och hade rasat nästan 40 kilo i vikt. Andra bilden är när jag ätit kortison i en del månader och jag mådde bättre i kroppen. Borde inte det vara mitt mående som räknas? Första bilden då led jag varje dag av illamående och diarréer. Jag levde på primperan (läkemedel mot illamående).

JAG MÅSTE BÖRJA TYCKA OM MIG FÖR DEN JAG ÄR. Jag har mina kortisonkilon som sitter som berg. Men jag bara MÅSTE tycka om mig som jag är nu. För, det går segt. Eller, jag står still. Idag har jag börjat tränat igen dock. Kändes bra. Men, det hjälpte inte innan heller. Men, jag försöker. Jag vill tycka om mig själv. Men jag gör det inte. Lägger in en bild på när jag var ännu större än nu. Så kan ni avgöra.


Här var jag som störst. Och innerst inne vet jag att jag inte ser ut så. Men ändå. Min hjärna tror det. Lägger ut en ansiktsbild på hur jag ser ut nu också


Lider dock över mitt korta hår och håller på att spara ut det.

Så, såhär har jag ändrats med åren.

Ta vara på er!

Dags att ta tag i det här

Bjuder på en bild på hur mitt knä ser ut idag. Gjorde illa mig i fredags. Om ni undrade.

Nej, jag ska ta tag (försöka) i mitt liv. Måste få bort den gnagande oron. Måste försöka komma in i rutiner. För inte så längesedan hade jag någorlunda rutiner. Men det har varit så mycket med svimningar (dom finns kvar), skador, utredningar och läkarbesök.
Men, på onsdag så ska jag till gymmet igen. Inte varit där sedan i mars. Ska bli kul. Ska säga till personalen som jobbar där att jag kan svimma. Men, det är ju inom landstingets regi så dom förstår nog bara man är ärlig.

Har en älskad katt bredvid mig i soffan när jag skriver det här. Hon ligger och tvättar sig. Snacka om att hon slaskar när hon gör det. Det får en att dra lite på smilbanden. Undra hur dom kan få till så mycket saliv.
Nu kom den andra älskade kissen och glodde på mig. Tror ni hon vill ut en sväng på balkongen kanske?
Så, nu är den öppen. Skönt att bli lite kall innan man ska krypa ner i sängen och lyssna på ljudbok. Lyssnar på en av John Ajvide Lindqvist "Låt de gamla drömmarna dö". Det är en bok med noveller. Och hittills så gillar jag den. Det är han själv som läser boken och han är väldigt bra som uppläsare.

Båda katterna är nu på balkongen. Och jag råkade ha mitt headset till min iPhone i fickan på ett par byxor när dom tvättades idag. Fungerar det? Svar: Nekande. Jo, hörlurarna fungerar. Men det hörs inte när jag pratar. Suck. Men, får köpa nytt från 24.se. Men dom fanns inte inne. Men, jag har inte råd just nu heller. Men när jag får pengar nästa gång.
Fy vad jag svamlar. Haha. Men, jag är trött efter att jag tog min cellhämmande medicin igår. Ja, det är cellgifter, men inte i så hög dos så dom direkt kallar det cellgifter, utan cellhämmande. Det lärde jag mig när jag var på föreläsning om Reumatologi. 7

Nej, ha en bra vecka. Ska försöka orka skriva. Men, det är tungt just nu. Och vill inte bara verka som att allt är negativt.

Ta vara på er!

Tack för responsen

Jag vill tacka för dom kommentarer jag fick i förra inlägget. Jag kan inte svara på kommentarer via min iPhone av någon anledning. Inte ens när jag går in via Safari. 

Dieter har funnits så länge jag kan minnas. Men jag har aldrig tyckt om det. Jag har visserligen gått på Viktväktarna  när jag var yngre och då var jag normalviktig. Fattar inte hur man kunde. Inte när man var tonåring, vältränad och inte ens överviktig. Men, det har nog alltid sett ut så. Men, det kommer mer och mer skruvade metoder. 

Som Syster skrev så är LCHF rent livsfarligt och på sikt ger det sämre minne. 

Och som kommentar nr 2 skrev. Undra om män verkligen sitter och pratar dieter på samma sätt som kvinnor?

Jag ska försöka vara mig själv och den jag är för jag tror jag har utstrålning. I alla fall tror jag det. 

Ta vara på er!

LCHF, 5:2 osv

Jag är så less på alla nya dieter som är så fantastiska. Att man mår så mycket bättre och att en och samma diet passar ALLA. ALLA. Kyss mig i arslet att dom gör. 5:2 ökar risken för ätstörningar för dom som redan ligger i farozonen för det. Hur hälsosamt är det? LCHF som dom går ut med just nu som den bästa för dom som lider av fetma. Men på lång sikt då? Det går inte att säga hur det ser ut om 20 år om man lever på LCHF, 5:2 eller ananasdieten. Man vet inte.
Jag tror på tallriksmodellen. Jag har alltid fått höra att frukt är bra att äta. Men, nu är det onyttigt och en massa socker och kolhydrater. Visst, frukt innehåller fruktsocker som omvandlas till kolhydrater i kroppen. Men kroppen behöver det också.
Jag är inte smal, jag har nog aldrig varit smal. Jag har varit grymt vältränad. Men, jag var inte smal då heller. Inte i andras ögon. Jag har aldrig haft storlek 32. Och jag kommer aldrig, även om jag skulle bli väldigt smal kunna ha storlek 32. Jag är inte bygd så. Jag är 178 cm lång.

Visst, dom som vill leva på dieter så gör det. Men säg inte att det är så bra. Att det passar alla. Det passar verkligen inte alla. Tyvärr. Det är som viktväktarna inte passar vem som helst.
Det jobbigaste är när en normalviktig människa säger att "Oj, jag är så fet, måste gå ner i alla fall 3 kilo till".
Jag är överviktig, har diabetes typ 2. MEN, det har jag haft sedan jag var 25 år gammal. Och jag har det ärftligt så det bara skriker om det. Jag gick ned 40 kilo för några år sedan. Höll den vikten, men började äta kortison. Och, nej, jag ändrade inte min kost. Kortison gör så att man går upp i vikt. Utan att man äter mer. Den vikten, den sitter kvar. Vare sig jag tränar 4 dagar i veckan på gym och med Step Up, så sitter vikten kvar.

Vill bara kräkas på allt viktprat. När jag gick ner i vikt fick jag höra hur fin jag blivit. Och att jag borde ha jättebra självförtroende. Hur tror ni det känns nu? Jag känner mig som en förlorare. Jag har dock kvar alla kläder från när jag gick ned i vikt. Och jag kan ha dom.

Förlåt. Men jag är sjuk, kroppen jävlas och jag orkar inte med bantningar. Att äta rätt är en sak. Men snälla.
Nej, jag orkar inte ens förklara mig. En dag kanske ni också blir sjuka och behöver kortison.

Ta vara på er!

Tidiga tider och sömnlösa nätter

Jag ogillar verkligen tidiga läkartider eller andra tidiga besök. Speciellt när man knappt sovit nå natten innan. La mig strax efter 22 igår kväll. Somnade efter 00 och har vaknat varannan timme fram till 05.30 när jag inte kunde somna om alls. 

Sömnen är riktigt dålig just nu och när jag sen måste iväg tidigt så känns det bara pannkaka av allt. 

Jag har två läkarbesök idag. Orkar inte gå på något av dom. Men, jag måste väl för mitt eget bästa. Jag är bara less att varje dag känns som en kamp. Vill bara att det ska stanna upp och jag kan vara någorlunda tillfreds med allt. Vet att det är jag som måste göra förändringen. Men inte kommit på hur än. 

Dags att göra sig klar nu. 

Ta vara på er!

Hänger med än

Jag finns här. Även om jag inte uppdaterar så mycket just nu. Känns som att det är nedförsbacke nu och jag vill skriva om lite roligt också. 

På tisdag får jag träffa min psykiatriker äntligen. Behöver prata med henne om allt. Alla svimningar. Alla motgångar. Ja, allt. Har inte pratat med henne på många månader nu. Och inte träffat henne sedan mars tror jag. Allra senast i början av april. 

Hoppas ni har det bra därute. Jag kämpar på och tar ett andetag åt gången. 

Ta vara på er!

En fin människa lämnade jordelivet igår

Jag har under något år läst bloggen I kroppen min skriven av Kristian Gidlund.
Igår, den 17/9 lämnade han detta livet efter en tids kamp mot cancer. Han var trummis i bandet Sugarplum Fairy och även en duktig journalist.
Hans texter berör verkligen.
Kristian blev endast 29 år gammal. Må han vila i frid.

Ta vara på er. Man vet aldrig när det är försent!

CAT IT vattenfontän 2l

När Zephyr blev dålig i mars i år så var hon även lätt uttorkad. Eftersom båda mina katter bara äter torrfoder så behöver dom ju dricka mer vatten. Dom vägrar nämligen blötmat.
Jag köpte då en vattenfontän från märket CAT IT. Har andra aktivitetsleksaker därifrån som är toppen. Men denna fontän har varit ett fiasko. Visst, hon drack mer. Men idag fick jag lämna tillbaka fontän nummer 3 av samma märke. Alla har börjat läcka från där sladden till pumpen går ur fontänen då den går på ström. Så idag valde jag att inte byta fontän. Jag valde att köpa annat för det priset. 449:- kostar den på Arken Zoo, medan den finns på vissa sidor på nätet för 199:-.

Jag vet att jag behöver en fontän. Just nu dricker hon bra ur skål. Har på olika ställen i lägenheten. Men, jag kommer köpa ny fontän en vacker dag. Men, det blir ingen CAT IT. Funderar på en Drinkwell, men dom är mycket dyrare. Så, får vänta med det.

Denna fontän får 5 av 5, ända tills den börjar läcka efter ca 2 månader. Då får den knappt 1 i betyg. Tråkigt då båda mina katter tyckte om den.

Ta vara på er!

Hade tänkt skriva ett vettigt inlägg

Men efter denna dagen så orkar jag inte. Svimmade på väg till frissan. I värsta spöregnet. Klippte mig, ringde 1177 och sen blev det 4 timmar på ortopedakuten. Ingen fraktur i armen tack och lov. Men ont gör den i alla fall. Hur mycket längre till ska detta vara? Jag vet att neurologen tycker att jag ska testa att sätta in Lyrican igen. Men, inte utan utredning och inte Lyrica.

Försöker vara positiv, men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Jag vill bara gråta.

Ta vara på er!

Julkryssning

På Julafton åker jag, min mamma och min moster på kryssning med Silja Galaxy. Det blir en lyxkryssning med svit och så.

Ska bli så mys. Sen hur det går ihop sig med Herr Meniérè det får vi se.
Men det ska bli skönt att slippa julbestyren hemma. Med mat och en massa sådant. Katterna får bo lyxigt på Kattpensionat R4 dom dagar som vi blir borta.
Sen tänkte jag försöka spara till att ha råd med en ansiktsbehandling eller något sådant. Har aldrig gjort det. Så det skulle nog vara skönt. Och kanske lite bubbelbad. Nu verkar jag inte hitta just relax när jag söker på Galaxy, men något borde det ju finnas. Det fanns bastu och pool på däck 2. Så vi får se.
Men härligt ska det blir i alla fall.

Vad ska ni göra till jul?

Ta vara på er!

Börjar rinna ut

Känns som att min ork och min kamp börjar ta slut. Jag kämpar allt jag har. Det lovar jag. Jag har kämpat i månader nu. Men orken börjar rinna ur mig. 

Tog bort Lyrican i april. Idag ringde neurologen och sa att hon vill att jag börjar igen. Jag mår så mycket bättre utan den. Så mycket klarare i huvudet och inte lika förändrad personlighetsmässigt. Samt att man blir som en zombie av dom. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte alls. 

Nej, klarar inte skriva mer. 

Ta vara på er!

Hur ska man bete sig?

Ibland är det så svårt att veta. Och ibland så blir det fel hur man än gör. Och man får inte rätta till det. Jag vet inte hur öppen jag kan vara på min blogg när det gäller just detta. Jag vet ju inte vilka som läser min blogg. Och jag vill ju inte göra det värre än vad det redan är. Känns som att mig kvittar det egentligen. Jag är less redan. It's over. Så känns det. När man börjar tro att allt är bra så, PANG, ett skott i nacken och så är helvetet igång igen. FAAAAAAN! Jag orkar inte mer. Jag är över det. Gråter gör jag. Det kommer jag göra länge. Och mycket. Men jag orkar inte mer nu. Mitt psyke klarar inte mer. Det räcker med det kroppen håller på med. Med nya mediciner. Dödsfall. Inte veta vad som händer via neurologen. Jag har bara lust att skrika, JAG ORKAR INTE MER. Men nej, det får man inte göra. För det möts med tystnad.
Jag vill flytta. Seriöst. Fan ska jag bo kvar här i denna jävla stad för? Finns knappt några kvar. Vill flytta närmare Stockholm. Men, jag vill inte byta sjukvård. Det är den ENDA nackdelen med en flytt.
Jag är så ledsen på att se en annan person ledsen med. För det vet jag att personen är. Även om h*n inte vill prata om det. Jag får ju respektera det. Antar att det blir lite sömn dom närmsta dagarna. Och mycket tårar. Men, jag får sörja klart och sen inte se tillbaka mer. Men, dum som man är så gör man väl det.

Det fungerar inte mer. Hoppas neurologen ringer imorgon så jag vet om jag ska till Uppsala eller inte. Och det blir en lumbalpunktion eller inte. Om som ska hjälpa mig överhuvudtaget. Vi får se.

Ta vara på er.

Livet och döden

Jag följer ganska många bloggar och många av dom har jag följt i många år. Idag gick jag in på en av mina vanliga bloggar och ser att hennes sambo skrivit att hon somnade i natten mot den 4:e september. 

Det gör ont, och när man följt en blogg så länge som jag följt hennes så blir man chockad och ledsen. Jag tänker på hennes nära. Sambo och barn. Föräldrar och syskon. 

Det gör att man känner hur skört livet egentligen är. 

Petra, jag hoppas du har det bra där du är nu. Mina tankar går självklart till dina nära och kära. 

Ta vara på varandra. Man vet aldrig när det är försent. 

Vad är detta?

Jag blir så här av värme. Det kliar inte och det är inte av solen. Av värme. Jag ber seriöst om hjälp om vad detta kan vara för slags utslag? Får även petekier av värme. Aldrig upphöjda eller kliande. Någon som vet. Svara bland kommentarer. Tack på förhand!

Bara en massa prat om veckan som varit

Ta vara på er!

Remicadeinfusion

Ligger just nu i en säng på Reumatologen och får Remicade. Trodde först att jag inte skulle få det då min läkare ville prata med mig innan. Men, det var lugnt. 

Så här ligger jag, ja ligger fick inte sitta idag, med dropp. Tur att det går snabbt numera. Från början tog det nästan fem timmar. Nu tar det ca en och en halv. Det är en väldig skillnad. 

Behövde verkligen droppet idag. Hoppas bara det verkar snabbt. 

Allt igår gick bra. Börjar bli helt slut dock. Men efter det här är det bara neurologen imorgon. Det värsta av dom alla. Men det mest behövliga. 

Ta vara på er nu!

Och ett stort grattis till mamma som fyller år idag <3

Diabeteskontroll

Så var det dags igen för träff med diabetessköterskan idag då. 14.00 har jag tid. Jag är alltid ute i för god tid. Så här sitter jag, 20 minuter innan det är dags. 

Mår lite bättre idag än igår kväll. Men det är fortfarande tufft. 

Ta att på er!

Längesedan jag kände så här starkt

Jag vill skada mig. Det är riktigt längesedan jag ville det sist. Och ännu längre sedan jag gjorde det sist. Jag vill ha mattkniv. Men jag vet att skulle jag göra något sådant så blir jag av med mina mediciner. Eftersom jag får immundämpande mediciner så får jag dom helt enkelt inte om jag skadade mig.
Jag har ingenstans att fly när känslorna blir så här. Ingenstans. Jag är fast. Ordentligt fast. Livet hånar mig just nu. Ordentligt hånar det mig.

Hoppas ni mår bra i alla fall. Ta vara på er!

Uppdatering

Skrev ju igårdagens inlägg om min nästkommande vecka. Fått en tid till, på onsdag klockan 08.00 har jag fått tid för Ultraljud av hjärtat för att sen, som det står i inlägget innan, göra EEG och det är 09.15. Tack och lov gör dom det på samma klinik. 

Ta vara på er!

Oj, det händer en del nu

Blev ju som jag skrivit tidigare inlagd igår på MAVA för hjärtövervakning. För att se om det beror på hjärtat som jag svimmar.
Det hela började med att jag dom senaste gångerna jag svimmat fått så fruktansvärt ont i huvudet och det har suttit i i flera veckor. Svimmade ju igen i måndags och igår fick jag nog. Med grym huvudvärk ringde jag 1177 och hon tyckte jag skulle åka till akuten för en "skallobs". I fall att jag slagit i huvudet när jag svimmade. Så jag åkte in, hamnade på kirurgen och fick då halskrage då jag även har ont i nacken. CT av halsrygg och hjärna gjordes och det såg bra ut.
När jag väntade på röntgensvaren så sa jag till mamma att jag blir säkert skickad till medicinakuten efter det här. Och mycket riktigt. På kirurgen gick allt väldigt snabbt. På 2 timmar var jag klar där. På medicin var det en annan femma. Jag var där strax efter 16.00. Träffade läkaren 16.45 ca och hon sa att jag skulle läggas in. Nu fick jag äta, så mamma gick och handlade mat. Då blev jag hämtad och fick komma in på ett rum. Då var klockan strax efter 17.00. 19.00 gick jag och frågade vad jag väntade på. Visste ju redan att jag skulle bli inlagd. Men fick träffa en till läkare, som frågade samma frågor som på kirurgen och gjorde samma undersökningar. Efter det så sa jag åt mamma att åka hem. Jag skulle ju bara vänta på att få komma till avdelningen.
Efter 20.00 så kom en tjej från MAVA och skulle hämta mig. Men jag hade inget ID-band ingenting. Det ska personalen på akuten sätta på. Samma med PVK, men inget var gjort. Så ID-band fick jag på akuten och PVK:n satte dom på MAVA.
Telemetrin kopplades på och jag fick lite att äta.
Dom fick en svimning registrerad som dom ville ha. Och, hjärtat orsakar inte mina svimningar. Men, blodgasen är lite för låg. Och läkaren som var in i dag ville även göra ett ultraljud på hjärtat. Varför vet jag inte. Vi får väl se.

Nästa vecka blir en värstingvecka för mig.

Tisdag ska jag till diabetessköterskan. Onsdag har jag fått tid för EEG. Torsdag ska jag får Remicadebehandling och slutligen på fredag ska jag till Neurologen. Det blir riktigt jobbigt för mig att orka det. Men, jag måste. Alla 4 saker är jätteviktiga. Måste få ordning på allt nu.
Skönt att det händer saker. Men samtidigt är det jobbigt att det ska vara så här. Vill vara så frisk som det bara går med dom diagnoser jag redan har. Räcker inte det?

Dags att sova snart. Ta vara på er!

MAVA

Är inlagd nu. Känns ganska okej just nu. Har telemetriövervakning på hjärtat. Har faktiskt svimmat en gång. Det är positivt med tanke på att det är det som ska utredas. Vi får se hur länge jag blir inlagd. Jag hoppas bara på över natten. Skriver inte så mycket då mobilen kan störa maskinen. 

Ta vara på er!

Läggs in

Kommer läggas in nu. Vart, det vet jag inte än. Dom ska övervaka hjärtat i alla fall. Och hoppas att jag svimmar. Medan jag har EKG på mig. Jag hatar sjukhus, men känns som att jag inte har ett val just nu. 

Att aldrig ha lugn och ro i kroppen är fruktansvärt. Att aldrig få må bra. Det är värdelöst rent ut sagt. Men, nu får vi se vad som händer. Hoppas det bara blir en natt. Jag hoppas verkligen det. 

Ta vara på er!

Väntan

Har ju som jag skrivit innan blivit beviljad varaktig sjukersättning. Då får man pengarna samma dag som pensionen kommer, det vill säga den 18 eller 19 i varje månad. När man blir beviljad någonting så ska man ju söka allt annat också. AFA Sjukförsäkring och bostadstillägg. Det enda jobbiga är väntan på dessa beslut. Jag hoppas verkligen dom kommer snart. För att få in den summan jag fick in idag kan ingen leva på en månad. Eller, jo, det kan man väl. Men 7000:- är inget att skryta över. Men, jag gör det bästa av situationen. Dock hoppas jag verkligen att allt blir klart inom kort så man kan slappna av och släppa allt som har med beslut att göra. Det är jobbigt nog som det är.
Men, FK har i alla fall 30 dagar på sig från det att ansökan kom in. Och det gjorde den den 30 juli. Sen om dom väljer att vänta med utbetalningen till i september när jag får pengar nästa gång, det vet jag faktiskt inte. Vi får se helt enkelt.

Var till läkaren idag. Blev väl ungefär det jag hade räknat med. Virus. Vi får se vad som händer.

Snart dags att sova lite. Eller, mycket. Känns som att jag inte har så mycket att skriva om.
Ta vara på er!

Neurologen

Fått tid till neurologen efter mycket om och men. Ska dit den 30 augusti. Vi får se vad som händer. Men, kan säga att det är nervöst. Men som jag väntat. Blev inte den läkare jag skulle fått komma till. Utan en kvinnlig, hoppas hon är bra bara och tar mig på allvar. 

Tur jag inte fick tid dagen innan för då får jag Remicade och mamma fyller år. Så nu får jag allt på samma vecka. Perfekt. 

Fortfarande risig och det känns riktigt ledsamt. Men vad ska jag göra?

Ta vara på er!

Nackvärk, huvudvärk och nu feber

Jag har haft ont i huvudet och nacken nu i 2 veckors tid. Mått allmänt konstigt till och från, men aldrig tagit tempen. Men det gjorde jag idag. Just nu har jag 38 med Alvedon i kroppen. Men inga andra symtom. Jo, extrem trötthet så klart. Jag börjar bli less på det här nu. Vad är det som felas? 

Räcker det inte nu? Funderar om jag måste ringa VC imorgon. Pratade med dom idag, innan jag visste att jag har feber. Och sköterskan tyckte det lät som spänningshuvudvärk. Fått tid till sjukgymnast på onsdag. Men det oroar mig med febern. Får se om jag ringer VC när jag vaknar. Beror på hur jag mår imorgon. 

Nu är det dags att sova. Försöka kurera mig. 

Ta vara på er!

När ska man säga stopp?

Ibland känns det som jag ger och ger och ger. Ringer när folk är ledsna för att sedan inte få svar och ingen som ringer tillbaka. Försöker finnas där i vått och torrt. Men när är det stopp? När har jag rätt att sätta stopp utan att vara taskig? Jag får alltid ont i magen när jag säger ifrån. Jag vet bara inte hur jag ska göra?! Snälla ge mig förslag. I 90% av fallen så är det jag som ringer upp vissa va mina vänner. Ibland får man inte alltid svar, så är det ju. Men för mig hör det till god ton att ringa upp när man ser att någon har ringt. Eller i alla fall skicka ett sms.
Jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag vill heller inte explodera. Jag mår inte alls bra fysiskt. Men jag kämpar ändå för mina vänner. Men, jag orkar snart inte. Jag har huvudvärk dagligen. Och har haft det i 2 veckors tid. Men jag försöker finnas där i alla fall.

Jag vill helt enkelt kunna trycka på paus.

Slut

Just nu är jag helt slut. Ligger i sängen med yrsel. Magen gör ont. Alla planer bara löses upp och försvinner. Allt roligt skrattar åt mig runt hörnet och upplöses. Ibland hatar jag mina sjukdomar. Idag är det alltså herr Menieres som är på besök. Det ger mig både yrsel och magplågor tyvärr. Sen när lugnet lägger sig så blir jag så trött. I flera dygn blir jag trött och slut efter ett anfall av herr M. 

Vila en stund nu. Mamma är och handlar, kunde inte följa.  

Ta vara på er

Loneliness

"Don’t walk away
See I just can’t find the right thing to say
I tried but all my pain gets in the way
Tell me what I have to do so you’ll stay
Should I get down on my knees and pray

And how can I stop losing you
How can I begin to say
When there’s nothing left to do but walk away"

"Don't walk away" - Michael Jackson

Jag har perioder när jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag är oftast inte ensam. Jag har min mamma. Men när jag ser att vänner och kära göra roliga saker och jag vet att jag inte har råd, inte kan för svimningarna eller sjukdom. Då känner jag mig ensam. Så ensam att jag ibland saknar mitt självdestruktiva liv, då var det massor av sjukhusbesök, inläggningar och psykinläggningar. Det må låta konstigt att man saknar det. Men har man levt länge med ett sådant leverne så är det en stor bearbetning att gå igenom. Man kan hamna i en identitetskris.
Jag har kommit väldigt långt och jag tvivlar att jag faller så långt som till självskada. Men jag kommer ALDRIG säga ALDRIG. Det kan jag inte göra om rökningen heller.

Jag älskar många. Men blir ledsen ibland.

Ta hand om er!

Outhärdligt

Den 22 maj svimmade jag för första gången på många år. Sedan dess har det varit 1-3 gånger/vecka. Jag känner inget innan, då hade det varit annorlunda. Men nu kan jag inte ens gå ut ensam. Tänk om jag svimmar? Hamnar i en ambulans och sedan akuten.
Jag har varit till läkaren många gånger. Jag har gjort långtidsEKG och det visar förändringar men inte som skulle orsaka mina svimningar. Den 15 april gick första remissen iväg till Neurologen pga ansiktsförlamningar och pirrningar i vänster ben och fot. I juni gick nästa remiss för att skynda på den första, denna gång på grund av svimningarna.
Igår gick remiss nr 3 iväg. Hoppas att det står akut på den. Ibland så rycker min arm efteråt i mellan 20 och 30 minuter. Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart.
Jag kan inte ta bussen ner på stan själv. Idag får jag sitta inne hela dagen för att mamma är på dagskryssning och jag vet inte vad annars jag skulle göra.

Frågan är: Beror detta på att jag slutade med Lyrican i april? Jag svimmade en del runt 2004-2005. Sen började jag med Lyrican 2006, och jag minns inte om det slutade då?! Dom skyllde mina svimningar då på ångest. Det kan dom inte göra nu. För jag mår inte så dåligt. Inte ens i närheten.

Vad ska jag göra? Jag var på akuten för ca 1.5 vecka sedan. Pga att jag gjorde illa höften efter en svimning. Jag svimmade på vägen ut och INGEN reagerade utom väktaren. Så ingen hjälp där heller.
Snälla ge mig tips på vad jag ska göra?

Ta vara på er! Har massa att skriva, men återkommer.

Kortisonsprutor

Imorgon är det dags igen för kortisonsprutor i SI-lederna. Hoppas verkligen jag kan få i båda. Det behövs. Remicadebehandlingen gör sitt, men det fungerar inte fullt ut i just SI-lederna. Det är väl där inflammationen är som värst. 

Jag hoppas ni njuter av värmen. Jag njuter så gott jag kan. Mår inte så jättebra av den. Men, man får göra det bästa av det. 

Ta vara på er!

Glatt besked

Idag så fick jag ett brev från Försäkringskassan. På första papperet stod det att jag inte längre har rätt till boendetillägg, jag tänkte "Vad fan är det här nu då?". Men, när jag bytte blad så stod det att jag fått godkänd varaktig sjukersättning. Jag blev överlycklig. En sten lyftes från mitt hjärta idag. Jag trodde jag skulle få bråka. Att jag skulle få ett nej och att jag skulle få överklaga iaf första gången. Men, jag fick godkänt. Jag kan inte tro det.
Ni kanske tycker att det är konstigt att jag som 32, snart 33, är glad över att fått varaktig sjukersättning. Men jag har kämpat med min hälsa sedan 2001. Mått dåligt ännu längre och nu hopas sig dom fysiska diagnoserna. Och det fungerar inte längre.

Med motiveringen:
"Det medicinska underlaget styrker att din arbetsförmåga är helt nedsatt. Genomförd medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering visar att du har en hel stadigvarande nedsättning av arbetsförmåga i förhållande till allt arbete på arbetsmarknaden.

Både de arbetslivsinriktande och medicinska rehabiliteringsmöjligheterna bedöms vara uttömda. Trots optimal behandling har du en mycket låg funktionsnivå, samsjuklighet föreligger, och det saknas förutsättningar för att delta i arbetslivsinriktad rehabilitering.

Den tidpunkt då din arbetsförmåga blev stadigvarande nedsatt är fastställd med stöd av läkarutlåtande från reumatologen och psykiatricentrum (2013)."

Känns skönt att dom lyssnat på mina läkare. Det är inte det lättaste i Sverige att få igenom detta. Inte ens om man är döende. Så jag är tacksam.
Mer än ni kan ana.

Ta vara på er!

Grubblerier

Jag grubblar. Och grubblar. Vet inte vad jag ska göra av alla tankar. Känner att jag kan inte dela med mig av dom till någon alls. Inte alla tankar. Jag är ledsen, men jag känner verkligen att jag inte kan det.
Veterinären ringde igår. Zephyrs leverprover såg bra ut. T4, som dom tar för sköldkörteln, låg lätt förhöjt. Men inte så att det behöver behandlas ännu. Men, några fynd vad gäller hennes tarmar finns inte. Det finns en veterinär där som specialiserat sig på just mage och tarm. Så till henne bokar jag tid i höst. Nu är det ju semestrar. Men hon sa en sak som gör ondare än allt annat. Jag kan inte ens tänka på det. Jag klarar det inte. Det finns inte på världskartan just nu.

Sen idag fick jag ett brev från Försäkringskassan. Förstod ingenting. Har ansökt om varaktig sjukersättning och detta var något som jag inte förstod som sagt. Men ringde och fick det förklarat för mig. Dom kommer eventuellt ta ett beslut den 1 augusti. Vi får se. Men det var då det var uppsatt. Jag förväntar mig ett avslag. Det är lika bra. Men, nu började jag grubbla på allt detta med.

Ökat Esidrexen har jag gjort nu med. Får se hur det går med det. Får se om jag får sova något inatt. Eller om jag får springa och kissa hela tiden. Vi får se. Ska ta en tablett morgon och kväll. Istället för bara 1 på morgonen. Eftersom min Meniérès bråkar när jag bara har 1 tablett.

Nog om det. Jag ska försöka få lite roligt gjort nu i sommar också. Helgen var bra. Kusin med familj var här i Västerås och det var mysigt. Vi ska till på Sommarfest på lördag och då träffar jag syskonen. Det blir trevligt.

Ta vara på er! Glöm inte att ta vara på livet.

Skitprat

Som ni inte kan ha missat så är min lilla kattjej inte helt bra. Blir lätt förstoppad och går nu konstant på laktulos. Det har varit så här sedan i februari. Vad jag vet. Kan säkert pågått lite innan med. När man har två katter är det inte så lätt att veta. 

Idag så började jag bli orolig igen, för det har inte varit på några dagar. Varannan dag är okej. Men inte mer. Mamma köpte paraffin vet idag så jag gav henne lite. Ångesten rev i bröstet. Så rädd att behöva ta henne till veterinären igen. Hon blir så stressad. 

Men nu ikväll har hon gjort det! Tack och lov. 

Ta vara på er!

Jobbigaste natten i mitt liv?

Nej, kanske inte i mitt liv. Men på dom senaste åren i alla fall. Det hela började med att jag gjorde mig klar för att gå och lägga mig. I mitt rum så svimmade jag. Och jag kom inte upp. Det gjorde så ont. Efter mycket om och men så vaknade mamma av mina ojanden osv. Det slutade med att hon ringde efter ambulans. Jag hade så ont i ryggen och bäckenet. Ambulansen kom och tillslut kom jag upp, dock med tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse. Allt kändes bara så oerhört jobbigt och pinsamt. Jag fick följa med om jag kände så. Men, jag valde att stanna hemma. Jag ville inte göra det valet. Jag var inte kapabel till det då.
Mamma följde med ner för att låsa upp åt dom, då svimmade jag igen tydligen. När mamma kom upp igen bad jag henne att bara lägga på mig täcket. Lika bra att ligga kvar där tyckte jag. Men det är det ju inte. Hon ringde min moster som kom upp hit. Lagom när jag skulle ta mig upp så försvann jag igen.
Efteråt så ryckte det i min högra arm i ca 20 minuter. Det var fruktansvärt obehagligt. Min moster var kvar tills jag låg i sängen. Klockan var då närmare 02.00. Och som jag frös av att ha legat på golvet så länge. Sov med sockor på mig.

Idag pratade jag med sköterskan på neurologen och första tiden dom hade var i slutet på augusti! Va fan, vårdgarantin går ut den 15 juli! Då har det gått 3 månader. Plus att en till remiss är skickad för att skynda på allt. Likaså ringde läkaren från vårdcentralen förra veckan till neurologen för att skynda på allt. Vad är detta? Men, hon skulle kolla igenom tiderna igen för att se om det gick att få snabbare.
Mitt bäcken gör jätteont idag och jag är allmänt sänkt. Isolerad är bara förnamnet. Tycker synd om mamma som imorse fick gå upp för att jobba. Ja, jag vet inte vad jag ska göra?!

Jag ska strax lägga mig. Allt är bara så tröttsamt just nu.

Ta vara på er därute.

Återigen en dag på Strömsholms Djursjukhus

Idag hade vi återbesök för Zephyr på Strömsholms Djursjukhus. Laktulosen och det nya fodret fungerar okej. Hon bajsar ungefär varannan dag och idag när veterinären kände på magen så var hon inte förstoppad i alla fall. Tack och lov. Hjärta och lungor lät bra. Och veterinären bestämde sig för att sedera Zephyr inför ultraljudet av buken eftersom hon var så stressad och drog ihop hela sig själv.
Vi fick sätta oss i väntrummet för röntgen och ultraljud och efter en stund kom sköterska och veterinär för att ge henne sprutan. Sköterskan fick inte ge det läkemedel som Zephyr fick så därför gav veterinären det. Det gick jättebra och dom varnade mig för att hon kunde kräkas av det. Det gjorde hon inte. Och tack och lov andades hon hela tiden. För det kunde dom tydligen också sluta med.
Tillslut kom vi in för ultraljudet och när vi la henne på rygg så såg hon död ut. Visst, hon andades, men ögonen var öppna och hon rörde sig inte. Otäckt. Ultraljudet tog längre tid än jag trott, men Zephyr sov i godan ro. När det var klart så skulle sköterskan fråga om något mer skulle göras innan Zephyr fick motgiftet. Det skulle dom tydligen. Dom skulle ta prover. Tack och lov att hon var sederad. Dock får dom tydligen lägre blodtryck då och det är inte lika lätt att få blod. Dom försökte några gånger, men sedan gick det. Det rann sakta dock, men dom fick det dom behövde.
Efter detta fick Zephyr motgift för att vakna upp lite snabbare. Veterinären kom in och sa att det hade synts något på levern och därför hade dom tagit leverprover. Förhoppningsvis så visar det ingenting, snälla, håll tummarna. Men veterinären skulle ringa torsdag eller fredag.
Zephyr vaknade sakta, sakta och vi gick för att betala. 3 timmar var vi där i dag. Trots att vi hade en bokad tid. Så, matlåda med nästa gång.
Zephyr har ätit och börjar sakta bli sitt pigga jag igen. Med rakad mage och lite sur, men söt.

Bilden visar när Zephyr precis fått sprutan med motgift innan hon vaknar upp. När dom är sederade så kan dom ha svårt att hålla värmen.

Ta vara på er! Och snälla, återigen, håll tummarna!

Vill vara positiv, men just nu är allt negativt

Nej, kanske inte allt som är negativt. Men jag, i min svart-vita värld, kan bara fokusera på det negativa just nu. Jag vet egentligen inte ens vad som är negativt. Eller jo, det vet jag. Idag vill jag vara nöjd med hur jag ser ut, men jag kan inte det. För samhället ser annorlunda ut. Enligt samhället så är jag fet. Och ja visst är jag överviktig, men jag ser mig inte som fet. Jag har sedan jag fyllde 20 år haft problem till och från med vikten.
När jag blev riktigt dålig 2008 så rasade jag i vikt. Drygt 40 kg. Men, jag var fortfarande överviktig. Jag hade då 26 i BMI. Men för mig var det okej, och jag ville till och med gå tillbaka att se ut som jag gjorde innan och kunna äta vad jag ville. Än att höra att jag var smal och att jag borde vara så glad och nöjd och tack och amen. Men jag led. Jag kunde knappt äta. Eller jo, jag åt och jag åt. Men jag kunde inte äta stekt mat, inte kryddad mat, inte laktos osv osv.
Jag slutade röka, gick inte upp i vikt. Jag drack 2 liter vanlig cola per dag. Fortsatte att gå ned i vikt.

Sen 2011 fick jag min diagnos Ankyloserande Spondylit och fick kortison. Vikten smög sig på. Jag åt inte mer än innan. Jag drack 33 cl vanlig cola per dag, men jag gick stadigt upp i vikt. Jag har fortfarande 44/46 på dom allra flesta kläder, men jag väger mer. Och jag är så rädd att folk ser med som förr. Att jag ser ut som förr. Mina kilon sitter som berg. Och just nu är jag så begränsad eftersom jag riskerar att svimma om jag går ut ensam. Så jag måste alltid ha någon med mig när jag går ut. Så det blir inte lika mycket motion som innan.

Snälla, dom mig inte efter hur jag ser ut. Jag dömer redan mig själv.
Ta vara på er!

För 3 år sedan

För tre år sedan hade jag och Musse, min katt, våran sista riktiga gosestund. Han kom upp i sängen som vanligt när jag skulle sova. Vi gosade länge. Zephyr var upp en stund hon med. Jag försökte hålla mig lugn trots att jag visste att 10.00 dagen efter hade jag tid för avlivning av min kära Musse. Året innan hade han varit jättesjuk och bland annat ätit antibiotika i 1 månad för eventuell toxoplasmos. Men värken i hans rygg försvann aldrig. Och dom i Strömsholm sa att så länge han inte lider så får det gå. Det gick 1 år efter det. Jag hade lovat honom att inte ta honom till veterinären något mer. Han blev helt förstörd under lång tid efteråt. 

Så när jag vaknade den 6/7 2010 och han var stendöv så var valet enkelt. Eller nej, inte för min skull, men för hans. Jag ringde och bokade tid för avlivning dagen efter. Det var bland det jobbigaste jag gjort. 

Morgonen den 7/7 så fick han god mat. Jag hade sådan ångest men kunde ju inte visa det. Vi kom in på ett rum nästan direkt på Västerås Djurklinik. Men det tog en timme innan min älskade Musse lämnade oss. Och det efter ett stick i hjärtat. Första 40 minuterna buffade han fortfarande med huvudet. Det var hemskt. Älskade Musse somna in då. Men efter 60 minuter så gick han över Regnbågsbron. Kommer aldrig glömma dig älskade Musse. 

Har ingen bild då jag bloggar från min mobil. 

Ta vara på er!

Kaos i mängder

Igår hade jag tid för Remicade klockan 14.00. Sa som det var att jag svimmat en del den senaste tiden. Hon gick och pratade med läkaren om det ändå gick bra för mig att få Remicade, och det gjorde det. Sköterskan satte nål och blandade ordning det. Allt gick jättebra och på drygt en och en halv timme så var det klart. Första gången som jag inte behövde stanna kvar efteråt. Sa hej då när nålen var tagen och packade ihop. Sa hej då till en annan sköterska som satt i ett annat rum och sen minns jag inget mer. Jag vaknar upp av en lätt smäll i ansiktet, det var läkaren som stod där. Ssk Anna och Karin var där också. Tror det var några fler. Men jag minns inte. Jag hade tuppat av. Igen. Dom var nära att trycka på hjärtlarmet. Men tack och lov så gjorde dom inte det. Då kommer narkosen farande.
Jag fick komma upp på en bår och massa kontroller togs. Dom ringde Klin Fys så att dom kom och tog ett EKG, det såg lite bättre ut än det i februari. Pulsen var lugnare. Dom kollade mitt långtidsEKG och det visar förändringar, men som jag visste innan inget som gör så att jag borde svimma. Jag fick inte gå hem själv. Och mamma och min moster var hemma hos en bekant. Läkaren ville heller inte att jag skulle vara ensam alls just nu när jag går ut. Jag ringde mamma och hon fick hämta mig. Jag fick inte ens gå ut utan henne. Så hon fick komma in och hämta mig. Kaos. Kaos i min hjärna och i mina tankar. Vad är det som händer?

Vi åkte och köpte mat åt mig. Sen fick jag snällt följa med mamma tillbaka till den bekanta. Åt min sallad där och sen mitt i allt det så ringde det på dolt nummer. Tänkte mest att vad vill Reumatologen mig nu? Men det var läkaren från Vårdcentralen. Inte min familjeläkare, men en annan. Han pratade om provet för Rickettsia som jag lämnade för några veckor sedan. Det visade positivt för Medelhavsfeber. Men det är inte möjligt att jag har det då jag inte varit utomlands. Han hade pratat med smittskyddsinstitutet och det kan vara så att min kropp går bärsärk på grund av mina andra sjukdomar. Ja, dom sa väl inte så. Men ni kanske förstår? Mina tankar snurrar, HUR kan jag påvisa något som inte finns i min kropp? Sen frågade han mig om svimningarna fortsatt och ja, det har dom ju. Berättade om att det var senast på Reumatologen. Han hade även pratat med Neurologen och dom skulle skynda på mitt besök. Sen skulle han skicka remiss för EEG.

Idag snurrar tankarna mest. Varför jag? Vad är det som händer? Jag förstår ingenting. Det var mitt kaos.

Ta vara på er!

Behandling imorgon istället

Fick tid för Remicadebehandling imorgon klockan 14.00 istället för den jag skulle haft idag. Jag hoppas att allt ska gå smidigt så att jag inte behöver ta deras tid mer än nödvändigt. Det är ju första gången droppet ska in med högsta hastighet. Eller vad man nu skriver. Och jag ska få gå hem direkt efteråt om jag inte minns helt fel. Det är alltså behandling nr 6 imorgon.
Dock måste jag ju berätta för dom att jag förlorar medvetandet till och från. Inte varje dag. Men jag kan ju inte så gärna ljuga för dom. Min fasa är att dom väljer att inte ge mig mer behandling. Jag behöver den ju. Känns i hela bäckenet att jag behöver den. Men men. Vi får se vad som händer imorgon. Min kära moster är snäll nog att köra mig dit, så går jag hem.

Går fortfarande och väntar på tid till Neurologen och svar på om jag har Rickettsia eller inte. Så enkelt är det nog tyvärr inte, men ändå. Senaste 2 dagarna har det inte kommit någon post alls. Sommaruppehåll? Skämt åsido. Jag är van att alltid få något.

Ta vara på er så ska jag strax gå och krama kudden.

Erkänner mig besegrad

Då blir det ingen behandling idag då. Migrän tyvärr. Jag hoppas jag kan få ny tid snarast. Men vi får se. Dom ringer ca 08.20. Tagit pronaxen och får lägga mig igen. Är det inte yrsel så är det något annat. 

Ta vara på er!

Metoject och Remicade

Har inte tagit mina sprutor nu på några veckor. Mår inte så bra av dom. Men nu ska jag få Remicadedropp på onsdag så det är väl lika bra att ta det idag. Och på söndag. Och söndagen där efter. Jag är ledsen över att jag inte orkar må dåligt. Min mage. Jag orkar inte med det. Måste prata med läkaren. Vi får se. Men man bör ta Metotrexate till Remicade.

Lyssnar på Sommar i P1 och tänker att jag inte har det värst. Kristian Gidlund är 29 år och har obotlig cancer. Lyssna om ni inte har gjort det. Finns på sverigesradio.se.

Ta vara på er!

Det skriker i kroppen

Jag vill inte mer! Jag vill och orkar inget alls mer. Jag vill ha mitt eget. Att kunna vara ensam när man själv vill vara ensam. Att kunna ha ångest när man har ångest. Att kunna bara vara sig själv. Jag står inte ut mer. Kryper ur skinnet snart. Visst, jag är tacksam för allt mamma gör och har gjort för mig. Men jag klarar inte det här så länge till. 

Försöker vara stark. Försöker att inte reta mig på småsaker. Men tyvärr så ger många saker mig ångest. Och väldigt många människor har svårt att förstå det. Det jobbigaste är att jag är fast här! Hur länge vet jag inte. Men minst 6 år till. SEX år!!! 

Idag är självskadetankarna höga igen. Men måste tänka på min behandling. 

Det går inte så länge till. Jag orkar inte. 

Ledsen

Jag undrar ibland vart mina vänner tagit vägen?! Jag förstår att man växer upp och har olika intressen och så vidare. Att vissa skaffar barn och familj. Men jag tycker väl att man borde kunna höras ibland ändå? Då menar jag inte ofta, men ibland?! Träffas och luncha eller fika tillsammans. Ja, jag vet inte. Idag är en dag som jag är ledsen över det jag förlorat. För jag har inte fått något för det förlorade. Annat än kanske en gnutta styrka i mig själv. Att jag ger mig inte så lätt.

Vill passa på att önska er en trevlig helg. Här är det Cityfestivalen som jag ska ned på en sväng imorgon.
Ta vara på er!

Zephyr hemma

Eller ja, det har hon varit sedan igår. Men jag har ingen energi kvar, så jag har inte skrivit något om det.
Veterinären ringde mig vid 11.45 igår och berättade att hon nu knappt hade någon avföring kvar i tarmen, bara lite högst upp och att hon skulle klara få ut det själv. Dock hade hon inte ätit något alls medan hon var där. Och med tanke på att hon fastat sedan söndag kväll klockan 21 så hade hon inte ätit på väldigt länge. Tydligen kan katter utveckla fettlever om dom inte äter på så lite som 3 dygn. Hon hade varit jätterädd så jag fick hämta henne. Sköldkörtelvärdet hade gått upp och låg nu över gränsen. Men dom vill inte börja medicinera än. Utan vi ska ta nya prover om 3 månader så får vi se. Jag tror att det kommer bli medicin. Sedan tror han att hon har någon form av tarmproblem då hon får återkommande förstoppningar hela tiden. Så vi ska göra ett nytt ultraljud den 9/7.
Hon ska fortsätta med laktulos och kattmalt. Sedan ska hon äta ett foder som heter Royal Canin Fibre Respons. Det blandas i hennes eget foder.

Jag var beredd med stora plånboken igår när vi skulle hämta henne. Jag menar, vi var ju där på jourtid. Dock går det på samma självriskperiod som i mars. Man betalar självrisk och sedan har man 125 dagar inom samma självrisk. Men ändå. Var beredd med tjocka plånboken då vi skulle betala för lördagens besök också. Så säger hon "Det blir 23**:-" Minns inte summan exakt. Men jag sa att nej, men du kan inte räknat med lördagen. Men jodå. Nästan så jag bara gapade. Agria hade gått in med strax över 10.000:-. Tack gode att jag har försäkring.
Nu är hon hemma. Hon äter och dricker. Hon har haft diarré, men med tanke på hur mycket paraffin och så hon fick när hon var inlagd är det inte så konstigt. Hon börjar långsamt gå tillbaka till att bli sig själv.

Tack snälla ni som tänkt på mig och Zephyr under denna jobbiga tid. Det är dock inte över än. Men vi kämpar på.

Varma kramar och ta hand om er!

Inlagd på Strömsholms Djursjukhus

Min älskade Zephyr hade idag ett planerat återbesök på Djursjukhuset i Strömsholm. Det har varit planerat i en månad. Egentligen hade hon tid den 10 juni, men då var veterinären sjuk. Så jag fick en ny tid till henne idag, den 24 juni. Så blev hon ju dålig i torsdags och blev inte bättre så vi var ju, som ni kan läsa i inlägget innan, på jouren på Strömsholm i lördags. Men vi behöll tiden idag för en grundligare utredning som det var tänkt.
Det var samma sköterska som i mars när vi var där och hon mindes Zephyr allt. Den bitande kissen. Sköldpaddsfärgade katter har lite häftigare temperament lärde jag mig i mars när vi var där. Så sköterskan hade tagit in tratt och väska eftersom Zephyr bråkade så mycket förra gången dom behövde ta blodprov. I lördags gick det, men då var hon så medtagen. Veterinären kom in och klämde på magen och konstaterade att hon fortfarande var förstoppad, inte så konstigt eftersom det inte hänt ett dugg sedan i torsdags när hon fick microlax. Hon fick ett i lördags med. Men då hände inget alls. Hon har även fått laktulos 3 gånger dagligen och kattmalt 3 gånger dagligen sedan i lördags (laktulos sedan förra måndagen) och det hände inget. Hon kräktes 2 stora hårbollar igår. Men ingen avföring alls. Så, när veterinären klämt på magen och lyssnat på hjärta och lungor så bestäms det att hon ska läggas in. Vi har gjort det vi kan hemma. Hon skulle få vätska intravenöst och så skulle dom ge laktulos, microlax och paraffin. Funkar inte det så skulle dom göra ett vattenlavemang. Tack och lov så sederar dom henne då. Lämnade henne vid 10 i förmiddags och jag har inte hört något. Det skulle jag egentligen inte heller. Men jag har haft mobilen klistrad med mig hela dagen. Dom skulle ringa imorgon i alla fall. Jag hoppas jag får hem henne imorgon. Men jag tvivlar på det. Dom har tagit sköldkörtelprover och vi får se om det är anledningen till hennes förstoppningar. Jag vill bara ha en lösning nu.
Jag gråter ganska mycket. Jag saknar henne och jag hoppas att hon har det bra. Zaphire är förvirrad och undrar vad kompis tagit vägen. Det är en del jamande och letande.

Älskade Zephyr. Kom bara hem! "Mamma" saknar dig. "Mormor" saknar dig och Zaphire saknar dig!

Ta vara på er!

Strömsholm Djursjukhus

Idag har det varit en riktigt jobbig dag. Det började egentligen i torsdags. Men Zephyr återhämtade sig aldrig. Jag har skrivit tidigare om min äldsta katttjej som blir förstoppad om och om igen och att dom funderade på om hon har problem med sköldkörteln. Så vi var till Strömsholm redan i mars med henne. Då låg värdet på gränsen och vi skulle ta om proverna efter tre månader. Vi har tid på måndag. Men så i början av veckan så märkte jag att hon var förstoppad igen så jag började ge henne laktulos som hon ska ha om hon blir förstoppad. Inget hände så i torsdags gav jag och mamma henne ett microlax, och det blev utbyte av det. Men efter det har hon inte varit sig själv. Hon har sovit extremt mycket. Knappt ätit eller druckit. I natt så sov hon hos mig i sängen hela natten och det har ALDRIG hänt under hennes fem år. Hon har gosat lite men gått därifrån efteråt. Hon kom inte ut idag när vi öppnade dörren utan låg kvar i sängen. Mamma hämtade henne och hon låg kvar i famnen. Jag började få panik och jag ringde jouren på Strömsholm. Vi skulle komma in. 

Strax efter halv ett var vi där. Halv fem kom vi in på ett rum. Blodprov togs och nål sattes. Om eventuellt hon behövde bli kvar. Veterinären kände direkt att hon var förstoppad. Röntgen gjordes och efter den skulle det bestämdes det om hon fick åka hem eller om hon skulle läggas in. Hon var ganska kraftigt förstoppad men eftersom vi ändå ska dit på måndag så fick hon åka hem. Hon fick vätska plus B-vitamin i nackskinnet. Vi skulle köpa kattmalt och ett foder med hög fiberhalt. Idag betalade vi ingenting utan allt betalar vi på måndag så att det blir rätt med Agria. 4800 var vi uppe i idag innan vi åkte hem. Men, då har inte Agria dragit av något. 

Det har varit en pärs. Tack Lena för att du snabbt ställde upp för min älskling. 

Ta vara på er!

Glad Midsommar

Vill önska er alla en riktigt Glad Midsommar. Här blir det lugnt, men trevligt. 

Ta vara på er!

Svimmade idag igen

Idag var det pinsamt dock. Jag skulle lämna Rickettsiaprov på vårdcentralen idag. Jag promenerade dit. Gick igenom väntrummet och tog en nummerlapp. Jag han se att det var nummer 85 och sen är det svart. Vaknade med benen upp i vädret mot en vägg och 2 sköterskor och en läkare som glodde ner på mig. Wierd! Obehaglig känsla. Mina första ord var "Inte igen". Och jag hoppade att dom inte skulle tillkalla ambulans.
Efter ett tag fick jag resa mig och lägga mig på en brits i ett behandlingsrum. Dom tog blodsocker, det var lite högt, blodtryck och puls och det var normalt. Medan jag låg där så letade dom som galningar efter remiss för Rickettsiaprovet. Så dom fick ringa kem.lab och fråga. Det är ett prov som ska skickas till Smittskyddsinstitutet för analys så det är lite speciellt. Inte så att jag smittas, men ändå. Det är inte så vanligt.
Dom hade berättat för min läkare hur jag såg ut. Jag krampade inte, men mina ögon ryckte tydligen väldigt. Och min läkare tyckte det var "tur" att det hände där så att dom verkligen vet hur det ser ut. En anhörig tänker inte på allt.
Jag hoppas verkligen jag får komma till neurologen snarast. Nu har det hänt 6 gånger och vi har ingen förklaring till varför.

Snart dags att sova. Ta vara på er!